Ikväll är det dans på Tyllsnäs udde i Borlänge. Jag är vldigt lockad av att gå dit och svänga mina lurviga, inte minst för att det är sista logdansen i vår lilla stad för denna säsong.

Jag drar mig till minnes hur det var sista gången jag var dit, för några veckor sedan. Jag hade lyckats dra med mig en väninna som vanligtivis inte är ute mycket alls och dansar, vilket hon oroligt påpekade då och då på ditresan.

Som vanligt var det mycket folk där. Och som vanligt väldigt skoj. Jag slås varje gång av tanken att Det ÄR ju jätteskoj att dansa...även om jag glömmer av det ibland mellan danstillfällena och blir bekväm och sitter hemma och såsar framför dumburken som den breda massan svenskar. 

När halva kvällen har avlöpt slås jag av en annan tanke. Den kanske längsta mannen jag någonsin har sett är där och dansar. När våra blickar möts (och jag nästan får akut nackspärr) tänker jag i ren desperation: Bjud inte upp! Bjud inte upp! När man tänker tvärtom nån gång (Bjud upp, bjud upp) brukar det inte slå in. Inte denna gång heller. Självklart styrde han stegen mot mig och bjöd upp. Och självklart tackade jag ja. För enda giltig ursäkt till att tacka nej på dansgolvet är enligt mig om man absolut måste vila/gå på toan eller dyl. 

Väl uppe på dansgolvet slås jag snabbt av en ny tanke. Han är bra. Riktigt bra. Han lyckas vika både rygg och ben på något smidigt obemärkt sätt och dansen flyter på. Han snurrar mig så snabbt att jag plötsligt utbrister: Och jag som glömde åksjuketabletterna hemma mellan skrattattackerna. Han tycks tycka att det är skoj att dansa med mig. Och jag tycker sannerligen att det är skoj att dansa med honom.

Därför vill jag slå fast en gång för alla:

Storleken har ingen betydelse.

Åtminstone inte på dansgolvet!!

Idag när jag låg och nattade barn på vilan märkte jag att telefonen vibrerade (jag hade den på ljudlöst). När jag sedan kikade såg jag att jag missat ett samtal från minstingens fritids. Den första tanken som slog mig var att nää, nu är han sjuk och jag ringde snabbt tillbaka.

I andra änden svarade en ny manlig fritidspedagog på skolan. Han berättade att flera barn i klassen, bland annat min son, hade för vana att "testa" honom och han bad mig att prata med min son om detta hemma. Jag blev minst sagt förskräckt eftersom jag alltid trott att han höll sin lite rebelliska läggning (läs trotsiga) i hemmet och alltid visade upp en frommare sida ute bland andra människor. Han sa att även andra pedagoger hade yttrat liknande kommentarerom min son (inte den om hans trots i hemmet men ni fattar).

Nåja, nu fick jag inte reda på riktigt vad som hade hänt, men eftersom fritidspedagogen valde att ringa oss föräldrar så antar jag att han såg ganska allvarligt på detta.

Själv hoppas jag verkligen att jag kan förmå min son att skärpa till sig och uppföra sig väl i skolan. Jag tycker att jag har gjort allt för att mina barn ska visa respekt och lyssna på andra, särskilt de vuxna. Dessutom hoppas jag för alla inblandades skull att denne fritidspedagog ser till att sätta sig i respekt hos dessa tvåagluttare. Det behöver man inte vara elak för att vara, utan enbart konsekvent, tydlig och respektingivande.

Heder åt fritidspedagogen som sa att han skulle fortsätta ringa när något problem uppstår och att han uppmanade mig som förälder att göra detsamma. Det var modigt och ansvarsfullt gjort. För jag, liksom han, vill ha en tydlig och direkt kommunikation med hemmen. Och så vill jag förstås ha en snäll son...och ingen värsting!

I förra inlägget berättade jag om den smått kaosartade situationen som uppstod när jag skulle hälsa på min fd sambo första gången 42 mil bort. 

Detta inlägg kommer att handla om nästa resa ner. 

Andra gången jag fick för mig att åka ner till Ljungskile hade jag beslutat mig för att överraska min pojkvän. jag hade således inte hört av mig till honom innan utan tog sonika tåget till Ljungskile där jag planerade att ringa honom från tågstationen.

