När jag läste detta citat slogs jag vid första anblicken av hur väl det stämmer in på mig. Vid närmare eftertanke börjar jag dock rannsaka mig själv djupare och undrar i mitt stilla sinne om det verkligen fungerar så. Blir man verkligen starkare av att bara trycka ner saker och klistra på ett leende i mötet med andra? Nåja, jag har väl ventilerat mig med mina vänner mer än en gång och just min förmåga att prata om saker TILLSAMMANS med min optimism och tro på framtiden (som stundvis fått sig en knäck) tror jag har hjälpt mig att hålla mig uppe på benen.

Ibland har jag känt mig som en marionettdocka vars liv har styrts av andra. Mot min vilja. Man har gett mig några trådar som jag inte har bett om. Man har kapat några trådar som jag skulle ha behövt. Ibland har jag lyckats förstärka några trådar själv som varit på väg att brista men ibland har jag inte sett det komma. Pjäsen spelas med de viktigaste människorna i mitt liv. Men rekvisitan och handlingen påverkas ständigt av andra. En sak är säker. Jag och mina medspelare vill bara få chansen att skriva vår egen historia. Att uppnå och behålla lugn och ro. Få känna trygghet och glädje. Att uppleva ett lyckligt slut. 

Den får människor att bli håglösa. Den får människor att tappa gnistan och orken att kämpa. Den får människor att bli bittra, uttråkade, sorgsna och rentav förtvivlade. Den får dagar att långsamt släpa sig fram och förminskar glädjestunder och förstorar sorgestunder. Jag pratar om den påtvingade ensamheten. 

Idag mötte jag två människor i min närhet som brottas med ensamheten varje dag. Den ena är en god granne och änka som när jag mötte henne utomhus berättade hur orolig hon blir av ensamheten. Hon försöker sysselsätta sig bäst hon kan för att fylla dagarna med mening och i hennes lägenhet går både radion och tvn varm som hennes enda trogna sällskap. Jag lovade mig själv att hälsa på tanten snart, det var ett tag sedan nu. 

Den andre är min kära bortgångne mormors rara syster (och även hon änka) som blivit inlagd på korttidboende efter en stroke. När jag besökte henne idag återkom hon gång på gång efter det hon allra mest behövde. Någon att tala med,någon som hälsar på. Jag lovade henne att hälsa på snart igen. 

Visst är det väl tragiskt att så många människor sitter ensamma? Jag vet själv vad det kan göra med livsglädjen och orken/motivationen. Tänk om det fanns fler forum/mötesplatser för oss...oavsett ålder och intressen. För ensamma människor som möter andra ensamma människor...är inte ensamma längre. 

Ibland är tålamodet lika med noll...orken tryter och jag som mamma ryter. Idag är jag dock nöjd med min föräldrainsats...

Jag började dagen med att baka scones till frukost i nnan jag väckte de äldsta kidsen. Fortsatte sedan  med städning o mathandling o matlagning. Tvättade dotterns kläder som fått en icke önskad doft efter att junior stängt in katten i garderoben (utan att skälla på honom för busstrecket). Sprayade hårfärg i sonens o kompisens hår på begäran eftersom de ville va coola killar när de gick ut och lekte. Efter att ha besökt min mormors syster på Utsikten gick jag hem och slängde ihop chokladbollar till sönerna o minstingens kompis.

Trots kojbygge och kuddar som låg utspridda i tvrummet och zombielek i halva lägenheten blev jag inte irriterad eller stressad det minsta utan fixade piroger. Under tiden de jäste swischade jag iväg med saker till dottern som skulle sova hos en kompis och återvände sedan hem o såg på barnfilm med småkillarna (kompisen ska sova över).

Ofta känner jag mig otillräcklig o som en halvdålig mamma. Som kunnat göra mer eller annorlunda. Efter att ha varit sjukskriven ett flertal gånger för stress har de dagarna blivit fler än jag nånsin förutspått. Just idag känner jag mig dock som omväxling som en supermamma. Lugn, tålmodig och glad. Stålmannen...släng dig i väggen ! :)

Jag hade för några år sedan ett grav.vik på en förskola i stan. På den förskolan arbetade ett par hantverkare med diverse renovering inne på avdelningen.

En dag sa en kollega till mig:

"Du, den där golvläggaren, han var väl snygg?"

Jo, det var jag tvungen att hålla med om. 

"Vet du? Han lämnade sitt telefonnummer på kyslskåpet för att målaren skulle kunna ringa honom. Ska du inte ta och höra av dig till honom?" fortsatte min uppspelta kollega.

