Vill inte gråta mer. Var kommer alla tårar ifrån? Har gråtit nog i mitt liv. Kommit över känslan av att inte vara betydelsefull för andra. Känslan av att gång på gång bli bortvald. Trodde jag. Har ju lärt mig att vara försiktig med att ha för höga förväntningar. Trodde jag. Jo tjena. PATETISKT!

Kan inte hjälpa det. Det känns lika tungt varenda gång. Varenda gång jag öppnat hjärtat och släppt in någon. Varenda gång jag sedan blivit besviken. Varenda gång jag fallit och sedan fallit i spillror. Och behövt resa mig igen. Lite mera uppgiven. Och med ännu fler ärr i själen .

Jag skrev till en vän häromdagen som var lite uppgiven att nu är det : "Ett nytt år. Nya problem. Nya besvikelser. Men även nya möjligheter."

Jag ska försöka minnas och ta till mig den sista raden själv så fort dessa förbaskade tårar av besvikelse vill sluta att forsa...

I morgon...ny dag- nya möjligheter! Och framförallt våga vägra träffa män som bor långt borta!! Bortsett från de som faktiskt vet att prioritera rätt saker i livet och som faktiskt är beredda att göra allt för kärleken. Även att flytta.

Ramlade nästan baklänges av förvåning när jag såg bröllopsbilder upplagda på Facebook häromdagen på en vän. Och hans fru får man ju då förmoda.

Jag hade ju skrivit med denne man för bara några veckor sedan o han nämnde ingenting om någon ny fling. Eller flickvän. För att inte säga fästmö.

Förvirrelsen var total. Känslor av glädje och upprymdhet över att min vän äntligen (!) hade hittat kärleken (och inte bara det utan gått framför altaret m henne) blandades med en smula bitterhet över att han inte nämnt detta.

Men...i ärlighetens namn så är vi inte sådär jättetjenisvänner utan mer sådär harderhäntnåtnyttsedanvisistpratade för sisådär ett halvår sedan. Och dessutom hade bröllopet ägt rum utomlands. Å då pratar vi inte om i något grannland utan i vackra delar av Asien.

Nåja, självklart blev jag tvungen att slänga iväg ett meddelande till mannen i fråga. Hela 5 ord innehöll det men speglade ganska väl mina känslor. VA!? Har du gift dig?? Ganska snabbt insåg jag att det lät ganska otrevligt faktiskt så jag fick skicka ett ytterligare meddelande där jag gratulerade.

Han svarade att det hela gått väldigt fort. Han hade haft kontakt med en kvinna via nätet och under en vistelse i landet hade de sedan umgåtts oavbrutet och gift sig . Mycket vackra bilder på ett påkostat bröllop bevisade detta. Dock hade de inte registrerat äktenskapet utan tänkte vänta tills de visste att detta kändes helt rätt. Hon är tydligen en framgångsrik advokat så att hon skulle ta honom för pengarna behövde han inte befara.

Där och då fick mitt romantiska jag en liten törn i hjärtat. Men vem är jag att döma. De hade väl sina anledningar och jag kunde inget annat än önska dem lycka till.

Idag...typ en vecka senare är skilsmässan tydligen ett faktum. Eller snarare så kan man ju säga att bröllopet blev en illusion. Ett drömbröllop i FEL bemärkelse. Å nåt äktenskap bidde det aldrig.

Min luttrade vän loggade nämligen in på samma dejtingsida igen under falsk identit, tog kontakt med sin fru ( to be) som befann sig i sitt hemland och fick inte bara ett muntert svar tillbaka utan även hennes telefonnummer.

Åhhh vart är denna världen på väg?
Mitt romantiska jags inre är i gungning ordentligt. Mitt cyniska eftertänksamma jag har däremot fått lite näring. Tyvärr.

Hmmm...
Har rannsakat mig själv nu på morgonen.
Insikterna som kom till mig om mig själv var inte särskilt angenäma eller smickrande faktiskt.

Självkänslan är verkligen inte på topp. Och detta behöver jag jobba på. Ensam.

Visst har jag blivit sviken. Många gånger. MEN...jag kan inte gå omkring och vara rädd för att bli sviken igen hela tiden. Leta tecken på att någon inte tycker om mig tillräckligt mycket. Ifrågasätta dennes intentioner och överanalysera personens handlingar.

