Jag diskuterade just detta citat med min senaste pojkvän. Eller rättare sagt jag förde ett resonemang kring dessa tänkvärda ord och han hummade och nickade instämmande. Och anledningen till att han är min senaste pojkvän och inte min nuvarande är antagligen just pga att han sade sig dela mina värderingar men att han när det sedan kom till kritan inte klarade av att leva upp till dem riktigt.

Eftersom jag har bott ensam med mina barn i snart 8år har jag haft en hel del tid att tänka över vad jag egentligen skulle uppskatta hos en framtida partner. Han som inte bara gör ett kort gästspel i mitt liv utan han som stannar kvar där i all framtid. 

Och jag har kommit fram till att det är i mångt och mycket just dessa tre saker som är viktigast; tid, uppmärksamhet och kärlek.

Tiden

Män som har fullt upp med sina egna liv, sina hobbies och personliga åtaganden och som måste planera in våra möten långt i förväg kommer aldrig att bli långvariga i rollen som min pojkvän. Visst är det nyttigt med egentid, egna intressen och att längta efter varandra men det får ju vara någon måtta på det hela. 

Uppmärksamheten

Detta tror jag är den svåraste delen. För att vara uppmärksam på sin partner innebär inte bara att höra vad han/hon säger. Det innebär också att man visar att man lyssnat ich har tagit till sig detta. Det finns väl inget mer osexigt och destruktivt för ett förhållande än att gång på gång behöva diskutera/tjafsa om samma saker för att den andre inte förstått/orkat ta till sig den andre partnerns behov och önskningar. Självklart ska man inte behöva ändra på sig helt för en annan människa men att tro att man kan leva i ett livlångt OCH lyckligt förhållande utan att behöva kompromissa och ibland finslipa lite på sina egenskaper är i mitt tycke naivt. 

Kärleken

Den mest självklare biten. Eller?

Utan kärlek inget förhållande. Varje förhållande föds ur kärlek och växer av kärleken och fortsätter att existera i kärlekens namn. Och kärlek bygger i sin tur på att vi dras till en annan människa och gör allt för att den relationen ska fungera. Nyckelorden blir kanske respekt och omtänksamhet. Att vi skapar en vi känsla och låter den andre komma nära inpå. Både fysiskt och psykiskt. 

Men...och nu skriver jag i ungefär samma takt som jag tänker (på gott och ont...och som jag oftast gör i mina inlägg),,kan det vara så att ibland blir folk så kära i kärleken i sig att det är KÄRLEKEN och inte personen bredvid mig i sången som man är mest betuttad i?

Jag tror nästan det ibland. Och det är väl kanske där skillnaden mellan att VARA KÄR och att älska någon kommer in. För handen på hjärtat, visst har väl de flesta av oss varit kära många gånger och skrivit söta sms och bedyrat vår kärlek med de vackraste tre orden som finns...utan att för den skull egentligen veta riktigt om detta är en kärlek som kommer att hålla? Vi erkänner oss kära men vet kanske med oss att i tider av motgång skulle denna kärleks flyktighet bli en uppenbar sanning och att kärleken inte är stark nog att kämpa för. 

För att återgå till citatet och försöka samla ihop alla lösa trådar som jag har en förmåga att ibland sprida ut omkring mig...

I grund och botten utgör kanske dessa tre ting den gåva som är den vackraste en man kan ge sin kvinna. Materiella ting kan, i min värld iallafall, aldrig komma ens i närheten av dessa saker eller kompensera för uteblivandet av detta. Förhållanden kraschar hela tiden runtomkring oss. Äktenskap upplöses. Var och varannan vuxen svensk lever idag ensam trots att vi människor helt klart är flockdjur. 

Nu förenklar jag kanske det hela liite men jag tror att om vi "bara" såg till att ge med oss mer av vår

tid, uppmärksamhet och kärlek

så skulle de tre orden Jag älskar dig kunna betyda samma sak. Alltid. 

För några år sedan gick jag i en studiecirkel för Kvinnojouren. Syftet var att vi deltagande skulle kunna arbeta ideellt åt denna beundransvärda organisaton som hjälper utsatta kvinnor till ett bättre liv. Både genom att sitta och ta emot samtal i jourlinjen  men även genom mer praktisk hjälp på deras jourhem, såsom tex. städning och att prata med föräldrar och barn som just då har sin tillflyktsort där. I studiecirkeln fick vi bland annat läsa historier om olika kvinnors livsöden.  Kvinnor som misshandlats, verbalt och/eller fysiskt . En av dessa kvinnor återgav frustrationen hon upplevde då hon vände sig till polisen vid ett tillfälle då hon helt enkelt fick nog av all misshandel. Frustrationen som grundade sig i polisens skepsis över det inträffade, eftersom kvinnan såg både proper och självständig ut och hade ett bra arbete och i övrigt ordnat liv. 

