Jag har alltid velat tro att så är fallet. Och så verkar det ju faktiskt vara. För många. Och kanske även för mig.

Den enda killkompisen som jag har varit vän med i flera år och som enbart har varit vän och inget mer är minstingens pappa. Och kanske beror det faktum att vi håller sams och inte strular till det på att vi båda vill att vår sons bästa ska komma i första hand. Av samma anledning umgps vi också mycket sällan och enbart i juniors sällskap.

I övrigt har jag aldrig lyckats behålla en manlig vän. Under sommaren har jag istället avslutat min vänskap med 2 s.k killkompisar. Båda 2 hoppades tydligen på mer än vänskap. Båda två fick tidigt veta att jag inte hade mer atr ge än min vänskap. Tydligen räckte inte det.

De hårda ord som yttrades av dessa män (som i mina ögon nu mer känns som spolingar trots att de är i min ålder o äldre) skulle inte ha känts så hårda om det inte hade varit för att jag såg dem som mina vänner.

Idag tillhör de det förflutna. Jag är tacksam för att jag klarar av att sortera ut såna energitjuvar ur mitt liv. Gång på gång.

Jag lärde känna en annan man förra sommaren. Vi blev vänner. Ett tag mer än vänner. Sedan som ett utfall av hans rädsla för att binda sig när hans liv var struligt blev vi vänner igen. Han har funnits där för mig. Jag har funnits där för honom. Både vad gäller att ha någon att prata med. Och praktiska saker.

När jag så var i ett 5 månader långt förhållande klagade han på att jag så sällan hörde av mig. Jag var rädd att göra min kärlek svartsjuk. När jag blev ensam igen ringde jag upp honom för att prata, förväntansfull över att kunna umgås mer frekvent igen. Då var det hans tur att va upptagen.

Jag ringde samme vän i förrgår. Klagade lite över att han är ännu sämre än mig på att höra av sig när han är i ett förhållande. Han skrattade. Jag hörde röster i bakgrunden och frågade om han hade gäster. Men det var tydligen hans sambo. Sanbo!? Inget får man veta som vän tydligen.

Jag är fruktansvärt glad över min killkompis som nu har fått det lugnare omkring sig, vågat bli kär och efter bara ett par månader ha blivit sambo.

Jag är liite ledsen över känslan att ha förlorat en vän. Det är dock bara känslan. Vi har delat så mycket att han alltid kommer att vara min vän. I hjärtat.

Kan män och kvinnor vara vänner och enbart vänner?

En av de män som jag avslutat min bekantakap med hävdade bestämt att så inte är fallet. Eller för att citera:
Carina, du ska inte tro att en kille bara vill vara vän med dig. För såna killar finns inte.

Jag såg honom som en vän ändå och glömde bort denna kommentar.( Vi pratade ibland på nätet och sågs som hastigast en gång på stan.)Tills han i ett utfall av bitterhet och som en följd av hans sårade stolthet beskyllde mig för att vara en egoistisk hjärtekrossare.

Då bestämde jag mig för att inse att åtminstone inte han var kapabel till att ha en kompis av det motsatta könet.

Jag tror dock att jag är på väg att lyckas. Tvåfaldigt. Den senaste månaden har jag kanske fått 2 nya killkompisar. Jag hoppas att de är mina vänner. Det återstår att se.

 

Stamp-E

31 augusti 2013 22:17

hej du. Det är ett mycket svårt och tungt ämne.
Det handlar helt enkelt om vad du menar för vänner. Typ tjenis-vänner, snacka lite skit, gå och handla, etc, sånt ytligt, det funkar oavsett kön, det när det handlar om känslomässigt och fördjupande förtroendegivande relationer, så funkar det tyvärr inte mellan kvinna och man.

Jag fick även detta bekräftat av vår familje-terapeut som vi gick hos med mycket jämna mellanrum under 2 år (och som helt otroligt faktiskt räddade vår relation trots de brutala sveken mot varandra).

Fakta, enligt mig och honom, eller teori, låt kalla vad det vill, är att när den närheten inträffar, den som uppstår när förtroliga samtal händer och sker, när man diskuterar känslomässiga och djupa saker, så leder det mer eller mindre alltid till sex. Och tittar man tillbaka på otrohets-sex som "bara sker", gör en runt-frågning, så kan man se att när det inte handlade om planerat eller på fyllan, så är det när en kvinna och en man (om de nu inte är homosexuella) blir nära vänner, det går tyvärr inte... :(

sen får man gärna hoppas på att det går. Och klart det går, när man håller det på en polare-nivå. Men jag tror att det är mycket svårare för män att vara vän med kvinnor än vice versa, jag tror att vi helt enkelt för lätt "får för oss" att ni kvinnor vill ha oss, och när vi upptäcker att det inte är så, fast än kvinnan aldrig någonsin antytt något överhuvudtaget, så känner sig mannen avspisad, och då får kvinnan allt skit för det.... ja jag vet, märkligt som fan, men så kan det tyvärr bli...

jesus, måste vara en av de absolut längsta kommentarer jag skrivit, men detta är något som jag och min fru, mina vänner och vår gamla terapeut diskuterat och vänt på in absurdum.

http://stamp-e.bloggplatsen.se

tokspontan

19 september 2013 10:31

Tack för din mycket långa kommentar! Är väldigt tacksam OCH imponerad av att du tog dig tid att kommentera så utförligt. Du har säkert rätt i det du skriver, men för min egen del har jag upplevt att så länge man inte attraheras av en person är det ingen fara att umgås som vänner. Om attraktionen dock finns får man se upp. Detta har i mitt fall lett till att en fd vän och jag INTE umgås trots att vi trivs i varandras sällskap. Detta eftersom vi vet att det inte skulle funka med något djupare mellan oss (då han vill ha barn och jag varken kan eller vill detta)och vi vet att vi dras för mycket till varandra för att bara vara vänner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag firas Barnkonventionens grundande. I Borlänge kommer man att gå i fackeltåg klockan 17 från Kupolen (samling vid tunneln till Ikea) till Cozmos där det blir uppträdanden, tal och prisutdelning. Hoppas att flera gör som jag och deltar i f...

Har en tarotkortlek och en tillhörande bok. Jag har spått vänner å bekanta på skoj gratis i drygt 10 år och det brukar stämma riktigt bra. Idag känner jag mig extra snäll och erbjuder de 5 första som kommenterar ett "dagens kort" där du får reda på v...

Förväntansfull...förvånad...ledsen och besviken...misströstande..Förväntansfull förvånad...ledsen och besviken. Omtumlad och resignerad. Veckan började med en sjujävla känslomässig bergochdalbana. Som om jag inte fått min beskärda del redan....

Även jag vill. Vill ha en egen måne. Som JAG kan åka till. Där jag kan glömma alla besvikelser. Grusade förhoppningar. Och kraschade drömmar. På min måne existerar bara jag. Och bara nu. Där härskar lugnet. Tålamodet. Kärleken i dess r...

Ditt val. Du ville inte kämpa. Du kanske inte förmådde/orkade/helt enkelt inte tyckte att jag var värd det. Men kom ihåg det sen. Kom inte till mig och gråt. Du lät mig gå. Ditt val. Inte mitt. ...