Att våga möta sina största rädslor. Att ta det där första svindlande steget på okänd mark. Att kasta sig ut och våga pröva sina vingar. Hisnande otäckt till en början men en enorm befrielse när man väl lyft från marken.

Så många år som JAG inte vågat. Inte orkat. När tryggheten över det invanda blivit det bekväma och vunnit över längtan efter något bättre.

Idag säger jag JA till förändring. JA till förbättring. JA till mig själv. Och JA till livet.
Jag vågar. Fast besluten att lyckas. Och om jag faller finns min trognaste partner där för att lyfta mig igen. Min inre röst av en längtande pushande själ. Som inte nöjer sig innan den finner ro och harmoni. JAG finns där för mig.

Runtomkring mig har jag en massa vänner som kämpar med det ena och det andra just nu. Missbruk, sjukdom, separationer och mycket mer. Ibland är jag glad att bara få finnas där i periferin. Att få lyssna och förhoppningsvis sprida lite glädje och ge tröst. Men ibland vill jag mer än så. Jag vill ruska om. Få personen att vakna. Få hen att inse att livet är så mycket mer. Du är inte din sjukdom/ditt missbruk. Dina personliga begränsningar finns där för att du tillåter dem att finnas. Din rädsla finns där eftersom du inte funnit frid med dig själv och dina inre demoner. Eftersom du inte törs leva i kärlek till dig själv och till omgivningen i en tillit om att det ordnar sig. Men att du själv är den som måste finna din inre lycka. Och inte vara rädd för att ta emot hjälp på vägen.

Det sista året har jag sagt obekväma saker till en del av mina vänner. Ord som säkerligen väckt både ilska,sorg och frustration. Jag har sagt saker de inte velat höra men av kärlek har jag inte kunnat låta bli. Jag hoppas att de hörde inte bara det jag menade som konstruktiv kritik utan även orden att du väljer själv och jag finns här oavsett. Jag tror att de förstått att mina intentioner är/var goda eftersom vi fortfarande är vänner. Vänner i med- men framförallt i motgång.

Så istället för att jaga rikedom, ytlig bekräftelse och tillfällig lycka. Istället för att slå ihjäl tiden genom att stirra på en skärm. Börja umgås med dig själv. Och öppna upp dig för dem du har omkring dig. Våga låta dem se den du egentligen är. Titta på dina tankar. Sålla. Vad gör dig lycklig och vad hindrar dig från att leva livet fullt ut!!?? Vem hindrar dig? Oftast är det ingen annan än du själv. Du sätter dina egna gränser och du väljer själv vilka känslor du vill göda. Rädslorna eller kärleken. De som du matar kommer garanterat att växa. Glöm inte att den enda som garanterat kan göra dig lycklig har du tillgång till hela tiden. Ta en titt i spegeln.

Ibland är man inte i ett skede då man klarar detta själv. En styrka är att se när man behöver hjälp och vågar ta emot den. Jag finns här för dig min vän. När du känner att du behöver bli lyft lägg din hand i min. Våga be om min hjälp och jag lovar att inte svika. Jag kanske inte kan lära dig att flyga men jag kommer ALDRIG att sluta med att hjälpa dig bygga dina vingar.

Det finns vissa människor som jag dras till...
* De som aldrig slutar drömma hur mörkt det än verkar vara just nu...

* De som ser till att saker blir gjorda...å nu menar jag lite större saker...tänk omskolar sig/ ger sig på sånt de aldrig vågat förut.

* De som vägrar ge upp tron på att det blir bra/det kan lyckas/det kommer att ljusna

* De som tänker och resonerar kring livet i stort och smått och delar med sig av sina tankar...

och sist men inte minst...

* De som vet att uppskatta vem jag är och som påminner mig om mina goda sidor de dagar som jag har glömt att jag har några.

Vi människor är experter på att skjuta upp saker...
Jag ska bara...
I morgon ska jag ta itu med det...
Nästa år ska jag...
Nångång i livet tänker jag...
Jag borde...

Om du vet att du kommer att må så mycket bättre av det...varför skjuta upp det !? Är likadan själv...men ska ta tag i det...i morgon!!!! ;-)

Jag beklagar sorgen är ord som inte räcker till. De känns pyttiga och förmätna, torftiga och stela. Men vad säger man?

I går fick jag det värsta telefonsamtalet jag någonsin har fått. Min syster ringde strax före elva på kvällen och jag kände direkt att något var väldigt fel.

Och fel var det. Alldeles för jävligt fel. Min stackars syster hade drabbats av varje förälders största fasa och sorg; nämligen att mista sitt barn.

Min älskade systerson som jag aldrig riktigt hann lära känna hade kört av vägen och rakt in i ett träd. Bilen gick nästan itu på mitten och han och min systerdotters sambos son som båda fanns i bilen miste sina liv.

Så fruktansvärt tragiskt. Två unga män som inte hunnit bli pappor än. Som hade hela livet framför sig. Och som efterlämnar familj, släkt o vänner i sorg och förtvivlan.

Älskade Patrik. Du var en kämpe som trots några tuffa år lyckades få rätsida på ditt liv. Allt tycktes flyta på. Jobb, vänner o sambo.
Så orättvist att du fick lov att lämna oss. Så onödigt.

