Idag firas Barnkonventionens grundande.

I Borlänge kommer man att gå i fackeltåg klockan 17 från Kupolen (samling vid tunneln till Ikea) till Cozmos där det blir uppträdanden, tal och prisutdelning.

Hoppas att flera gör som jag och deltar i firandet. För barnens rättigheter. Och för att alla barn är alla vuxnas ansvar.

Låt oss skapa en tryggare värld för barnen genom information av -och framförallt genom att följa- denna konvention.

??

Idag har jag varit på hugget. Ofta ser man ju som förälder mellan fingrarna och tillåter det mesta. Vissa dagar har man dock både modet och orken att sätta ner foten och kräva en ändring. En sån dag har jag haft idag.

Junior och kompis fick bestämt veta att telefoner tillåts inte och kommer inte att tillåtas vid köksbordet när vi äter.

De två äldsta fick minst lika bestämt veta att de hädanefter får se till att sköta sig och uppföra sig gentemot varandra om de vill åtnjuta fria måltider, tvätt och annan uppassning även i framtiden. I annat fall kan den som är otrevlig mot den andra flytta in hos pappa på heltid.

Hårda bud i Mellerud. Hoppas att det hjälper. Älskar mina barn och tillåter ingen (inte ens de själva) att vara elak mot någon av dem.

Time 4 Change

Ibland är tålamodet lika med noll...orken tryter och jag som mamma ryter. Idag är jag dock nöjd med min föräldrainsats...

Jag började dagen med att baka scones till frukost i nnan jag väckte de äldsta kidsen. Fortsatte sedan  med städning o mathandling o matlagning. Tvättade dotterns kläder som fått en icke önskad doft efter att junior stängt in katten i garderoben (utan att skälla på honom för busstrecket). Sprayade hårfärg i sonens o kompisens hår på begäran eftersom de ville va coola killar när de gick ut och lekte. Efter att ha besökt min mormors syster på Utsikten gick jag hem och slängde ihop chokladbollar till sönerna o minstingens kompis.

Trots kojbygge och kuddar som låg utspridda i tvrummet och zombielek i halva lägenheten blev jag inte irriterad eller stressad det minsta utan fixade piroger. Under tiden de jäste swischade jag iväg med saker till dottern som skulle sova hos en kompis och återvände sedan hem o såg på barnfilm med småkillarna (kompisen ska sova över).

Ofta känner jag mig otillräcklig o som en halvdålig mamma. Som kunnat göra mer eller annorlunda. Efter att ha varit sjukskriven ett flertal gånger för stress har de dagarna blivit fler än jag nånsin förutspått. Just idag känner jag mig dock som omväxling som en supermamma. Lugn, tålmodig och glad. Stålmannen...släng dig i väggen ! :)

Jag läste häromdagen i tidningen att många nyblivna mammor ägnar mer tid åt sina mobiltelefoner än åt sina nyfödda barn. De smsar, lägger upp bilder på Facebook, pratar osv. Jag kan förstå att man vill dela sin fantastiska upplevelse med omvärlden men visst är det lite skrämmande? 

På vissa öppna förskolor har man tydligen oxå slagit larm om samma sak, nämligen att föräldrarna ägnar sig mer åt telefonerna än åt barnen.

Alltfler olyckor sker för att föräldrarna haft uppmärksamheten på annat håll, nämligen på sina mobiltelefoner.

Hmmm, jag tar faktiskt åt mig av kritiken själv till viss del eftersom jag länge har insett att datorn och telefonen har tagt alltför stor plats i min fritid ( just nu småler jag av tanken att jag för en kvart sedan bytte från att surfa på telefonen till att blogga på datorn).

Jag hoppas dock att mina barn inte har blivit förringade av detta...iallafall inte särskilt mycket. För som ensamstående förälder tycker jag att det är skönt med lite vuxenkontakt ibland, även efter jobbet.

Jag ska iallafall försöka föregå med gott exempel hädanefter och ägna mig mer åt andra saker och mindre åt telefonen (som nu oxå ersätter datorn i mångt och mycket). 

Dagens hissa går till: dottern som gjort MYCKET bra ifrån sig på ett stort prov i SO. A i samtliga delmoment! WOW!

