Handen på hjärtat, visst ligger det något i detta?

Ibland kanske det inte är så enkelt att utföra men ack så himla skönt det kan kännas efteråt när man har lyckats.

Själv har jag varit barnslig nog att vara lite extra glad (läs skitglad) senast i somras när ett exx som har gjort allt för att ödelägga mitt liv har varit i närheten.

Jag kikar inte på honom. Jag behöver inte ens titta åt hans håll. Jag socialiserar bara lite extra med folk i min närmaste om givning, viftar lite extra med armarna och ser till att stråla med ögonen och riktigt visa hur lycklig jag är.

Jag skulle tro att det stör honom som f-n...

men det bjuder jag på.

Och inte bara det.

Det gläds jag åt -

så in i baljan!! =)

PÅ min nybörjade stresshanteringskurs häromdagen fick jag fylla i ett häfte med frågor om mig själv. En fråga var om jag kan visa känslor.

Det kan jag. Speciellt när jag kikar på film. "Men Carina, det är ju bara film" säger ibland någon välmenande medgluttare.

Men det kan inte hjälpas ändå. Det skrattas, det snyftas, huvet göms bakom kudden och fingrarna stoppas i öronen. För mina känslor,de har jag kontakt med. Och visar. Och va sjutton hakar, det finns väl ingen anledning att titta på film om man inte har en förmåga att leva sig in i filmen?

När jag kikar på filmer som exempelvis Mr Bean får jag ont i magen av medlidande.

När jag kikar på förlossningsdokumentärer får jag ont i magen av gamla minnen som kommer upp.

När jag ser på skräckfilmer (vilket jag har undvikit i snart 20 år) får  jag ont i magen av fasa.

När jag ser riktigt bra komedier får jag ont i magen av allt skrattande.

Och så vidare...

(Man ska gå på magkänslan sägs det ju och det ligger nog något i att man känner känslorna där hihi.)

Igår såg jag Kristallen på tvn. Och då insåg jag att jag inte kikar så mycket på dumburken faktiskt. Många av serierna, filmerna och programmen som var nominerade kände jag helt enkelt inte till...

Men de filmer jag verkligen ser (oftast genom streaming) de ser jag med hela känsloregistret påkopplat som oftast.

Jag är en sucker för roliga historier och eftersom jag har lite långtråkigt så bjuder jag på tre ...och denna gång handlar de om våra kära huvudstadsbor (no offense  alla 08:or )!

Vet du vad som är skillnaden mellan spermier och stockholmare?

Det finns en j-la massa av dem men det är få det blir folk av!

Två stockholmare gick in på den restaurang. Den ena mannen frågade:

- Har ni reker här?

- Reker?  frågade servitören fundersamt.

- Ja, såna man eter, svarade stockholmaren.

- Nä, maneter- det har vi inte här!

- Nu kallar man inte stockholmare för 08:or längre utan för 99,9. Vet du varför?

- Nä?

- De är inte riktigt hundra.

Den var enorm. Den rörde sig i snigelfart där den ringlade fram över Jussi Björlig torg i Borlänge under (hela!)förmiddagen. När jag såg den blev jag alldeles paff. Jag har aldrig sett något liknande i Borlänge vad jag kan minnas. EVER!  

Efter ett par timmar var jag rätt så slut. Trött i ryggen och benen. Och hungrig dessutoom. Som tur nog nappade paret bakom mig på att låta mig gå ifrån ett tag för att köpa en macka. De höll min plats under tiden. Sedan fortsatte det i två timmar till.

För att hålla humöret uppe på alla inblandade människor bjöds det på både frukt och godis. Men det  alla ville helst av allt var nog att den skulle röra sig snabbare. Vi ville röra på oss. Hela tiden. 

Jag talar om kön till det nya gymmet 24seven som slog upp portarna i Borlänge klockan 10 idag. Jag var på plats 10. 05 och trodde inte mina ögon när jag fick se alla människor som fyllde torget.

Gymmet hade ett öppningserbjudande som innebar att de första 200 årskorten såldes för endast 999 kronor.

Och tydligen var det MÅNGA fler som liksom jag tyckte att det lät som ett minst sagt bra erbjudande.