Efter en viss tvekan lät jag mig övertalas. Han såg onekligen bra ut och verkade trevlig av det lilla jag sett av honom.

Sagt och gjort...på kvällen när vi kollegor samlats på Stora Björn för att titta på en show med Mamma Mia och fira en kollega som fyllt jämnt gjorde jag det. Bara sådär. Smsade honom. Efter ett tag frågade så kollegan om jag hört av mig till hantverkaren. De andra tittade lite frågande på mig så jag fick förklara. 

"Skrev du vem du var?" frågade en av kvinnorna (vi var enbart kvinnor).

Nä, jag skrev bara att jag jobbade på förskolan sa jag saanningsenligt, varpå en del kvinnor generat sa något i stil med att:

"Åh, då kan han ju tro att det är vem som helst av oss." Eftersom de flesta var 50plussare så log jag dock och tänkte i mitt stilla sinne att han nog kunde minimera antalet misstänkta. 

Så hur gick det då?

Jodå, han svarade och vi smsade ett par ggr. Han var dock alltför självsäker och fräck/påflugen i sina sms så jag la ner alltihop ganska snart och nåt möte blev det således inte.

Men ett lite halvroligt minne det blev det...

8 åringen var ute och skrämde slag på folk för några dagar sedan. Nja skrämde slag var kanske att ta i. Men han var åtminstone utklädd till vampyr och om inte annat så blev säkert nån liten skrutt eller skrutta lite rädd för Halloween- trion som drog fram här i området. 

Glad i hågen kom han hem med en stor påse godis som han hade "tjänat ihop" som han uttryckte det. Min son älskar godis lika mycket som sin mor men han äter inte särskilt mycket åt gången. Därför brukar en hel del av lördagsgodiset bli kvar några dagar (tills hans hungriga mamma smällt i sig det under matlagningen efter jobbet). 

I helgen när han var hemma hos pappa tänkte jag vara duktig och inte äta något godis alls. Eftersom jag var barnledig och alltså inte köpt nåt lördagsgodis till barnen borde ju detta vara en piece of cake. Och det var det...åtminstone till sen lördagskväll då jag satt ensam klappandes på katten framför tvn (ser en uttråkad pensionär framför mig nu haha). Plötsligt slog det då till. Godissuget. Tanken på sonens stoora godissamling fick mig att leta under sängen, i hans skrivbord  och lite varstans i hans rum. Nu tänkte jag ju inte äta upp hans godis...bara smaka liite...men tji fick jag. Ingenstans fanns påsen att hitta. 

Idag var jag tvungen att fråga sonen lite oskyldigt:

"Du, den där godispåsen...du har väl inte ätit upp allt redan som var i den va?"

"Nä, den tog jag med mig hem till pappa...fast jag åt inte mycket av den. Den ligger där."

Snopet, för en mamma som var lika godissugen idag som i lördags...

Men ändå bra...för en mamma med taskig karaktär...

Jag läste häromdagen i tidningen att många nyblivna mammor ägnar mer tid åt sina mobiltelefoner än åt sina nyfödda barn. De smsar, lägger upp bilder på Facebook, pratar osv. Jag kan förstå att man vill dela sin fantastiska upplevelse med omvärlden men visst är det lite skrämmande? 

På vissa öppna förskolor har man tydligen oxå slagit larm om samma sak, nämligen att föräldrarna ägnar sig mer åt telefonerna än åt barnen.

Alltfler olyckor sker för att föräldrarna haft uppmärksamheten på annat håll, nämligen på sina mobiltelefoner.

Hmmm, jag tar faktiskt åt mig av kritiken själv till viss del eftersom jag länge har insett att datorn och telefonen har tagt alltför stor plats i min fritid ( just nu småler jag av tanken att jag för en kvart sedan bytte från att surfa på telefonen till att blogga på datorn).

Jag hoppas dock att mina barn inte har blivit förringade av detta...iallafall inte särskilt mycket. För som ensamstående förälder tycker jag att det är skönt med lite vuxenkontakt ibland, även efter jobbet.

Jag ska iallafall försöka föregå med gott exempel hädanefter och ägna mig mer åt andra saker och mindre åt telefonen (som nu oxå ersätter datorn i mångt och mycket). 

Dagens hissa går till: dottern som gjort MYCKET bra ifrån sig på ett stort prov i SO. A i samtliga delmoment! WOW!

Dagens dissa går till: avlopp som inte rensar sig själva...finns ett flertal såna i min lägenhet ;)