Ramlade nästan baklänges av förvåning när jag såg bröllopsbilder upplagda på Facebook häromdagen på en vän. Och hans fru får man ju då förmoda.

Jag hade ju skrivit med denne man för bara några veckor sedan o han nämnde ingenting om någon ny fling. Eller flickvän. För att inte säga fästmö.

Förvirrelsen var total. Känslor av glädje och upprymdhet över att min vän äntligen (!) hade hittat kärleken (och inte bara det utan gått framför altaret m henne) blandades med en smula bitterhet över att han inte nämnt detta.

Men...i ärlighetens namn så är vi inte sådär jättetjenisvänner utan mer sådär harderhäntnåtnyttsedanvisistpratade för sisådär ett halvår sedan. Och dessutom hade bröllopet ägt rum utomlands. Å då pratar vi inte om i något grannland utan i vackra delar av Asien.

Nåja, självklart blev jag tvungen att slänga iväg ett meddelande till mannen i fråga. Hela 5 ord innehöll det men speglade ganska väl mina känslor. VA!? Har du gift dig?? Ganska snabbt insåg jag att det lät ganska otrevligt faktiskt så jag fick skicka ett ytterligare meddelande där jag gratulerade.

Han svarade att det hela gått väldigt fort. Han hade haft kontakt med en kvinna via nätet och under en vistelse i landet hade de sedan umgåtts oavbrutet och gift sig . Mycket vackra bilder på ett påkostat bröllop bevisade detta. Dock hade de inte registrerat äktenskapet utan tänkte vänta tills de visste att detta kändes helt rätt. Hon är tydligen en framgångsrik advokat så att hon skulle ta honom för pengarna behövde han inte befara.

Där och då fick mitt romantiska jag en liten törn i hjärtat. Men vem är jag att döma. De hade väl sina anledningar och jag kunde inget annat än önska dem lycka till.

Idag...typ en vecka senare är skilsmässan tydligen ett faktum. Eller snarare så kan man ju säga att bröllopet blev en illusion. Ett drömbröllop i FEL bemärkelse. Å nåt äktenskap bidde det aldrig.

Min luttrade vän loggade nämligen in på samma dejtingsida igen under falsk identit, tog kontakt med sin fru ( to be) som befann sig i sitt hemland och fick inte bara ett muntert svar tillbaka utan även hennes telefonnummer.

Åhhh vart är denna världen på väg?
Mitt romantiska jags inre är i gungning ordentligt. Mitt cyniska eftertänksamma jag har däremot fått lite näring. Tyvärr.

Vad hände
med våra förhppningar och tvåsamhet
När bröts de ner till
besvikelser, resignation och ensamhet

Vi två som skulle finnas för varandra
Leva här. Leva nu. Leva livet.
Dag som natt.
Höst som vår
Hur blev det så

Vart tog glädjen vägen
Den bubblande spirande framtidstron
Alla drömmar som vi delade
Vår längtan och vår tröst

Som bleka skuggor lever vi
sida vid sida
Våra hjärtan stängda
Våra tankar dolda

Vill vi nöja oss med detta
Små snuttar av glädje o kärlek
Outtalade önskningar
Rädslor och begär

Kom närmare mig
Lägg din hand i min
Vila i min famn
och se mig djupt i ögonen

Om vi vill så kan vi
Har vi fortfarande nåt att slåss för
så gör vi
För att vi vill
Tillsammans.

Om inte låt oss gå och gör det tryggt
Med tacksamhet för det som varit
Blicka framåt mot nya mål
Och lev här. Lev nu. Lev livet.

Hmmm...
Har rannsakat mig själv nu på morgonen.
Insikterna som kom till mig om mig själv var inte särskilt angenäma eller smickrande faktiskt.

Självkänslan är verkligen inte på topp. Och detta behöver jag jobba på. Ensam.

Visst har jag blivit sviken. Många gånger. MEN...jag kan inte gå omkring och vara rädd för att bli sviken igen hela tiden. Leta tecken på att någon inte tycker om mig tillräckligt mycket. Ifrågasätta dennes intentioner och överanalysera personens handlingar.

Dax att ta eget ansvar för min självkänsla. Ingen annan ska behöva lyfta mig. Visst är det ju så att jag verkligen verkligen vill ha romantik i mitt liv och att torrbollar o andra opassionerade män aldrig kommer att ha en chans att bli långvariga i mitt liv.

MEN jag kanske inte kan kräva att de ska vara lika romantiska som jag...Bekräfta lika mycket som jag gillar att bekräfta den som jag tycker om...Särskilt inte i början av en relation.

Ska försöka tänka på det nästa gång jag får chansen att älska och bli älskad. Inte överanalysera. Bara fortsätta med att vara mitt bästa sprudlande jag o hoppas att det förr eller senare smittar av sig.

Ska förutsätta att det kommer att bli bra snarare än motsatsen.

Hmmm...så får det bli!

Du som får mig att le av blotta tanken på din uppenbarelse. Du som gör mig till en bättre människa genom att låta mig få vara en del av ditt liv.

Du som gör allt för att det ska bli bra igen när vi har bråkat. Och som inte ser någon prestige i att säga förlåt.

Du som älskar mig inte bara för mina bästa sidor utan tar mig till ditt hjärta helt och hållet precis som den jag är.

Du som finner lycka och salighet i små enkla saker som att pussa mig godnatt och god morgon.

