Jahapp, så har man avverkat sista logdansen för i år då. Troligen. Åtminstone den sista i Borlänge. För den sista sommardansen i Tyllsnäs hölls nämligen igår till dansbandet Blender.

Personliga reflektioner från säsongens danser (som inte blev alltför många men ändock)

1. Det är dags att investera i nya skor.

Jag måste investera i ett par riktiga dansskor. Inte nog med att de jag använde igår är rätt mesiga (och att en man frågade om det var golfskor en gång) utan de är rätt obekväma oxå. Inte för att gå i, men för att dansa i. Jag får allt hosta upp med de 700 kr som Skohuset tar för ett par dansskor (jippie, de har sådana äntligen till försäljning. Det var tydligen efter dansbandsveckan i Mora som någon bestämt att de skulle testa hur försäljningen avlöper i Kupolen). Kanske kommer jag att dansa sååå himla mycket bättre med nya skor. Antagligen inte. Men åtminstone slipper jag att bli så trött i fötterna. 

2. Jakt på dansssällskap ska påbörjas under hösten.

Jag måste hitta lite danssällskap. Någon som vill hänga med då och då ut på danser, inomhus som utomhus. Under själva dansandet är det helt OK att vara själv. Men under fikapausen är det mer eller mindre DÖDEN. Vad ska man göra? Vandra planlöst omkring? Trycka i sig en korv i sin ensamhet? Sitta och glo på folk? Nja, De gånger jag har haft någon med mig har man haft någon att prata med i pausen och det är bra mycket trevligare. 

3. Mer träning för min del.

Jag borde nog utveckla min danskunnighet och pallra mig iväg till Borlänge Dance drop in kurs som brukar hållas på söndagar på Galaxen i Borlänge. För det mesta känner jag att jag följer rätt skapligt 8och jag brukar faktiskt få en och annan komplimang för detta) men det händer lite då och då att jag blir lite full i skratt för att jag blir osäker på om jag verkligen gjorde rätt i den där turen. 3 kurser är således inte nog. Jag vill bli bättre!! Kikar då och då på duktigare kvinnor som är så pass duktiga att de kan spexa till det lite, krydda dansen! Blir avis!

Det vill jag oxå kunna göra. 

4. Det är spännande med kändisar (eller?)

Ibland är jag bra barnslig. När jag insåg att en av dansarna som hållit till på Tyllsnäs i år är en fd. dokusåpakändis från Tv (en av bönderna som sökte kärlek) tyckte jag att det var himla skoj och lite spännande. Med följden att jag måste kika lite extra på honom, då och då men diskret. Inte för att jag känt någon som helst dragning till karln eller haft en önskan om att få dansa med människan utan helt enkelt för att det är ett bekant ansikte, någon som jag följt från tv soffan. En B eller ska man säga C kändis.

 Ibland är jag som en tonåring! 

5. Vattenflaska är superpraktiskt

Förvisso kan man alltid gå och hämta vatten men vissa kvällar går det åt så pass mycket vatten att det är bra mycket bekvämare och mer tidsbesparande att ha en vattenflaska som man fyller på istället för de små fjuttiga plastmuggarna som erbjuds. Lyckas man sedan hålla koll på var man ställer den och hur den såg ut är det ÄNNU mer praktiskt och tidsbesparande. 

6. Lagom är bäst

Gårdagens dans bekräftade det jag alltid har tyckt. Det är som roligast när det är lagom mycket folk uppe på dansgolvet. Igår kändes det som att hela logen myllrade av danssugna som trängdes, svettades, knuffades och förvisso hade himla skoj men som ändå med fara för sin egen hälsa gett sig den på att beta av några bugg och foxtrot danser. Själv blev jag trampad på. En gång. Två gånger. Tre gånger. När jag sedan blev sparkad av en kvinna som gjorde något slags sidoskutt med benen rakt åt sidan (samma sida haha) som jag inte skulle våga mig på fick jag mer eller mindre nog. Vid pausen kände jag dessutom av min tidigare begynnande huvudvärk efter att ha suttit hos frissan med en superobekväm hätta i en timma. Så jag åkte hem till mina älsklingar istället och avslutade kvällen med dem.

Jag skulle antagligen kunna rabbla upp fler reflektioner men nöjer mig med sex. För det kan kan väl aldrig vara fel. 

Ikväll är det dans på Tyllsnäs udde i Borlänge. Jag är vldigt lockad av att gå dit och svänga mina lurviga, inte minst för att det är sista logdansen i vår lilla stad för denna säsong.

Jag drar mig till minnes hur det var sista gången jag var dit, för några veckor sedan. Jag hade lyckats dra med mig en väninna som vanligtivis inte är ute mycket alls och dansar, vilket hon oroligt påpekade då och då på ditresan.

Som vanligt var det mycket folk där. Och som vanligt väldigt skoj. Jag slås varje gång av tanken att Det ÄR ju jätteskoj att dansa...även om jag glömmer av det ibland mellan danstillfällena och blir bekväm och sitter hemma och såsar framför dumburken som den breda massan svenskar. 

När halva kvällen har avlöpt slås jag av en annan tanke. Den kanske längsta mannen jag någonsin har sett är där och dansar. När våra blickar möts (och jag nästan får akut nackspärr) tänker jag i ren desperation: Bjud inte upp! Bjud inte upp! När man tänker tvärtom nån gång (Bjud upp, bjud upp) brukar det inte slå in. Inte denna gång heller. Självklart styrde han stegen mot mig och bjöd upp. Och självklart tackade jag ja. För enda giltig ursäkt till att tacka nej på dansgolvet är enligt mig om man absolut måste vila/gå på toan eller dyl. 

Väl uppe på dansgolvet slås jag snabbt av en ny tanke. Han är bra. Riktigt bra. Han lyckas vika både rygg och ben på något smidigt obemärkt sätt och dansen flyter på. Han snurrar mig så snabbt att jag plötsligt utbrister: Och jag som glömde åksjuketabletterna hemma mellan skrattattackerna. Han tycks tycka att det är skoj att dansa med mig. Och jag tycker sannerligen att det är skoj att dansa med honom.

Därför vill jag slå fast en gång för alla:

Storleken har ingen betydelse.

Åtminstone inte på dansgolvet!!