Själv är jag rätt van att ta ansvar och stå på egna ben. Jag valde att flytta 22 mil bort för att studera på annan ort under gymnasiet. Inte för att jag behövde det pga utbildningen egentligen eftersom samma utbildning fanns i grannkommunen. Utan helt enkelt för att jag behövde det av andra anledningar. Jag antar att detta var första gången som jag gjorde ett aktivt val för att främja mitt eget välbefinnande och min egen personliga utveckling.

När jag sedan efter gymnasiet valde att läsa till lärare kom jag så till nästa brytpunkt. Om jag nu ville läsa till lärare måste jag ju kunna tala inför folk också. Och då menar jag inte bara en eller ett par. Utan inför en samling människor. Sagt och gjort, jag som knappt hade räckt upp handen under hela grundskolan och gymnasiet trots lärares försök att pusha mig till att göra just detta, tog mig an denna uppgift med fast beslutsamhet.

Jag tvingade mig själv till att räcka upp handen och ställa frågor vid de flesta föreläsningarna och att öppna munnen och säga min åsikt på alla seminarier med mina medstudenter. Detta var till en början mycket obehagligt eftersom jag ganska ofta under min barndom av en förälder fått höra kommentarer liknande "om du inte har nåt klokt att säga kan du lika gärna hålla käften". Nåja under mina 3,5 år på högskolan i Falun tränade jag mig själv på att tala inför andra människor och när jag under ett seminarie under min sista termin då vi tränade att debattera fick kommentaren "finns det ingen stoppknapp på dig" av en frustrerad manlig student i det motsatta debattlägret fick jag ett tydligt kvitto på att jag hade lyckats. 

Jag har alltid insett mitt eget personliga ansvar för min utveckling och jag har alltid gått mina egna vägar. Jag är målinriktad och står upp för vad jag tycker. Trots att människor som jag litat fullt och fast på har baktalat mig, vänt mig ryggen, trampat på mig och förskjutit mig, håller jag mitt huvud högt och vet att jag duger. 

Ibland får jag bevis på att folk tror att jag är starkare än vad jag är. Det har rört sig om både arbetsliv, i rollen som mamma och som helt enkelt en människa. Antagligen på grund av att jag allid ger järnet på jobbet, alltid prioriterar barnens bästa när det gäller och nästan alltid säger vad jag tycker och gör som jag vill. 

Jag kan således identifiera mig med berättelsen om/av den misshandlade kvinnan jag nämnde i början av detta inlägg. Hon bedömdes klara sig själv fast hon egentligen mest av allt önskade att någon kunde se hennes helvete och sträcka ut en hjälpande hand. Jag har aldrig råkat ut för något av det den stackars kvinnan upplevt. Däremot har jag som så många av oss upplevt mina egna helveten på jorden. Jag har gått igenom de flesta skärseldar ganska ensam och idag kan jag väl säga att även om det har gjort mig starkare så har det även bidragit till att jag inte litar på att andra vill/kan hjälpa mig. 

Jag önskar att vi människor vore bättre på att hjälpa varandra, för även den som verkar vara stark utåt kan gråta invärtes. 

På Mix megapol har de ett stående inslag som kallas för hissa och dissa. Jag gillar såna typer av inslag där man kort och gott listar saker som man antingen fullkomligen älskar (det kan även räcka med att man gillar dem) och även saker som man avskyr med hela sitt hjärta (eller åtminstone ogillar). Här kommer min egen dagens hissa och dissa!

Just nu, idag... 

dissar jag...

latmasken inom mig som fått mig att pausa i min uppfräschning av lägenheten. Nu har den jäkeln fått styra i flera veckor men passarej för i helgen ska du puts väck...

hissar jag...

vädergudarna...som låter solen värma oss och förlänga sommaren med ytterligare några dagar...

Helgen står för dörren. 

Folk glädjer sig åt ett par dagars vila från jobb och rutiner...(utom förstås de stackare som jobbar oavsett veckodag).

Barnen får njuta av ett par dagar med sovmorgnar och lek och umgänge med familjen.

Allt är frid och fröjd.

Hmmm, tyvärr är detta en utopi för många...och i många fall beror det nog på allt detta drickande.