Du som saknar mig så fort dörren har slagits igen.

Du som ser framemot att få upptäcka både mig, dig själv i mitt sällskap, det oss som kan bli och att få dela stort och smått med mig.

Du som får mitt hjärta att slå lite fortare. Och gör vardagens vedermödor lättare att bära.

Du som verkligen menar vad du säger när du säger att du älskar mig. Och som visar detta i handling.

Jag saknar dig ikväll o många andra kvällar. Var är du?

En god väninna sa en gång att många män skräms av starka kvinnor som oss. Idag slog det mig att hon nog har rätt i de orden.

MEN att jag kommunicerar mina behov och tankar så öppet och så rakt beror ingalunda på att jag vill trycka ner någon annan/vara någon besserwisser. För det är det sista jag vill.

Om jag berättar för dig om något hos dig som jag reagerat på gör jag det för att...
* minska stresspåslaget hos mig självklart genom att vara sann mot mig själv o stå för vad jag tycker.
* ge dig en chans att bemöta mina känslor p tankar o på det viset visa om/när jag har uppfattat dig fel
* ge dig en chans att ändra på dig/utvecklas genom feedback kring ditt beteende.
* jag tror att du skulle kunna ha nytta av de åsikterna i framtiden.

Jag försöker alltid att ge konstruktiv kritik o därför beskriver jag alltid hur/varför/på vilket sätt jag blivit sårad/irriterad osv.

Idag försökte jag ge konstruktiv kritik via sms. Det slog inte så väl ut. Personen bad mig uttryckligen att låta bli att såra hen genom att skriva dumma saker. Då kunde jag lika gärna låta bli att skriva alls.

Jag kände mig som en okänslig tölp fast mina intentioner var de bästa. Något säger mig dock att personen behövde höra/läsa de orden. Alltför ofta vågar folk inte säga som det är.

Ledsen om jag sårat någon på min väg. Vilket jag troligtvis har gjort. Flera gånger.
Det var aldrig min avsikt.

Ska försöka vara mer försiktig med hur jag säger saker . Kanske inte säga så mycket. Men ATT jag påtalar när något känns fel även i fortsättningen. Det kan du nog vackert räkna med.

Varför är det så att vissa killkompisar kommer med förslag om att mysa ihop osv så fort man skriver att man är lite nere eller uttråkad? Jag blir nästan förbannad ibland då det känns som att de försöker utnyttja situationen.

Herregud. Det finns andra sätt att trösta sig på. Mina vänner är mina vänner men en del har jag fått lov att påminna gång på gång. Nån lekkamrat söker jag inte.

Något som lockar och drar.
Som får mig att drömma och fantisera.
När jag ändå vet att det är en omöjlighet.
Måste jag stanna upp och agera.
Att göra något drastiskt. Och det nu.
Och så var det gjort. Dörren är stängd.
Jag ska låta den vara det.

När själen efter bekräftelse skriker
Och kroppen längtar och ömmar
När ögonen svämmar över
Och magen värker så
När orken och glädjen sviker
Och meningslösa känns mina drömmar
Och jag vet vad jag behöver
Fast du inte vill höra och förstå

När nätterna blir korta
Och dagarna så långa
Är kärleken som jag känner
Ändå så gränslös, ren och sann
Då du känns mig så långt borta
Blir orosmolnen många
Men jag står för mina vänner
Att du är mitt hjärtas man

Men nu det ofta känns
Som att jag inte kan litas på
Mina bördor du låter dig tynga
Och drar dig undan ibland
Det känns som att du för mig skäms
Fast du inte säger det så
Men även om jag inte alltid vill sjunga
Gör jag så gott som jag kan

Jag känner en press att bevisa
Att jag inte tänkt lämna och gå
Du påminner om val som jag förut har gjort
Då ångest en gång mig så plågat
Du säger att tiden får utvisa
Att det är enbart dig jag tänker på
Att det mesta var gott tycks du glömt bort
När du påtalat för andra hur jag dig sågat

Jag önskar det förflutna aldrig hade hänt
Att vi kunde se framåt och njuta
Jag hoppas ännu få en riktig ny chans
För du är bättre än alla andra
Tänk om bokens blad för alltid vore vänt
Och oron hos båda kunde få sluta
För när mitt hjärta åter värmdes och vanns
Blev vägen lättare att vandra

Jag hoppas den dagen kommer snart
Då vi kan mötas till hundra procent
Tills dess får mitt hjärta va trasigt och tungt
Då ensam ett tag jag vill vara
Jag ser framemot att få det underbart
När bokbladet väl blivit vänt
Nu ska jag bygga på självkänslan lugnt
Konflikter oss båda bespara

Jag ser oss dock ännu som ett älskande par
Du är och förblir min prins
Om även du vill och har känslorna kvar
Så vet du nog var jag finns.

??????????????

Jag skrev denna dikt till min fd pojkvän i hopp om att han skulle förstå min oro, uppskatta min vilja att få vårt förhållande att lyckas och bli tacksam över min kärlek.

Kommentarerna uteblev dock helt. Likaså den efterlängtade bekräftelsen. Förståelsen visade sig vara ungefär lika mycket som noll. Och efter ett par uppslitande gräl om småsaker var förhållandet till ända. Eftersom jag vet att jag försökte så många gånger så blev det lättare att släppa taget och gå vidare.