Det är inte hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga. De orden har stört mig fler än en gång. Vaddå? En del människor tycks ju vara immuna mot problem och otur medan andra verkar fungera som rena magneter när det gäller att dra till sig tråkigheter. Det är väl klart som korvspat att det är lättare att hantera små minimotgångar än såna som rubbar ens hela existens?

Men...jag måste erkänna att det ligger något i det. När man har insett vad som tynger en och kan acceptera detta kan man också välja att släppa taget om dessa tankar.

Låt de virvla iväg. Upplösas i intet. Visst kommer de tillbaka nån gång. Men då gör vi samma sak igen.

Prioritera på det som fungerar. Det som känns bra. De och det som får dig att njuta av livet. Släpp allt annat!

Jag måste erkänna en sak. Kanske lite töntigt enligt vissa mogna och duktiga människor. Men ändock...

Jag är en sucker för söta sms. Jag blir varm i själen, go i hjärtat och de hjälper mig genom de tuffaste dagar.

Betyder det att jag är osäker på mig själv och att jag duger som jag är? Att jag vill ha ständig bekräftelse?

Jag tror inte att det är så faktiskt. Jag vet nämligen mycket väl att jag är bra. Att jag är värd att behandlas bra. Helt enkelt för att jag ser till att behandla andra bra.

Men kanske beror det på min ensamhet/min romantiska ådra. Jag vet inte. Men visst är det väl underbart att få veta att någon tänker just på lilla mig.

En del kvinnor älskar biffiga muskulösa män. En del kvinnor dras till makt och pengar. Jag attraheras enormt av män som kan konsten att kännas närvarande även när de är långt borta.

När deras intresse, ömhet, omtanke och längtan lyser igenom de kortaste sms så smälter jag som snö i solsken.

Jag har haft bråttom. För ofta. För länge. Idag är min största utmaning att göra lagom. I lagom takt.

Jag VET att andningsövningar och mindfulness, yoga och annan avslappning är värdefulla fantastiska verktyg för en stressad själ. Jag har själv märkt av effekten när jag gör detta regelbundet.

Fortfarande får jag dock jobba med tålamodet, förmågan att fokusera på en sak i taget, att bara vara. Vissa saker måste få ta tid. Det är en av vinsterna.

Jag älskar en viss sorts människor. De människor som delar med sig frikostigt av sin tid, sin energi, sina råd och gör detta utan några baktankar, utan att se ner på någon, utan att vänta sig något tillbaka.

Dessa människor är precis som alla andra. De har sina goda sidor och dåliga. De har sina bra dagar och sämre. Men du kan alltid
lita på att...
de lyssnar på vad du säger
de tänker sig för innan de ger nåt råd
de utstrålar godhet o välvilja
de tar sig alltid tid

Dessa människor vet oftast hur det egna humöret påverkar andra och därför försöker de oftast att hålla sig positiva och konstruktiva. De delar med sig av egna upplevelser utan att vara präktiga och deras syfte är aldrig att tynga någon med de egna bekymren utan möjligtvis att tillsammans finna en lösning.

Dessa människor är inte svåra att älska. De finns överallt. Det enda tråkiga med dessa människor är ibland deras oförmåga att prioritera sig själva. Deras vilja att hjälpa och att finnas för andra går ut över deras egen hälsa och mående. Men om de lär sig att även fylla på de egna reserverna kan de fortsätta vara det de egentligen är bäst:

UNDERBARA ENERGIGIVARE och FANTASTISKA MEDMÄNNISKOR! ???

Jag går efter magkänslan...på senare tid mer än någonsin. Antagligen betyder det att jag förälskar mig lättare än genomsnittet. Men det innebär likväl att jag också lättare backar när något inte känns bra.

Ibland är det himlastormande underbart att ha en sådan god kontakt med mina känslor. Ibland är det minst sagt jobbigt.

Föt oftast tror jag att magkänslan är en vis vägledare....men ibland vet jag helt enkelt inte om det är taskiga erfarenheter som spökar/för stora förhoppningar som fått sig en törn.