Nu ingår det ju ingen personlig tränare. Inte ens någon instruktör som visar hur maskinerna ska användas fick jag veta när jag frågade. Det finns ingen massagestol eller nån annan liknande facilitet. Lokalerna är inte särskilt stora. Och expeditionen har bara öppet några timmar om dagen.

MEN... gymmet har öppet dygnet runt och säkerheten känns rätt hög med kamerabevakning och insläpp med både kort OCH fingeravtryck. Vi tjejer har en egen liten avdelning. Och allt känns nytt och fräscht.

SÅ...ett gymkort biddet det...det tog mig ca 4 timmar men men jag sparade iaf dryga tusenlappen.

Nu är det bara att vänta och se och hoppas att folk verkligen sprider ut sina träningspass under dagen (och natten om de känner för det). Annars lär det bli trångt.

Beach 2014 har en rimlig chans att bli OK ;)

Nu är det bara upp till mig att ta den =)

Bildbevis: Kön till det nya gymmet 24 Seven

Spegelvänd??

Jag har alltid velat tro att så är fallet. Och så verkar det ju faktiskt vara. För många. Och kanske även för mig.

Den enda killkompisen som jag har varit vän med i flera år och som enbart har varit vän och inget mer är minstingens pappa. Och kanske beror det faktum att vi håller sams och inte strular till det på att vi båda vill att vår sons bästa ska komma i första hand. Av samma anledning umgps vi också mycket sällan och enbart i juniors sällskap.

I övrigt har jag aldrig lyckats behålla en manlig vän. Under sommaren har jag istället avslutat min vänskap med 2 s.k killkompisar. Båda 2 hoppades tydligen på mer än vänskap. Båda två fick tidigt veta att jag inte hade mer atr ge än min vänskap. Tydligen räckte inte det.

De hårda ord som yttrades av dessa män (som i mina ögon nu mer känns som spolingar trots att de är i min ålder o äldre) skulle inte ha känts så hårda om det inte hade varit för att jag såg dem som mina vänner.

Idag tillhör de det förflutna. Jag är tacksam för att jag klarar av att sortera ut såna energitjuvar ur mitt liv. Gång på gång.

Jag lärde känna en annan man förra sommaren. Vi blev vänner. Ett tag mer än vänner. Sedan som ett utfall av hans rädsla för att binda sig när hans liv var struligt blev vi vänner igen. Han har funnits där för mig. Jag har funnits där för honom. Både vad gäller att ha någon att prata med. Och praktiska saker.

När jag så var i ett 5 månader långt förhållande klagade han på att jag så sällan hörde av mig. Jag var rädd att göra min kärlek svartsjuk. När jag blev ensam igen ringde jag upp honom för att prata, förväntansfull över att kunna umgås mer frekvent igen. Då var det hans tur att va upptagen.

Jag ringde samme vän i förrgår. Klagade lite över att han är ännu sämre än mig på att höra av sig när han är i ett förhållande. Han skrattade. Jag hörde röster i bakgrunden och frågade om han hade gäster. Men det var tydligen hans sambo. Sanbo!? Inget får man veta som vän tydligen.

Jag är fruktansvärt glad över min killkompis som nu har fått det lugnare omkring sig, vågat bli kär och efter bara ett par månader ha blivit sambo.

Jag är liite ledsen över känslan att ha förlorat en vän. Det är dock bara känslan. Vi har delat så mycket att han alltid kommer att vara min vän. I hjärtat.

Kan män och kvinnor vara vänner och enbart vänner?

En av de män som jag avslutat min bekantakap med hävdade bestämt att så inte är fallet. Eller för att citera:
Carina, du ska inte tro att en kille bara vill vara vän med dig. För såna killar finns inte.

Jag såg honom som en vän ändå och glömde bort denna kommentar.( Vi pratade ibland på nätet och sågs som hastigast en gång på stan.)Tills han i ett utfall av bitterhet och som en följd av hans sårade stolthet beskyllde mig för att vara en egoistisk hjärtekrossare.

Då bestämde jag mig för att inse att åtminstone inte han var kapabel till att ha en kompis av det motsatta könet.

