Varje gång jag hör talas om en man som har blivit utnyttjad ekonomiskt skäms jag. Inte för mig själv men å dessa kvinnors vägnar. Samtidigt som jag självfallet beklagar dessa mäns missbrukade tillit. Kanske mest av allt sörjer jag att dessa kvinnor förstör för oss andra.Vi som är genuint intresserade av någon just för den han är. Och inte vad han tjänar/kör för bil o dyl.

Jag har alltid varit mån om min självständighet, att göra rätt för mig och att dela lika. Med facit i hand har mina sambos varit de som varit snikna medan jag gjort diverse eftergifter. Å andra sidan vet jag att jag kan sova med gott samvete och att ingen kan säga att jag snyltat på någon annan.

Min senaste pojkvän visade sig tjäna dubbelt så mycket som mig. Dessutom var jag sjukskriven under större delen av vår tid ihop. Jag sov nästan inget den natten han berättat om sin inkomst. Jag grät av oron att detta skulle kunna förstöra för oss. Han var helt enkelt van att leva på ett annat sätt, dessutom med lika bemedlade flickvänner. Nu blev det inte ekonomin som blev vår stötesten även om den gav upphov till ett par trista incidenter när han helt enkelt inte tänkte på att vi har olika förutsättningar...
Jag försöker att inte känna mig mindre värd även om jag tjänar betydligt mindre och har lovat mig själv att inte stressa upp mig över sånt. MEN...

Jag vill ha en man som får mig att känna mig...
vacker
betydelsefull
värd att uppmärksamma, uppskatta och måna om...

Vad han har för jobb/kör för bil struntar jag blankt i...

Om han får mig att känna dessa saker är jag den lyckligaste och rikaste kvinnan i världen.

Första dagen på min semestervecka är här. Som jag skrev tidigare är denna vecka både efterlängtad och välbehövlig. Det är NU som jag skulle gå och träna varannan dag på gymmet, umgås med barn och vänner, ladda batterierna och läsa böcker. Jag skriver SKULLE för åtminstone det där med gymmet och batterierna lär det bli lite si och så med. Istället för att det blir mer av det än under en jobbvecka lär det snarare bli mindre. 

Jag kände att den var på väg under hela fredagen då jag frös mig igenom min arbetsdag och låg och småhostade under vilan med barnen. Det blev således en lugn start på min barnlediga helg med tidigt sänggående.

Såå, på lördag morgon..var den ett faktum. Förkylningen. Inte bara lite småsnuvig. Nää, högen med näsdukar växte sig rätt stor under dagen och nässpray och alvedon blev mitt enda sällskap den dagen förutom missen. 

Jag som sett fram emot att gå på Hela huset gungar med en väninna under hela veckan blev plötsligt liggandes i soffan iförd morgonrock från morgon till kväll. Efter att ha tagit ett par alvedon och vilat ett par timmar kände jag mig liite piggare en stund mitt på dagen. Sååå, jag satte igång en tvättmaskin och dammsög lite. Och kände mig hur svettig som helst när jag återvände till soffan med insikten om att frisk var jag inte.

På söndan orkade jag mig äntligen ut i friska luften (hur frisk den nu kan vara med både SSAB och KP i knutarna). 

Jag gick de 400 meternqa till Ica nära och införskaffade Kan Jang och diverse förnödenheter, samt sallad på pizzerian intill till mig o dottern som skulle komma över och käka. Sedan blev det inte många knyck den dagen.

Idag står jag inför ett dilemma. Fortfarande duven i skallen, shcnuvig och täppt och med en hals som känns som nån har tryckt ner en sträv pappersboll i undrar jag om det var såhär min minisemester skulle bli. Instängd i lägenheten, utan kraft och ork att hitta på något med junior eller någon annan heller för den delen. Det extra boozandet av energi som jag såväl behövde för att orka fram till jul i form av ledighet förvandlades till en sjukperiod med återhämtning av ett tristare slag. 