Jag hoppas att ni inte hann lida utan att slutet kom fort. Och att de närmaste sörjande kan finna tröst i varandra o i fina minnen av er båda. Och att ni har frid där ni är.

R.I.P

Ramlade nästan baklänges av förvåning när jag såg bröllopsbilder upplagda på Facebook häromdagen på en vän. Och hans fru får man ju då förmoda.

Jag hade ju skrivit med denne man för bara några veckor sedan o han nämnde ingenting om någon ny fling. Eller flickvän. För att inte säga fästmö.

Förvirrelsen var total. Känslor av glädje och upprymdhet över att min vän äntligen (!) hade hittat kärleken (och inte bara det utan gått framför altaret m henne) blandades med en smula bitterhet över att han inte nämnt detta.

Men...i ärlighetens namn så är vi inte sådär jättetjenisvänner utan mer sådär harderhäntnåtnyttsedanvisistpratade för sisådär ett halvår sedan. Och dessutom hade bröllopet ägt rum utomlands. Å då pratar vi inte om i något grannland utan i vackra delar av Asien.

Nåja, självklart blev jag tvungen att slänga iväg ett meddelande till mannen i fråga. Hela 5 ord innehöll det men speglade ganska väl mina känslor. VA!? Har du gift dig?? Ganska snabbt insåg jag att det lät ganska otrevligt faktiskt så jag fick skicka ett ytterligare meddelande där jag gratulerade.

Han svarade att det hela gått väldigt fort. Han hade haft kontakt med en kvinna via nätet och under en vistelse i landet hade de sedan umgåtts oavbrutet och gift sig . Mycket vackra bilder på ett påkostat bröllop bevisade detta. Dock hade de inte registrerat äktenskapet utan tänkte vänta tills de visste att detta kändes helt rätt. Hon är tydligen en framgångsrik advokat så att hon skulle ta honom för pengarna behövde han inte befara.

Där och då fick mitt romantiska jag en liten törn i hjärtat. Men vem är jag att döma. De hade väl sina anledningar och jag kunde inget annat än önska dem lycka till.

Idag...typ en vecka senare är skilsmässan tydligen ett faktum. Eller snarare så kan man ju säga att bröllopet blev en illusion. Ett drömbröllop i FEL bemärkelse. Å nåt äktenskap bidde det aldrig.

Min luttrade vän loggade nämligen in på samma dejtingsida igen under falsk identit, tog kontakt med sin fru ( to be) som befann sig i sitt hemland och fick inte bara ett muntert svar tillbaka utan även hennes telefonnummer.

Åhhh vart är denna världen på väg?
Mitt romantiska jags inre är i gungning ordentligt. Mitt cyniska eftertänksamma jag har däremot fått lite näring. Tyvärr.

Vad hände
med våra förhppningar och tvåsamhet
När bröts de ner till
besvikelser, resignation och ensamhet

Vi två som skulle finnas för varandra
Leva här. Leva nu. Leva livet.
Dag som natt.
Höst som vår
Hur blev det så

Vart tog glädjen vägen
Den bubblande spirande framtidstron
Alla drömmar som vi delade
Vår längtan och vår tröst

Som bleka skuggor lever vi
sida vid sida
Våra hjärtan stängda
Våra tankar dolda

Vill vi nöja oss med detta
Små snuttar av glädje o kärlek
Outtalade önskningar
Rädslor och begär

Kom närmare mig
Lägg din hand i min
Vila i min famn
och se mig djupt i ögonen

Om vi vill så kan vi
Har vi fortfarande nåt att slåss för
så gör vi
För att vi vill
Tillsammans.

Om inte låt oss gå och gör det tryggt
Med tacksamhet för det som varit
Blicka framåt mot nya mål
Och lev här. Lev nu. Lev livet.

Gillar detta recept eftersom jag som en sann romantiker anser att utan romantik blir ett förhållande lika levande som en kyrkogård. Ungefär. Visst kan man bli bästa vänner men är det verkligen det som man söker i ettt förhållande. Bara? Jag vill ha passion, känna längtan och lyckorus. Förutom vänskap. En sak har man glömt bort i detta recept dock enligt mig. Kanske flera förresten. En god kommunikation och mycket humor kan rädda de konflikter och kontroverser som förr eller senare dyker upp.

Lev i kärlek. Till dig själv o till dina nära o kära. Om människor var mer kärleksfulla skulle världen bli en bättre plats att leva på. Garanterat.

Balans. Yin och yang. Sinnesro.
Detta är vad jag helst vill ha. Varje dag. Visst finns det annat som mitt hjärta längtar efter också men lugnet och ron är prio ett varje dag.

Inget tjafs. Inget strul. Ingen negativitet. Mindre oro och absolut inget ältande. Inga offerkoftor som dras på...

Jag bestämmer inte vilka som kommer in i mitt liv och vilka som funnits där från början. Men jag kan alltid välja hur mycket andra får påverka mig och hur mycket plats de får i mitt liv.

Jag hälsade på hos en ny vän igår. Jag slogs av hur vilsamt det var hos honom. Hur äkta han var och vilken fantastisk omgivning han bodde i. Där fann jag harmoni och balans som jag verkligen behövde i en annars tumultartad dag.

Hoppas att vi blir vänner för livet.