Sagt och gjort, väl frammer vid tågstationen ringde jag upp min kärlek för att glad i hågen berätta om mitt spontana infall att hälsa på. Han var dock inte den förste att bli överraskad utan jag. Han svarade nämligen inte i telefon och där stod jag...utan att känna till vare sig området eller folk där förutom min pojkvän. Jag funderade på att promenera hem till honom men insåg snart att jag inte kunde minnas vägen. 

Så, vad göra? Jag svalde min stolthet och ringde hem till den jag trodde var hans storebror och denne (som mycket riktigt var rätt person) kom och skjutsade mig hem till en förvånad pojkvän som somnat och inte hört telefonsignalerna ej heller denna gång...se tidigare inlägg).

Mitt spontana infall fick ett lyckligt slut men pojkvännen läxade ändå upp mig lite med orden:

Man kan inte vara så impulsiv som du!!

Ett ovanligt sätt att träffa sin svåger för första gången och en ovanlig vändning i en överraskning...jag kantillägga att jag gjorde aldrig om den grejen.  

För några år sedan träffade jag en man från Ljungskile på en kvinnokonferens i Kolmården, dvs jag var där 2 andra representanter från Kvinnojouren i Borlänge och han var där med släktingar. Vi bodde på samma hotell, nämligen Vildmarkshotellet. 

Jag hade verkligen inte trott att jag skulle förälska mig i någon den helgen (särskilt inte med tanke på att 95% av hotellgästerna var kvinnor den helgen) men så blev det. Mannen, som blev föremål för min djupa kärlek den helgen, kom fram och började samtala med oss. Efter en stund avslutades samtalet i baren...för att sedan fortsätta i lobbyn långt in på småtimmarna medan resten av hotellgästerna tycktes sova. 

När jag så smög in på hotellrummet framåt morgonkvisten fick jag en lite uppgiven blick av min medresenär som oroligt undrat var jag hållit hus. Jag skulle väl ha informerat damen som var i övre medelåldern som jag reste och delade rum med om att jag kunde bli sen men men...vem tänker på sånt när man har en söt mans odelade uppmärksamhet...

Vi kom att bli ett par, vi två och snart började resorna mellan Borlänge och Ljungskile. 

Första gången när jag skulle åka ner och hälsa på min blivande sambo och man till min yngste son föll det sig så illa att jag glömde mobiltelefonen i bilen som jag parkerat vid tågstationen vid avfärd i Borlänge. Och jag som hade lovat att höra av mig när jag kommit på tåget. 

Väl framme i Göteborg där jag skulle byta tåg gick det snabbt upp för mig att det fanns flera män med samma namn i telefonkatalogen på samma ort. Jag ringde till dem alla men lyckades inte hitta rätt person. 

Så, vad gör man när man hamnat i Göteborg och inte vet vad man ska hitta på?

Jag ringde upp en gammal klasskompis som jag umgåtts mycket med och frågade om jag fick sova där. Hon blev mäkta förskräckt över att jag hamnat i storstan en fredagskväll men lovade mig en sängplats. Eftersom jag sällan var/är ute på vift så passade jag på att gå ut och göra stan ett par timmar innan jag tog en taxi hem till henne.

Dagen efter tog jag kontakt med mina kusiner i Lilla Edet och fick höra att det var dop på gång i släkten. Jag inhandlade en present, hoppade på bussen och åkte dit. På dopfikat efteråt fick jag hjälp med att leta på de där namnen igen (eller rättare sagt namnet) och provade att ringa igen. Och denna gång fick jag napp! Han hade trott att jag hade fått kalla fötter under gårdagen så han hade lagt sig och somnat. Och när den mannen sover, då kan inget väcka honom. Det fick jag åtskilliga bevis för under vår följande tid tillsammans.

Om jag inte hade brytt mig om att återigen försöka få tag på denna unge man hade min son inte funnits idag. Ett spontant infall att skämta lite i baren resulterade i en spontan resa till den man som väckt mitt intresse. Min spontana reaktion att leta upp honom igen resulterade i ett kärleksbarn.

 

Så här ser de ut, telefonkatalogerna, för er som inte minns