Så, tillbaka till mitt dilemma...ska jag anmäla mig som sjuk och spara någon semesterdag till senare då jag kan njuta av dem...och isåfall få karensdag och sjukpenning i någon dag istället. Eller ska jag vara sjuk på min semester och få lite mer klirr i kassan vid månadens slut. 

Efter att inte ha fått en hel lön utbetald sedan i februari och med den stundande julen i åtanke, är valet inte såå svårt (även om jag vet att jag också hade behövt min semester när jag är frisk). 

En kollega till mig nämnde häromdagen då hon återkom till arbetet efter en kortare sjukperiod att hon inte hade råd att vara hemma längre. Jag vet vad hon menar eftersom vi är i samma bransch.

Mitt råd till alla därute är att inte enbart tänka på vad ni tycker om när ni betänker ert framtida yrkesval. Som jag har sagt till mina egna barn: Självklart ska ni jobba med något som ni tycker är kul. Men försök också att skaffa er ett jobb där ni tjänar skapligt med pengar. Det gör livet så mycket lättare. 

Idag vill jag göra ett tillägg...med ett jobb som ger er möjlighet att spara några kronor varje månad har ni också råd att vara hemma och vara sjuk när ni är det. Även om exempelvis sommar och semester, födelsedagar eller julen står för dörren.

Det har inte jag. 

Dagen hissa går till: semester och vila (vilket vi alla behöver då och då)

Dagens dissa går till: karensdagar (ett slag i ansiktet på oss som jobbar med människor och blir sjuka oftare). Om det någon gång kommer att införas 2 karensdagar är jag bland de första att lämna mitt yrke. Det har jag sagt förut och det står jag för. 

För några dagar sedan var det dags igen...att göra rätt för sig.

Jag betalade som vanligt mina räkningar via nätet och när jag var in kvällen efter och kikade så såg jag att pengarna dragits från mitt konto. So far so good... MEN...

Jag såg även att samma räkningar stod i kö för att dras YTTERLIGARE en gång till dagen efter. Jag fick lov att dubbelkolla om det verkligen var så men jopp!

Kände mig lite svettig nu...om räkningarna skulle dras två ggr skulle jag stå barskrapad sedan. 

Visst ska man sköta sina räkningar...men någon måtta får det väl vara! EN gång i månaden räcker det väl ändå att betala fritidsavgift, telefonräkningarna m.m. 

Jag försökte avbryta dragningen men det gick inte, så jag fick helt sonika flytta alla mina pengar till ett annat konto. Gudskelov så funkade detta klockrent! 

Ringde Länsförsäkringar dagen efter för att påtala felet men de satt i morgonmöte och skulle ringa tillbaka. Nu gjorde de aldig det men jag hoppas innerligt att inte samma sak kommer att hända igen. 

Shit pommes frites vad stressad jag blev....och minst sagt irriterad (vet att felet inte var mitt).

Min dotter var inte särskilt glad i lördags morse. Hon var snarare inte glad alls utan riktigt ledsen. 

Anledningen? En av orsakerna var att hon var trött på att vi inte har det lika gott ställt som många av hennes kompisar har det. 

Vad svarar man på det som ensamstående förälder och som varit sjukskriven i flera månader i sträck de senaste 2 åren? För visst har hon rätt. De flesta av hennes kompisar lever i kärnfamiljer och har en annan budget att röra sig med än vad vi har. Jag sa att jag förstod henne men att jag gör så gott jag kan.

Om jag påstod att jag inte själv har känt av den ekonomiska pressen under min tid som ensamstående och främst under mina sjukskrivningar skulle jag ljuga å det grövsta. För det gör jag.

Visst är det ju så att fattigdom i Sverige inte är samma sak som fattigdom i u-länderna men det påverkar ändock människor i deras vardag. Hur har det då påverkat mig och mina barn?

Ibland frågar minstingen om en kompis får "äta över". Nästan alltid har jag sagt ja till detta. Utom då jag har varit sjukskriven. Då har svaret snarare oftast blivit nej. Av den anledningen att jag är glad om jag får maten att räcka ändå. Hela månaden.Och visst gör den ju det. Men...ända sedan jag flyttade hemifrån (vilket jag gjorde när jag pluggad e på gymnasiet o Karlstad) och sedan skaffade barn (vilket jag gjorde 10 dgr efter högskoleexamen) har jag varit en expert på att leta extrapriser. Om det fanns en tävling i att köpa mat till bra pris skulle jag antagligen hamna i topp. Jag handlar nämligen nästan alltid det som är till bra pris i en affär. 