Dagens dissa går till: avlopp som inte rensar sig själva...finns ett flertal såna i min lägenhet ;)

Ibland undrar jag vart detta samhälle är på väg (och just nu undrar jag hur gammal jag har blivit haha).

Föräldrar drar sig för att säga ifrån till sina barn. Och vuxna drar sig för att säga ifrån till andras barn. Till och med lärare är ibland rädda för att säga ifrån till sina elever. 

Det hände en sak på jobbet för några dagar sedan. Ett barn kastade en pinne på en förälder och denne vågade inte tillrättavisa barnet eftersom det inte fanns någon pedagog i närheten som bevittnat händelsen. Tragiskt kan jag tycka. 

Själv drar jag mig faktiskt sällan för att tillrättavisa även andras barn. Förvisso är det väl kanske en typ av "arbetsskada" när det ingår i ens arbetsuppgifter att uppfostra det uppväxande släktet. Men jag hoppas och tror att jag skulle ha gjort det även om så inte vore fallet.

Igår kom sonen in gråtandes för att flera barn kastade grus i ansiktet på hans kompis ute på gården. Sonen sa direkt när han kom in genom dörren: Mamma, nu får du ta tag i det här!

Vilket jag självfallet gjorde. På med skorna och så ut genom dörren alltså.

Ute på gården spatserade jag med bestämda steg fram till den lilla skaran barn som stod samlade och tittade lite oroligt mot mitt håll.

Jag frågade med skarpa i rösten "vad är det som händer här?"

En tjej började berätta och när en annan tjej inflikade något vände hon sig om till denne och fräste Håll käften!

När jag såg henne lugnt i ögonen och sa att det var inte OK att prata så till någon blev hon minst sagt förbannad.

Hon vände sig mot mig och mer eller mindre vrålade Det ska du skita i. Håll käften! Jag påtalade då att hon kunde gå en bit bort och vänta för jag hade ingen lust att lyssna på någon som pratade så till mig. 

Jag tänker inte återge hela händelseförloppet men när jag fick reda på vem hon var (och tanken slog mig att hon antagligen har en diagnos) blev jag lite tveksam till mitt agerande. Kanske var flickan van att folk inte lyssnade på henne. Inte orkade. Kanske dömde man henne ohörd bara för att hon inte kunde behärska sig alla gånger. Hon skrek ju också "det är aldrig nån som lyssnar på mig", vilket såklart berörde mig både som förälder och yrkesverksam pedagog. 

Men ändå hoppas och tror jag att jag gjorde rätt. Vi vuxna måste våga säga ifrån. Både till våra egna barn OCH andras. Jag hoppas innerligt att andra vuxna tillrättavisar mina när jag inte är i närheten om de beter sig illa. För barnen, det är ALLAS ansvar! Och sätter vi inga gränser får vi bara fler och fler ungdomar som löper amok i samhället och inte kan skilja på rätt och fel. Vissa påstår att det är alla tv och dataspels fel. Och visst kan väl de också påverka ett barn. Men till syvende och sist tror jag ändå att det är vi vuxna som formar våra (och andras) barn. 

Förr blev jag trött av att gå upp så tidigt medan mina morgonpigga ungar härjade härhemma...

Nu blir jag trött av att hålla mig vaken medan mina kvällspigga ungar härjar borta.



Dagens hissa går till de trevliga människor som kommenterat min blogg. Tack!!

Dagens dissa går till...näää vet inte...har bara mött trevligt folk idag.

Ha en supernajsig helg gott folk!!

Det här är Oliver 8 år. En sprallig och social kille som älskar dataspel, att leka med kompisar, spela beyblade och kula och att cykla. Som så många andra 8 åringar. Under hans första år i skolan hade han "ont i magen" eller "ont i benen" många, många gånger. Han frågade ofta på kvällarna om det var skoldag i morgon och om jag svarade ja, om han inte kunde få vara ledig då. Oliver hade nämligen sällan någon att leka med på rasterna. Detta vet jag eftersom Oliver berättade det för mig efter skolan ibland. Oliver är nämligen min son.