Jag vill inte utge mig för att vara nykterist eller för att förespråka avhållsamhet vad gäller alkohol men ibland kan jag önska att vi vågade stå upp för våra medmänniskor som fastnat i den sjukdom som alkoholismen är och att vi redan innan sjukdomen tagit fäste kunde hjälpa folk att begränsa sitt drickande. För sin egen skull. För familjens. För vännernas. Och för samhället. Detta är nämligen en sjukdom som drabbar långt fler än enbart den sjuke. 

Jag har själv levt med en periodare när jag hyrde rum under min studenttid i Karlstad. Jag har dessutom haft en relation med en man som ständigt förnekade sitt ideliga alkoholintag (med förklaringen att så hade han visst levt i många år utan att vara alkoholist för det...varpå han insåg det lustiga och skrattade). 

Mina barn har släktingar som har varit/är drabbade av sjukdomen och jag hoppas och ber innerligt att de själva ska klara sig genom livet utan att ta till flaskan vid motgångar.

Alkohol...

splittrar familjer

försätter människor i ekonomisk kris

får människor att tappa omdömet och bli våldsbenägna

fördummar människor

dödar

För bara några veckor sedan hade jag ett samtal med en jämgammal (nykter) alkoholist. Man kan inte se på honom att han supit bort flera år av sitt liv och att han tar en dag i taget, med förhoppningen att aldrig mer falla tillbaka i det helvete han lämnat bakom sig, men även med ovissheten om huruvida han kommer att lyckas eller ej. 

Personligen tycker jag att det är beklagligt med allt hysch pyschande som finns kring alkoholism och alkoholister. Alkoholismen är utbredd i vårat samhälle och jag skulle nog tro att i de flesta släkter finns åtminstone en alkoholist och därmed även flera drabbade. Sjukdomen drabbar folk i alla yrkeskategorier och det finns antagligen en uppsjö av orsaker till att man hamnat där man hamnat.

Som förälder vill jag gärna ge en positiv bild av alkoholkonsumerandet till mina barn, dvs jag dricker med måtta och väljer mina tillfällen med omsorg. Mina barn har aldrig sett sin mamma dyngrak och det kommer de kanske aldrig att göra heller. Jag hoppas det eftersom det är sällan jag öht blir så pass full.

Med risk för att låta som en gammal hagga med pekpinnar viftandes omkring mig sänder jag härmed en tanke på alla de fruar, män, barn och vänner som inte ser framåt mot helgen med glädje utan snarare med bävan och i vissa fall skräck. 

Jag hoppas alla därute får en skön, avkopplande och trivsam helg där alla, barn som vuxna, får en chans att ladda sina batterier och bara vara. 

Ett glas eller så må väl så vara...men häll inte i dig hela flaket av ölen bara...

Som ett utfall av nyhetens behag kombinerat med tristess och en vilja att distrahera tankarna från min onda mage (vad ÄR det egentligen jag har åkt på...tror inte längre på magsjuka riktigt) har jag gått och blivit nån typ av bloggfreak. En viss tävlingsinstinkt kan jag väl också ärligt påtala har sitt finger med i spelet. Jag märkte nämligen snabbt som nybliven bloggare att bloggplatsen har tio i topp listor för antal skrivna inlägg och besökare.   

Vad är då vitsen med allt mitt bloggande...skrivande...eller klottrande?  (som en del kanske muttrar för sig själva.) Förutom ovan nämnda orsaker tycker jag att det är himla skoj att formulera mina tankar i ord då och då...och när jag nu inte har chansen att prata sönder någon när jag är ensam hemma så kanske jag kan skriva ner några reflektioner och funderingar...om inte annat så för att ha nåt att kika tillbaka och småskratta generat åt vid senare tillfällen. En typ av dagbok kanske man kan säga, bara det att jag gillar att skriva på datorn (det går såå mycket fortare) och att jag delar med mig av mitt klotter till den nyfikne (alltid finns det väl nån vän som jag kan roa eller ovän som jag kan förarga).

Eftersom jag har haft mycket tid för mitt skrivande har bloggandet fått en raketstart...ni som gluttar in på min blogg kan dock vara lugna, jag kommer varken att ha tid eller ork att författa några inlägg i denna takt när jag är på benen igen. Nästa vecka har jag dessutom alla mina kids och då får jag vara glad om jag får låna en dator på nåder nån gång...och telefonen är inte lika skön att skriva på ju...

Jag kommer att fortsätta i samma hoppiga stil som jag börjat, blanda allvarligare inlägg med halvgalna...inbjuda till diskussion, reflektion och eftertanke om ditt och datt och beröra ämnen som har fått fäste i min lilla hjärna just för tillfället. Att skriva är bra, att skriva av sig är ibland ännu bättre tror jag.