På fikarasten häromdagen kom frågan om ekologisk frukt upp på tapeten. En kollega i medelåldern bedyrade högt att hon enbart köper ekologisk frukt. Någon annan påpekade att hon ¨åtminstone oftast handlade ekologiskt. Själv höll jag faktiskt tyst i frågan. Den kändes lite absurd för mig. Mina barn vet nämligen alltför väl att hos oss kan man inte äta hur mycket frukt som helst, för det är inte bara att gå ut och köpa ny så fort den gamla är slut. Därför sker en viss ransonering. Visst får de äta frukt varje dag (med få undantag för extrema veckor) men det går inte att alla 3 barnen äter 3 frukter var per dag till exempel. Och då köper jag ändå nästan uteslutande den frukten som är billigast för tillfället. Exotiska och lite dyrare frukter köper jag då och då. Ekologiskt? Så gott som aldrig.

Likadant är det med maten. Visst försöker jag variera maten under veckan så att barnen får i sig både kött, fisk, korv, potatis, pasta, ris mm. Då handlar det om köttfärsrätter, korvrätter, den billigaste fisken och fläskkött. Nötkött blir det nog bara typ en gång i månaden, oxfile det äter vi kanske en gång per år. Vissa saker som renkött och andra finare typer av kött äter vi aldrig. Dottern berättade överlyckligt att hon hade fått äta både ostron och musslor hos en kompis en helg. Det är mer än vad jag har gjort. Någonsin. 

En annan sak är detta med kläder. En gång kom jag på den äldsta sonen med att gå i ett par fruktansvärt slitna skor (med hål i), utan att han beklagat sig. Jag förstår att han inte ville tynga sina föräldrar med det men jag blev verkligen bestört av tannken att han tycker sig behöva tänka så. Tyvärr är det ju så att jag inte kan gå direkt ut och köpa nya vantar/stövlar/ andra kläder på studs oavsett tidpunkt. Ofta har sånt fått lov att vänta till efter nästa löning. MInst.

En gång när jag i veckobrevet läste att barnen behövde ha med sig skridskor och skidor när jag nyss hade varit sjukskriven fick jag nog. Jag ringde upp rektorn och påpekade att det fanns säkert flera föräldrar som hamnade i samma sits som mig ibland och att man känner sig rätt uppgiven när man måste skaffa saker till skolan som man kanske inte egentligen har råd med. Rektorn höll med och i nästa veckobrev stod det att skolan hade utlåningsskridskor och skidor till de som så behövde. Nu köpte jag ändå dessa saker men av solidaritetsskäl gentemot andra i samma sits kände jag mig nödgad att påpeka detta. 

Jag vet att alla mina barn älskar att åka utomlands och faktiskt har jag lyckats få till 2 resor för oss sedan jag blev ensam med barnen. De senaste åren har jag varit glad att vi har kunnat lämna kommungränsen alls dock pga mina sjukskrivningar. Förra året fick jag låna pengar av en god vän för att ha råd att åka till Furuvik med barnen och detta året lånade jag pengar av minstingen för att få till en resa till Leksand sommarland med barnen. När han fick höra att jag lånat pengar av honom ( hade jag frågat innan hade jag fått nej) så blev han vansinnig och trodde att jag tänkt stjäla hans pengar. Nu har jag betalat tillbaka och det känns minst sagt kymigt att jag behövde låna från första början. Jag hoppas innerligt slippa det igen.

Alla barnen har lärt sig åka slalom. De två äldsta för en herrans massa år sedan då de gick slalomskola och minstingen för 1,5 år sedan då jag var tillsammans med en man som hade stuga i Sälen. Men själv har jag bara åkt slalom 2 ggr. Jag anser att det är en för dyr sport att utöva som ensamstående. Därför har mina barn inte heller haft möjlighet att åka förutom ett par ggr under de senaste 9åren. Det känns bedrövligt. 

