När jag älskar någon på riktigt
Och inte bara är förälskad
Finns inga hinder bara möjligheter

När jag älskar någon på riktigt
Är mina behov inte längre de viktigaste
Vad du mår bra av kommer främst

När jag älskar någon på riktigt
Finns inga tvivel ingen oro
Min kärlek bara finns där

När jag älskar någon på riktigt
Finns ingen annan än du
Och inget kan ändra på det

När jag älskar någon på riktigt
Känns det i både hjärtat och i själen
Som aldrig känns helt utan dig

Denna dikt skrev jag till en man som nyss gått ur ett låååångt förhållande och som inte var redo för något seriöst. Idag är vi endast vänner men en period var jag lite förälskad.

Till en man som aldrig älskade mig mer än som en vän...en deprimerad man...

Vill inte gråta mer. Var kommer alla tårar ifrån? Har gråtit nog i mitt liv. Kommit över känslan av att inte vara betydelsefull för andra. Känslan av att gång på gång bli bortvald. Trodde jag. Har ju lärt mig att vara försiktig med att ha för höga förväntningar. Trodde jag. Jo tjena. PATETISKT!

Kan inte hjälpa det. Det känns lika tungt varenda gång. Varenda gång jag öppnat hjärtat och släppt in någon. Varenda gång jag sedan blivit besviken. Varenda gång jag fallit och sedan fallit i spillror. Och behövt resa mig igen. Lite mera uppgiven. Och med ännu fler ärr i själen .

Jag skrev till en vän häromdagen som var lite uppgiven att nu är det : "Ett nytt år. Nya problem. Nya besvikelser. Men även nya möjligheter."

Jag ska försöka minnas och ta till mig den sista raden själv så fort dessa förbaskade tårar av besvikelse vill sluta att forsa...

I morgon...ny dag- nya möjligheter! Och framförallt våga vägra träffa män som bor långt borta!! Bortsett från de som faktiskt vet att prioritera rätt saker i livet och som faktiskt är beredda att göra allt för kärleken. Även att flytta.

Jag ville så gärna tro.
Så gärna låta hoppet
växa och gro.

Hur kunde jag låta det ske
Hur kunde jag njuta,
skratta och le.

Varför förstod jag inte direkt
att den misstanken
som från början blivit väckt

Skulle bli befogad och sann
I samma stund som glimten av
spirande kärlek försvann

Ramlade nästan baklänges av förvåning när jag såg bröllopsbilder upplagda på Facebook häromdagen på en vän. Och hans fru får man ju då förmoda.

Jag hade ju skrivit med denne man för bara några veckor sedan o han nämnde ingenting om någon ny fling. Eller flickvän. För att inte säga fästmö.

Förvirrelsen var total. Känslor av glädje och upprymdhet över att min vän äntligen (!) hade hittat kärleken (och inte bara det utan gått framför altaret m henne) blandades med en smula bitterhet över att han inte nämnt detta.

Men...i ärlighetens namn så är vi inte sådär jättetjenisvänner utan mer sådär harderhäntnåtnyttsedanvisistpratade för sisådär ett halvår sedan. Och dessutom hade bröllopet ägt rum utomlands. Å då pratar vi inte om i något grannland utan i vackra delar av Asien.

Nåja, självklart blev jag tvungen att slänga iväg ett meddelande till mannen i fråga. Hela 5 ord innehöll det men speglade ganska väl mina känslor. VA!? Har du gift dig?? Ganska snabbt insåg jag att det lät ganska otrevligt faktiskt så jag fick skicka ett ytterligare meddelande där jag gratulerade.

Han svarade att det hela gått väldigt fort. Han hade haft kontakt med en kvinna via nätet och under en vistelse i landet hade de sedan umgåtts oavbrutet och gift sig . Mycket vackra bilder på ett påkostat bröllop bevisade detta. Dock hade de inte registrerat äktenskapet utan tänkte vänta tills de visste att detta kändes helt rätt. Hon är tydligen en framgångsrik advokat så att hon skulle ta honom för pengarna behövde han inte befara.

Där och då fick mitt romantiska jag en liten törn i hjärtat. Men vem är jag att döma. De hade väl sina anledningar och jag kunde inget annat än önska dem lycka till.

Idag...typ en vecka senare är skilsmässan tydligen ett faktum. Eller snarare så kan man ju säga att bröllopet blev en illusion. Ett drömbröllop i FEL bemärkelse. Å nåt äktenskap bidde det aldrig.

Min luttrade vän loggade nämligen in på samma dejtingsida igen under falsk identit, tog kontakt med sin fru ( to be) som befann sig i sitt hemland och fick inte bara ett muntert svar tillbaka utan även hennes telefonnummer.

Åhhh vart är denna världen på väg?
Mitt romantiska jags inre är i gungning ordentligt. Mitt cyniska eftertänksamma jag har däremot fått lite näring. Tyvärr.

Vad hände
med våra förhppningar och tvåsamhet
När bröts de ner till
besvikelser, resignation och ensamhet

Vi två som skulle finnas för varandra
Leva här. Leva nu. Leva livet.
Dag som natt.
Höst som vår
Hur blev det så

Vart tog glädjen vägen
Den bubblande spirande framtidstron
Alla drömmar som vi delade
Vår längtan och vår tröst

Som bleka skuggor lever vi
sida vid sida
Våra hjärtan stängda
Våra tankar dolda

Vill vi nöja oss med detta
Små snuttar av glädje o kärlek
Outtalade önskningar
Rädslor och begär

Kom närmare mig
Lägg din hand i min
Vila i min famn
och se mig djupt i ögonen

Om vi vill så kan vi
Har vi fortfarande nåt att slåss för
så gör vi
För att vi vill
Tillsammans.

Om inte låt oss gå och gör det tryggt
Med tacksamhet för det som varit
Blicka framåt mot nya mål
Och lev här. Lev nu. Lev livet.

Hmmm...
Har rannsakat mig själv nu på morgonen.
Insikterna som kom till mig om mig själv var inte särskilt angenäma eller smickrande faktiskt.

Självkänslan är verkligen inte på topp. Och detta behöver jag jobba på. Ensam.

Visst har jag blivit sviken. Många gånger. MEN...jag kan inte gå omkring och vara rädd för att bli sviken igen hela tiden. Leta tecken på att någon inte tycker om mig tillräckligt mycket. Ifrågasätta dennes intentioner och överanalysera personens handlingar.

Dax att ta eget ansvar för min självkänsla. Ingen annan ska behöva lyfta mig. Visst är det ju så att jag verkligen verkligen vill ha romantik i mitt liv och att torrbollar o andra opassionerade män aldrig kommer att ha en chans att bli långvariga i mitt liv.

MEN jag kanske inte kan kräva att de ska vara lika romantiska som jag...Bekräfta lika mycket som jag gillar att bekräfta den som jag tycker om...Särskilt inte i början av en relation.

Ska försöka tänka på det nästa gång jag får chansen att älska och bli älskad. Inte överanalysera. Bara fortsätta med att vara mitt bästa sprudlande jag o hoppas att det förr eller senare smittar av sig.

Ska förutsätta att det kommer att bli bra snarare än motsatsen.

Hmmm...så får det bli!