Ja just ja, många citat och klyschor får ni som följer mig stå ut för. Jag är svag för såna. 

Fest är oftast skoj.

Förfesten är oftast roligast i mitt tycke. 

Nu är jag ju knappast någon partyprisse precis    men det kan ändock va skoj att gå ut och lufta sig ibland med nån go väninna, skvallra lite och kika om det finns någon hunkig man som inte är ringmärkt ute på marknaden...inte för att man vågar göra någon stöt ändå men ändock... 

Den senaste festen jag var på drog jag igång själv, en gårdsfest utanför huset där jag bor. Som jag sa till en granne...blir man aldrig bjuden på fest själv får man väl dra ihop nåt själv. 

Tyvärr hade jag slarvat med att sätta upp lappar i god tid och kanske var det därför som vi inte blev så många som jag hoppats på. (eller oxå beror det på att man fick ta med sig mat o dryck själv hihi) . Det var dock både lättsamt och trevligt och jag hoppas och tror att både barn och vuxna hade skoj. 

Fäst är ett lite lustigare ord än fest, eftersom det kan betyda lite olika saker.

Att vara fäst vid någon kan väl inte vara annat än positivt. Saker som vi väljer att fästa på våra kläder finns ofta där av en anledning. Reflexer och nycklar är väl nåt jag i skrivande stund kommer på som exempel. Även här har alltså ordet en positiv klang iaf i mina öron.

Fästingar däremot....usch och fy för dessa blodsugande spindeldjur (ja, jag slog upp kräken i wikipedia   ).

En välmenande granne påtalade häromdagen att vår katt nog hade en eller annan av dessa kräk i sin päls, och mycket riktigt, visst hade han en liiten men ack så vidrig fästing på halsen. Min puls steg genast. Hur göra nu? Själv minns jag mina misslyckade försök från förra sommaren med vånda då jag förgäves försökte befria min fyrbenta vän från det som plågade (läs kliade) honom. Det hela slutade då med att en snäll granne fick rycka in men nu bor hon inte kvar på gården längre och dessutom är jag ju hemma med magsjuka och vem törs hälsa på då?

yngste sonen blev minst sagt förtvivlad då jag berättade om fästingen för honom. Han fullkomligt kastade sig över missen, kramade om honom och utbrast med allvarlig stämma: Lucas, du får inte döööö!

Nu blev ju inte heller utgången sådan (vilket det sällan oxå gör med kräken)...

Jag smsade min gode kusin som är utbildad veterinärassistent och kattägare och frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp (jag kunde ju gå in i ett annat rum m tanke på smittorisken). Sagt och gjort, hon dök upp efter ett par timmar med fästingborttagaren i högsta hugg. Ett par minuter senare var den borta...iaf ur missens päls...

Den lindades omsorgsfullt in bland toapapper och skickades på en resa...ner i toaletten... 

Nu hoppas jag att det dröjer innan nästa dyker upp på en familjemedlem igen.

Festa loss ni som gillar det, fäst er gärna vid varandra men se upp för fästingar!

Ligisten som fäst sig vid våran katt. Urplockad och upp och ner vänd inlindad i lite medföljande päls. Bläää!

Ödmjuk eller inte...snäll eller inte...

Ibland kan jag bli lite provocerad av alla människor som beskriver sig själva som "snälla". Missförstå mig inte, snäll är väl bland det finaste man kan vara. I den bästa av världar skulle alla människor vara snälla/goda. Om alla människor som säger sig vara snälla verkligen också var det skulle världen vara sååå mycket ljusare tror jag.

Som barn ville jag gärna tro det, att alla människor innerst inne är snälla/goda. Även som ung hade jag en stundvis ganska naiv inställning till människor runtomkring och ville gärna tro alla om gott. Fortfarande idag vill jag faktiskt gärna tro att åtminstone de flesta människor är goda även om jag inser att en del har blivit skadade av livets törnar och blivit mer eller mindre...onda...elaka...illvilliga...u name it ...

Så varför blir jag då lite provocerad ibland av dessa självutnämnda snälla människor?

Jag tror att det är för att en del tycks ha en väldigt låg ribba för vad som behövs för att titulera sig som just snäll.

Kanske gäller det även mig ibland, för ibland har jag sårat någon oavsiktligen och det är ju verkligen inte snällt. Passar därför på att be om ursäkt om jag trampat någon på tårna någon gång (vill gärna tro att jag är snäll men jag vet också att jag kan vara väl rak nån gång ibland).