Jag tror dock att jag är på väg att lyckas. Tvåfaldigt. Den senaste månaden har jag kanske fått 2 nya killkompisar. Jag hoppas att de är mina vänner. Det återstår att se.

Det finns en sak som skrämmer mig nåt så vansinnigt. Bortsett från att något skulle hända mina älskade barn.

Bara tanken på det får tårarna att bränna bakom ögonlocken.

Min rädsla har vuxit sakta men säkert den senaste veckan...för att nå sin kulmen idag.

Jag vill inte bli sjuk igen!!!!!!
Nu talar vi inte om förkylning el magsjuka eller liliknande banala sjukdomar.
Vi talar om maladaptiv stress/utmattningssyndrom.

Vi talar om stressrelaterade fysiska och psykiska åkommor...som magkatarr, huvudvärk, oro, ryggont, trötthet och sömnproblem. I ett första skede. Senare tillkommer den usla självkänslan o självförtroendet o känslan av bristande kontroll, sämre och sämre minne,tålamod och förmåga till koncentration. Och om man har otur...en sjujäkla ångest.

Jag vet. Var sjukskriven i ett halvår förra året. Har varit sjukskriven sedan i mars och f.n 25% i 4 v till.

Jag trodde att jag var redo för att jobba på heltid igen. Är himla tacksam gentemot Previas läkare som sjukskrev mig längre. För att undvika decidiv som det står i mitt senaste läkarintyg. Dvs återfall. Tack!!

Innan inskolningen av nya barn hade börjat kände jag mig starkare än på många år.
Nu har min magont kommit tillbaka. Magsår borde det inte vara då jag behandlades mot det i våras och det sällan kommer tillbaka.
Huvudvärken har även den varit en trogen följeslagare de senaste dagarna.

Idag när huvet känns Ok so far...men magen gör nåt så in i vassen ont...När jag är barnledig och inte vet om jag kommer att orka gå utanför dörren idag.

Då sätter rädslan in. På riktigt.

Jag gör en och annan tavla ibland. Och då talar vi inte tavlor som denna på bilden. Utan snarare tabbar. 

Tavlor som denna skulle jag såååå himla gärna kunna måla. Men men med tanke på betyget i bild i skolan (det enda ämnet där jag fick en tvåa en termin) så kan jag lika gärna drömma om att bli astronaut.

Tavlan är målad av min goda väninna och jag har inte sett den IRL än men visst verkar den fantastiskt fin. Hon har målat den på beställning av mig och något säger mig att jag kommer att bli mer än nöjd, särskilt när den blir inramad. 

Jag hade tänkt skriva mitt favvocitat på den  Minns gårdagen Dröm om morgondagen Lev idag

men jag blir nästan tveksam till om det kommer att lyfta eller sänka tavlan.

Vad tror ni??

Hursomhelst, tack I för att du har gjort ett sånt kanonjobb! Tavlan kommer definitivt att pryda sin plats!

Så var det fredag igen. Helgen är efterlängtad.

Inskolningar på förskolan betyder ofta för pedagogerna: slita häcken av sig i...denna var/är inget undantag.

Skoj iallafall att träffa de nya barnen och de "gamla" på stugan igen efter semestrarna. Samt kollegorna.

Idag vill jag tacka mina goa kollegor som ställer upp och pysslar för att få ihop dagen när jag är borta på stresshantering. Jag vet att det innebär att ni får lägga i en högre växel när jag är borta och är oändligt tacksam för att ni inte klagar för det.

Med tanke på att det är fredag idag vill jag passa på att förära all personal på jobbet med en äppelkaka i smulform stl L. Jag hoppas att den kommer väl till pass.

I eftermiddag kommer en väninna på besök och igår fick jag en förfrågan om grillning ikväll med grannarna. 

Vad det än nu månda bliva så tippar jag på att det blir en mysig fredag och önskar er alla därute detsamma!! 

MYYYYS PÅ =)

Dagens hissa går till: mina positiva kollegor! 

Dagens dissa går till: bilskrällen som varken tar hänsyn till sina ägares mekarkunskaper eller ekonomi.