Dax att ta eget ansvar för min självkänsla. Ingen annan ska behöva lyfta mig. Visst är det ju så att jag verkligen verkligen vill ha romantik i mitt liv och att torrbollar o andra opassionerade män aldrig kommer att ha en chans att bli långvariga i mitt liv.

MEN jag kanske inte kan kräva att de ska vara lika romantiska som jag...Bekräfta lika mycket som jag gillar att bekräfta den som jag tycker om...Särskilt inte i början av en relation.

Ska försöka tänka på det nästa gång jag får chansen att älska och bli älskad. Inte överanalysera. Bara fortsätta med att vara mitt bästa sprudlande jag o hoppas att det förr eller senare smittar av sig.

Ska förutsätta att det kommer att bli bra snarare än motsatsen.

Hmmm...så får det bli!

Det finns en flicka som jag går till ibland.
Hon tycker om mig för jag ljuger sådant.
I hennes kärlek finns allt som jag behöver. Så jag stannar hela natten. Fast vi är som eld och vatten.

(Kom) så länge hjärtat slår
Så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag

(Kom) så länge du bekräftelse ger
(Kom) så länge lusten jag har kvar
Så fort kan allt försvinna
I morgon är en annan dag.

Hon målar tavlor som hon ger sen till mig
Berättar för mig hur hon känner för mig
Jag lånar pengar som hon själv ju behöver. Jag ger inte henne ett skvatten. För vi är som eld och vatten.

(Kom) så länge hjärtat slår
(Kom) så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag

(Kom) så länge du bekräftelse ger
(Kom) så länge lusten jag har kvar
Så fort kan allt försvinna
I morgon är en annan dag

Jag ljuger för henne så ofta jag kan
Sekunder blir till dagar och till år
Och jag tar av dig allt som jag får

(Kom) så länge hjärtat slår
(Kom) så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag

(Kom) så länge du bekräftelse ger
(Kom) så länge lusten jag har kvar
I morgon är en annan dag

Skrev detta för att hedra min intet ont anandes väninna som hoppades o väntade på samme man i 3 års tid. Medan han var tillsammans med andra kvinnor och aldrig ville något allvarligt med henne. Män som han som ljuger o manipulerar, utnyttjar o bedrar förtjänar att vara ensamma. Egentligen förtjänar de att ställas till svars oxå. Eller???

Dagens singelmän tycks oftast vara livrädda för allt vad romantik, kärlek och ömsinthet innebär.

Jag är en romantisk varelse. När jag blir intresserad av någon vill jag visa det. Bekräfta personen. Visa min uppskattning och att han gör mig glad. Jag vill glädja och stärka personen. Flirta och bli flirtad med.

Tragiskt nog tror jag att en del män kan misstolka min romantiska läggning och tro att jag är desperat eller naiv. Jag är långt ifrån detta. Snarare är jag väldigt analytisk och försiktig. Men men...

Först och främst är jag romantisk och vill jag inte stanna på vänskaplig nivå så ser jag till att visa det. Men inget är så fruktansvärt tråkigt/oattraktivt som att flirta med någon som har fullt upp med att hålla folk på avstånd/någon som inte vill/törs vara romantisk och känna berusningen av att uppvakta o uppvaktas.

Jag skulle vilja föreslå 3 olika kategorier av nätdejtingsidor:
(Jag kanske kommer på fler senare.)

1. Brända/bittra/besvikna personer som vill ha bekräftelse och tillfälliga relationer men som är rädda att bli besvikna igen och därför skyr seriösa förhållanden som pesten.

2. Nyblivna euforiska singlar som lyckligt njuter av att få bekräftelse och söker nya spännande möten hela tiden och inte alls är redo för att binda sig igen.

3. Människor som har bearbetat det förflutna. Kommit över besvikelser och gamla exx och nu hoppas återigen få uppleva kärleken igen

Eftersom jag själv tillhör 3e kategorin upplever jag det oerhört tröttsamt att oftast träffa män ur de andra 2 kategorierna när det äntligen dyker upp någon som man känner på sig att man skulle kunna lära sig att älska. Har fått fler erbjudanden om att bli någons kk än jag kan minnas. Ett flertal bara i år. Jag kommer alltid att svara på samma sätt. Det är inget för mig.