Under flera perioder av mitt liv har jag haft behov av massage eller dylikt för att lindra värk i rygg och axlar, ändock har jag bara unnat mig det vid 2 tillfällen. 

En del går ut ofta och spenderar en liten förmögenhet på drinkar och dylikt på krogen. Själv går jag ut max en gång i månaden och då håller jag mig till max 3-4 flaskor cider under en kväll. Av ekonomiska skäl. 

Jag har aldrig gått på en konsert eller rest utomlands utan barnen. De gånger jag har unnat mig att gå på nån teater eller musikal kan lätt räknas på fingrarna. 

Jag har köpt 3 lp skivor och typ 4 cd skivor i hela mitt liv. Jag har köpt hundratals barnfilmer men kanske 10 till mig själv.

Jag har aldrig köpt ett guldsmycke, vare sig till mig själv eller någon annan.

Jag unnar mig mycket sällan att ta bussen om jag istället kan gå. Taxiresorna kan nog räknas på fingrarna. 

Jag har alltid färgat och permanentat mitt hår hemma tills för några månader sedan. 

Jag har skjutit på tandläkarbesök i ett par år av ekonomiska skäl.

Jag åker sällan till äventyrsbad och dylikt med barnen av samma anledning.

Jag fikar ute på cafe kanske max 1 gång vartannat år. 

När jag och barnen äter restaurangmat blir det oftast pizza/hamburgare/subway och aldrig de finaste ställena. 

Under många år har jag inte unnat mig badskum i badkaret, sterinljus på bordet och hudkrämer mm.

Min dotter äger som 13åring mer smink än vad jag har ägt under hela mitt liv. 

När dammsugaren gick sönder hade jag inte råd att köpa någon ny utan fick vänta tills jag fyllde år och önskade mig då en ny i present av mina föräldrar. 

Jag har bott ensam med mina barn i ganska exakt 8år. När jag blev ensam var jag mammaledig och första julen hade vi inte ens en elljusstake bortsett från en som min gullige äldste son köpt på en loppis. De första veckorna satt vi på golvet och tittade på tvn och de enda möblerna vi hade var samtliga begagnade.

Under åren som har gått har jag handlat lite nya möbler och datorer o liknande då och då. Främst på avbetalning men det mesta är idag betalat och klart. Sakteligen börjar så vårat hem bli komplett. Fortfarande är det dock saker som jag inte bara har kunnat gå ut och införskaffat. En ny stekpanna bland annat, då de gamla har varit slitna i åratal. Men men snart så är jag någorlunda ikapp ekonomiskt igen...om jag bara får vara frisk ett tag nu kan det kanske bli så att jag och barnen kan unna oss mer. Som tex att gå ut och handla kläder utan att tänka på prislappen en enda gång. Eller att gå på bio allihop tillsammans eller gå ut och äta på en fin restaurang ihop. Men jag funderar ändå på att göra mig av med bilen i några månader för att verkligen kunna göra det möjligt. 

Förra året när jag blev sjuksriven föreslog man att jag skulle byta jobba och gå och städa istället för att minska stressen då jag blivit utbränd. Jag berättade att jag har inte råd att gå ner i lön. Kvinnan i fråga kontrade med att jag fick det ju att gå runt ekonomiskt när jag var sjukskriven. Men...det är ju det jag inte har...inte med någon livskvalitet att tala om.

Så idag jobbar jag i ett jobb som kanske inte är det ultimata för mig med tanke på min låga stresstolerans. Att byta ner mig har jag inte råd med. Det värsta är att jag inte har råd att bli sjukskriven på heltid igen heller, varken ur hälsosynpunkt eller ekonomiskt. Hur man än vrider sig har man rumpan bak. Och faktum kvarstår. Det är INTE lätt att vara ensamstående. Speciellt inte när man är sjukskriven. Och visst finns det en slags fattigdom i Sverige även om det hymlas om den. Jag kan ärligt säga att jag vet hur den känns! Och mina barn med!