Vill jag för mycket? För fort? Tröttnar jag för lätt? Jag vill inte tro det. Jag har hittills trott att jag mår som bäst när jag öppnar mig för alla känslor, gläds med dem, bjuder in någon i mitt liv, öppnar mig för honom.

Det rackiga är antagligen min förbaskade romantiska sida. En stor del av min personlighet som antagligen räddat mig från att inleda något med självupptagna/tråkiga män. Å andra sidan har jag säkert skrämt bort någon försynt stackare eller läst in för mycket i något som någon har sagt/gjort. Kanske. Min psykolog säger dock att det är mycket klokt av mig att välja män mes omsorg och att välja bort de oromantiska eftersom jag inte trivs med sådana typer.

Min magkänsla skriker jaaaa vilken underbar människa! när någon berör mig/låter mig komma nära/öppnar sig för mig.

Likväl trummar den näeee när någon håller lite distans, uppträder lite strikt eller känns likgiltig.

Om jag ska lita till min magkänsla...det återstår att se...jag har nog blivit bättre på att analysera den så kanske jag törs följa den...

Även i framtiden

Varje gång jag hör talas om en man som har blivit utnyttjad ekonomiskt skäms jag. Inte för mig själv men å dessa kvinnors vägnar. Samtidigt som jag självfallet beklagar dessa mäns missbrukade tillit. Kanske mest av allt sörjer jag att dessa kvinnor förstör för oss andra.Vi som är genuint intresserade av någon just för den han är. Och inte vad han tjänar/kör för bil o dyl.

Jag har alltid varit mån om min självständighet, att göra rätt för mig och att dela lika. Med facit i hand har mina sambos varit de som varit snikna medan jag gjort diverse eftergifter. Å andra sidan vet jag att jag kan sova med gott samvete och att ingen kan säga att jag snyltat på någon annan.

Min senaste pojkvän visade sig tjäna dubbelt så mycket som mig. Dessutom var jag sjukskriven under större delen av vår tid ihop. Jag sov nästan inget den natten han berättat om sin inkomst. Jag grät av oron att detta skulle kunna förstöra för oss. Han var helt enkelt van att leva på ett annat sätt, dessutom med lika bemedlade flickvänner. Nu blev det inte ekonomin som blev vår stötesten även om den gav upphov till ett par trista incidenter när han helt enkelt inte tänkte på att vi har olika förutsättningar...
Jag försöker att inte känna mig mindre värd även om jag tjänar betydligt mindre och har lovat mig själv att inte stressa upp mig över sånt. MEN...

Jag vill ha en man som får mig att känna mig...
vacker
betydelsefull
värd att uppmärksamma, uppskatta och måna om...

Vad han har för jobb/kör för bil struntar jag blankt i...

Om han får mig att känna dessa saker är jag den lyckligaste och rikaste kvinnan i världen.

Trevligt. Spännande. Roligt.  Upprörande. Förfärligt. Härligt.  Jag kommer osökt att tänka på reklamen där de erbjuder alternativ till rökning.  Ni vet..det där snurrande huvudet och armen som ömsom fimpar ömsom för cigaretten till munnen. Lite så känner jag inför nätdejting. Det finns seriösa män där. Män som inte utger sig för att vara någon annan än den de är. Och som är ärliga med vad de söker. I den kategorin finns det även de som söker samma sak som jag, dvs allt eller inget. De är, liksom jag, inte där för att få bekräftelse/som tidsfördriv/för att skaffa lekkamrater. De finns. Oftast långt bort och med barn på halvtid och därför, liksom jag, inte flyttbara. Även de som är flyttbara/bor i närheten finns. Liksom den där förb...nålen i höstacken. 

Tyvärr tycks dock majoriteten nätdejtare vara ute efter just spänning, bekräftelse, tillfällig njutning o tillfredsställelse.  

Därför känns nätdejting ibland lika lite lockande som en stinkande cigarett och ungefär lika hälsosamt att hålla på med...

Härligt, härligt men farligt farligt...