Så vad krävs för att vara snäll? Nu ska ju inte jag slå mig för bröstet och tro att jag kan bestämma vem som är snäll eller inte. För liksom detta med utseendet beror kanske det på hur den andre uppfattar personen i fråga. Vad som är snällt eller inte kan ju skilja sig åt...beroende på vad man gillar/ogillar.

Sen är det ju detta med tjänster och björntjänster...är det snällt att göra en person tillmötes när det gäller något som egentligen inte är bra för personen?

Personligen tycker jag att en snäll person...

står upp för de som inte själva vågar göra det

lyssnar på andra och respekterar deras viljor

ser till att alla vågar och kan komma till tals

ställer upp och lyssnar när någon behöver prata av sig

finns där även i svåra stunder

är lojal och inte pratar skit bakom ryggen på andra

räcker ut en hjälpande hand när en vän så behöver

vågar bjuda på sig själv och tappa ansiktet ibland

även är snäll mot sig själv...och inte dumsnäll

Sedan är det naturligtvis ett plus om man känner att man har tid/ekonomi som tillåter att man kan göra något konkret för människor i nöd. Själv har jag arbetat lite ideellt i både Kvinnojouren och Röda korset innan jag blev ensamstående. Har saknat den känslan av att göra nytta och hoppas på att åter kunna engagera mig i något behjärtansvärt projekt när den tiden finns igen.

Som jag skrev tidigare...jag vill absolut inte slå mig själv för bröstet eller höja mig själv till skyarna...för det finns säkerligen folk därute som inte tycker att jag är det minsta snäll. Att vara snäll är inte heller att leva på gamla meriter. jag läste någonstans att folk mår bra av att hjälpa varandra. Det finns ett otal exempel på hur man kan glädja en medmänniska...dessa är saker som jag själv har gjort...du har säkert andra förslag som du kan dela med dig...eller glädjas åt att du har gjort. 

Lyft på arslet och låt den äldre medpassageraren på bussen sitta.

Säg nej till ungdomarna som vill att du köper ut cigaretter eller öl ( i en framtid kanske de tackar dig)

Låt den stressade personen bakom dig i kassakön gå före.

Bjud in en ensam granne på fika.

Erbjud en gammal människa hjälp att bära matkassarna (förhoppningsvis blir de inte rädda att du ska sno dem)

Våga hälsa på hos en vän i sorg.

Oavsett om du tror på karma eller inte...

Var så snäll som du bara kan då och då! 

(både du och den andre kommer att bli gladare på stubinen) 

En vän prisade nyligen begreppet Fredagsmys i sin blogg...och jag kom just att tänka lite extra på det där.

Det ÄR ju så vitt jag vet fredag idag (nu när semestern är slut börjar jag få koll på veckodagarna igen).   

Vem är det som har bestämt att fredagsmys måste innebära chips, läsk och sötsaker? Nja, om jag inte minns helt tokigt var det OLW eller nån liknande kedja som myntade begreppet för att öka försäljningen. Kan tänka mig att det var ett lyckat grepp, även om i svenskar helt säkerligen stoppade i oss en massa gott redan innan oxå för att fira den stundande helgen...

Mys är ju alltid mysigt...i alla former...det säger sig självt...det hörs ju bara på ordet...mmmmmyyyyyyssssss.

Men skulle man kunna höja fredagsmyset till en högre nivå? 

Det är lätt att alltid fastna vid det där himla tuggandet så fort det ska firas/mysas...och visst...det är ju gott med mat/snacks/godis etc...men det kanske finns något mer?

Kan man kanske börja fredagsmysandet redan hemma på morgonen? Krama kidsen lite extra? Lämna en gullig  lapp i matlådan som partnern har med sig till jobbet? 

Och under dagen...ge lite extra komplimanger till kollegorna? Ha lite extra skoj och mysigt ihop? Om man som jag jobbar med barn kan man kanske ha en mysstund med massagesaga eller dylikt.

På kvällen är det nog som lättast att hitta på nåt mysigt...och här blir det lätt en massa mumsigt (onyttigt) men vad gör väl det? Om man vill kan man ju som jag tänkt idag sno ihop en smarrig fruktsallad och mysa med barnen framför en bra rulle eller spela lite kort/sällskapspel ihop.

Ni kanske sitter inne med andra förslag och erfarenheter på fredagsmysfronten? Dela gärna med er av dem och gå nu ut och gör denna fredag...och Sverige ...lite mysigare för dem ni har omkring er...och för jösse namn...glöm inte er själva! 

Det är dags för fredagsmys!!

Trevlig helg!!

Kram på er