I förrgår gick jag på föräldramöte i Olivers klass. Läraren berättade att det var en lite "stökig" klass och att man på skolan hade börjat jobba med något som kallades normalläge. Normalläget gick ut på att alla lärare skulle ha en gemensam bild över hur klass-situationen skulle se ut, med lugn och ro och trivsel bland eleverna. Man hade även kommit överens om att i första hand föräldrarna och i andra hand rektorn skulle kopplas in om en elev stör på lektionerna. Jag räckte upp handen och sa att jag tyckte att det verkade bra, men att jag eftersom jag har en son som har gråtit och inte velat gå till skolan under större delen av ettan pga att han stått ensam på rasterna, undrade om de jobbade med kamratskapet på rasterna också. Det gjorde de sa hon.

Väl hemkommen från mötet berättade Oliver att 2 barn fått låna hans sparkcykel och haft sönder den med flit, varpå vi gick och pratade med den ena pojkens mamma. Idag när Oliver kom hem va han ledsen för att en annan pojke i klassen hade sparkat på honom, tagit stryptag och hämtat kompisar för att "spöa upp honom". Jag ringde kompisens pappa som tog detta på allvar och kom förbi och pratade om det. Vi hade ett bra samtal med pojkarna och jag hoppas att det blir bra nu.

Olivers ord när pappan stod i dörren svider dock i hjärtat och han och jag sa att nu blir det bra.

 "Det blir aldrig bra. Det blir bara bra någon dag sedan blir det lika igen." 

Jag har aldrig sett min son som mobbad i skolan. Han är en snäll och busig och social kille som alltid har haft kompisar hemma på gården. Nu börjar jag dock fundera hur det står till. Och hur det kommer att bli. Det har varit bättre det senaste halvåret då det har verkat som att han har lekt på rasterna. (Kanske gjorde det susen att jag besökte skolan och pratade med fritidspersonal och lärare om att jag anser att de måste hjälpa honom hitta kompisar på rasterna och att jag inte tycker att det är OK att ha en etta ska vara skoltrött. ) Jag hoppas verkligen att det håller i sig och att denna vecka bara var ett undantag. 

För jisses vad jag vill att han ska trivas i skolan, där han ju tillbringar det mesta av hans vakna tid. 

Och jisses, vad ont det gör i mig av tanken på det motsatta.

Fotnot. Kortet togs idag, 13-09-05 då han skulle gå till skolan. Eftersom det var fotografering idag ville han va lite extra fin i håret. 

I morse gick jag upp ur sängen med föreställningen att det var torsdag. Varför har jag ingen susning om  men det fick sina konsekvenser ganska direkt. 

När jag såg juniors blåa skolmapp påminde jag honom om att den måste han komma ihåg att ta med sig idag för på torsdagar skulle de enligt tidigare hemskick få läxa med sig hem i denna. Och det var då tanken slog mig.

Rätt men ändå fel. LÄXA!!

Klassen hade såklart läxa även till denna torsdag, jag letade i minnet och fick fram en bild av ett mattepapper med mätuppgifter. 

Med bara 15 minuter kvar till skolstart letade jag febrilt fram läxpapperet bland en massa andra viktiga papper (strukturera får bli ledordet i höst för min del). Tvåagluttare placerades på en köksstol, papperet slängdes fram på bordet tillsammans med penna och linjal ( det fanns ingen tid att leta fram måttbandet). MÄÄÄT!

Jag hjälpte honom att mäta ett mjölkpakets höjd, bredden på en kudde och lite annat smått och gott. Fort gick det. Men jag tror att han hängde med. Jag hoppas verkligen det. Efter att han plitat ner våra mätresultat stoppade jag i pärmen i ryggsäcken och skickade honom till skolan. När han gick ut genom dörren slog det mig att han kanske ville veta när han skulle få gå hem idag. 

Ja just ja du ska gå till halv sju idag sa jag till hans ryggtavla. Ok, svarade han. För att ett ögonblick senare då poletten ramlat ner utbrista. Va? Till Halv sju? Åhhhh nej! Det blir bra, svarade jag och drog igen dörren efter honom. För att en stund senare minnas att ja just ja, det är ju onsdag idag. Tiden stämmer. jag jobbar em och det är därför som jag sitter här. Men läxan, den är till i morgon. Vilket är tur, för när jag kikade i veckobrevet insåg jag att vi glömt att göra läsläxan som redan dragit igång. Nu hinner vi iaf läsa ikväll. Alltid något. 

Vimsig mamma som känner sig allt annat än ansvarsfull idag. Stackars barn. Men det blir nog folk av dem ändå. Får man hoppas.