Mer kärlek och romantik åt folket i allmänhet och åt mig i synnerhet ;-)

Trevligt. Spännande. Roligt.  Upprörande. Förfärligt. Härligt.  Jag kommer osökt att tänka på reklamen där de erbjuder alternativ till rökning.  Ni vet..det där snurrande huvudet och armen som ömsom fimpar ömsom för cigaretten till munnen. Lite så känner jag inför nätdejting. Det finns seriösa män där. Män som inte utger sig för att vara någon annan än den de är. Och som är ärliga med vad de söker. I den kategorin finns det även de som söker samma sak som jag, dvs allt eller inget. De är, liksom jag, inte där för att få bekräftelse/som tidsfördriv/för att skaffa lekkamrater. De finns. Oftast långt bort och med barn på halvtid och därför, liksom jag, inte flyttbara. Även de som är flyttbara/bor i närheten finns. Liksom den där förb...nålen i höstacken. 

Tyvärr tycks dock majoriteten nätdejtare vara ute efter just spänning, bekräftelse, tillfällig njutning o tillfredsställelse.  

Därför känns nätdejting ibland lika lite lockande som en stinkande cigarett och ungefär lika hälsosamt att hålla på med...

Härligt, härligt men farligt farligt...

Träffade en man via nätet en gång. Han var jättefin på fotot. Skrev fantastiskt fina meddelanden och sms. Verkade otroligt ömsint, romantisk och seriös.

Vi träffades snart IRL. Mycket snart eftersom han propsade på att hälsa på samma vecka och påstod att han tagit ledigt från jobbet. Jag hämtade på tågstationen.

Fram till mig kom en man som såg enormt sliten ut...och tanken på Photoshop dök genast upp i mitt huvud. Nu var dock inte utseendet det värsta.

Jag vill inte gå in på detaljer om vad som sedan hände men jag är tacksam över att jag fann mig så fort och körde mannen på porten. Något allvarligt hände alltså inte men varningsklockorna ringde skyhöga och lättnadens var enorm när han gått.

På kvällen blev jag uppringd av en kvinna som även hon dejtat samma man. En gång. Hon hade dock behållt kontakten med honom för att hjälpa honom.

Han hade ljugit om precis allt. För både henne och mig. Jobbet som han pratat om finns inte. Han har inte jobbat på 4år. Pappan som han sa nyss bytt jobb ät död. De pengar han påstod sig ha existerar inte. Att hon berättade att han var psykiskt sjuk och alkoholist kom inte som någon chock.

Idag har jag lärt mig en läxa. Kommer aldrig att ta hem nån till mig igen på en första dejt.

En gång när jag handlade på Lidl fick jag plötsligt ögonkontakt med en söt man som jag tyckte såg trevlig ut. Våra ögon möttes mer än en gång under shoppingturen och jag förbannade i tysthet min feghet som hindrade mig från att gå fram och prata med honom. 

När jag så kom ut på parkeringen igen ville inte dörren gå upp på en gång. Och när jag stod där och ryckte i dörrhandtaget fick jag plötsligt se samme trevlige man avspegla sig i min ruta där han stod vid sin bil...och tittade på mig. Där och då bestämde jag mig. När dörren gled upp och jag kastade mig in på förarsätet slängde jag en snabb sista blick på mannens bil...och...tog hans bils regnummer! 

Efter att med ett snabbt sms kollat upp vem som stod som ägare till bilen kastade jag iväg ett sms där jag skrev något i stil med...

Hej! Jag såg dig inne på Lidl idag och tyckte att du verkade trevlig. Jag har ingen aning om du är gift, sambo, särbo eller singel men jag blev nyfiken på dig. Om du är singel och nyfiken på vem jag är så hör av dig. Annars får du ha det så gott!

Ett par minuter efter mitt sms gått iväg pep det till i min telefon. Han svarade! OCH han var singel! OCH han förstod vem jag var! (kom ihåg mig från affären) OCH han blev jätteglad åt mitt sms!

Vi bestämde att vi skulle ses redan samme kväll och han kom hem till mig och vi såg en film ihop. Tyvärr var han inte min typ utan i mina ögon rätt tråkig (ursäkta min uppriktighet) så någon mer dejt bidde det inte. Men det hade kunnat blivit mersmak...och tänk vilken historia det hade varit att berätta för de kommande barnbarnen isåfall...haha...nu nöjer jag mig med att berätta för er.

Tokspontan...thats me...