Förra sommaren önskade jag att jag var nån annanstans på semestern. I princip VAR SOM HELST. Bara det var varmare och mindre regnigt. Återstod de flesta länder då...

I år däremot...VILKEN SOMMAR! Bästa semestervädret EVER!   

I år fick vi verkligen en sommar som är värd namnet...och de flest kan nog hålla med om att man INTE kunde klaga på semestervädret. Jag tycker nästan synd om de stackare som åkte utomlands i sommar. 

Massor av sol, bad och en himla massa glass blev kontentan av sommarledigheten för min del. Inte orkade jag röra på mig mycket pga värmen utan slappade mest hela tiden. 4-5kg tyngre var det sen dags att masa sig iväg till jobbet igen.

Med tanke på vikten är det ju positivt att jag återupptagit mina dagliga promenader till o från jobbet, minskat intaget av glass betydligt och äter bättre mat på bestämda tider. Hade min viktuppgång fortsatt i samma takt hade jag ökat flera stl redan innan jul ju...hihi.

Nåja, nu är jag snart nere i före-semester-vikten igen. Jippie!!

Brunare än jag brukare vara vid sommarens slut.

Mer utvilad och peppad inför hösten som står för dörren.

Jag säger bara...än en gång...

Vilken sommar!

fotnot: Arla

Godis ÄR banne mig gott!

Favoritgodiset just nu är hemlagade Rocky Roads. Tack till exkollegan S. som väckte min nyfikenhet inför detta godis (jag skickar räkningen från Viktväktarna till dig sen ;) ).

Det som är så himla BRA med dessa godbitar, förutom att de smakar HIMMELSKT gott...är att de är så rackarns lättlagade!! Enda nackdelen är att det är så förtvivlat svårt att sluta äta när man väl har börjat.  

Jag brukar göra så här:

Smält 2-3 chokladkakor a´200g (ljus och mörk) över ett vattenbad

Släng i så mycket jordnötter och/eller cashewnötter du tycker ser bra ut

Skär ca 2dl marshmallows i bitar och tillsätt.

Häll i ca 200g dumlekolor.

Blanda och låt smälta lite. Häll upp på smord plåt/smörpapper.

Låt svalna. Skär i bitar. Förvara i kylen.

Sedan är det bara att smälla i sig =)

Fotnot: Stal bilden på nätet. Vet att dottern fotat när vi senast gjorde detta godis. Uppdaterar med våra (finare) foton senare. 

Det finns ett annat citat om vänner som jag också älskar:

Riktiga vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid. Men du vet att de är där.

För visst är det väl så...det är bara de riktiga vännerna som lämnar avtryck i våra hjärtan. Och de riktiga vännerna finns alltid där. Även om de kroppsligen befinner sig någon annanstans.

Det här med vänskap är inte alltid så enkelt. Ibland behöver man kanske stanna upp och se över vilka människor som man egentligen vill ha i sitt liv. 

En vän är någon som vet om alla dina fel och  brister och älskar dig som du är ändå

Vänner,för mig, är sådana som gärna kommer med råd och uppmuntran men som till syvende och sist ändock accepterar den andre precis som han/hon är.

En vän i nöden är en vän i döden.

Ja en vän som finns där även när det blåser snålblåst och du känner att du verkligen inte är på topp utan behöver mer än du kan ge för tillfället är en vän som är värd att bevara till döddagar. 

En riktig vän sprider positiv energi

En vän klampar aldrig ner på den andre, höjer sig inte över denne eller gör sig lustig på dennes bekostnad. Han/hon bemödar sig om att försöka förstå och stötta den andre och visar respekt och hänsyn. 

Jag har inte många vänner men de vänner jag har sätter jag stort värde på. Ni vet vilka ni är och ni ska ha tack för att ni finns i mitt liv!!

Jag gillar den här grejen med listor.

Mest för att det är ett enkelt och tillgängligt  sätt att både skriva och läsa om saker som är viktiga.

I skolan skrev jag och mina kompisar tio i topp listor på de snyggaste killarna. Idag handlar de flesta listorna jag skriver om lite torrare saker som vilken mat som ska handlas, vad som ska packas ned inför en resa osv.

Denna lista kommer att bli helt annorlunda än mina tidigare. Syftet med listan är bland annat att tänja mina gränser för vad som känns okej. Att våga göra saker som jag inte tordats prova på förut. Att vidga mina vyer. Att utvecklas som människa. 

Nog med klicheer nu...nu kör vi!    

10 saker att göra innan jag blir 40

1. Hitta gemensamma intressen med vart och ett av mina barn och umgås kring dessa (det viktigaste målet).

2. Åka fritt fall i Leksand sommarland (känner pulsen stiga rekordsnabbt av bara tanken).

3. Sjunga karaoke (blir nog dock på en Ålandskryssning där ingen känner igen mig).

4. Ta en sånglektion (och medföljande kritik).

5. Tala om för en person i maktposition hur mycket skada hon tillskansat mig. (och kräva en ursäkt)

6. Lära mig spela några ackord på gitarr. (och denna gång lite snabbare så val av låt kan gissas åtminstone)

7. Leva i nuet. Våga sätta gränser. Lyssna på min kropp. (tillämpa mindfulness mm)

8. Fortsätta att våga ta tag i och lösa konflikter som uppstår på jobbet. (min konflikträdsla krymper ständigt)

9. Ta mig i kragen och börja jogga igen (jag vet ju att det är skoj bara det blir rutin)

10. Acceptera och bli nöjd med mig själv...inifrån och ut! (det svåraste målet men ack så viktigt)

Jag har 1,5 år på mig och tiden går fort...jag räknar dock kallt med att bli påmind om denna lista eller av denna lista...

   Scaring för den höjdrädde!!

Nä, det är väl en HIMLA tur!   

Ja, inte det att jag inte är snyggast, sexigast eller den med den mest perfekta kroppen kanske...för det hade jag kunnat stå ut med.   Utan snarare det faktum att INGEN ÄR PERFEKT.

Ibland kan jag nästan få för mig att jooo, men visst finns det väl såna människor? De som både ser ut som om de vore hämtade ur en modekatalog, verkar klipska och sociala, har en stor umgängeskrets, har toppenjobb och toppenlöner samt väluppfostrade barn och vacker villa med välskött tomt som grädde på moset. Visst måste väl de vara perfekta...och deras liv perfekta?

Men det är nog så...och tur är kanske det...att det finns inga perfekta människor.

Alla har vi våra fel och brister. Det är bara det att ibland tar de lite längre tid att upptäcka. Och visst vore det trist att leva med en perfekt människa? Ständigt skulle åtminstone jag få lite mindervärdeskomplex i perioder. Tror jag. För någon perfekt människa har jag aldrig levt med. 

Någon perfekt människa kommer inte heller jag att bli någonsin. I vissa människors ögon kanske inte ens någon bra. Det viktiga är inte heller vad andra tycker om mig. Det är upp till var och en att bilda sig en uppfattning om vem jag är. Ibland kan jag dock önska att folk tog sig tid att lära känna mig innan de uttalade sig om mig.

Det viktiga för mig är dock att jag kan se mig själv i spegeln med gott samvete varje dag. Jag gör mina misstag som alla andra. Och visst ångrar jag en del saker eller ord som jag sagt. Men jag vet att jag aldrig har sagt eller gjort saker i uppsåt att såra andra människor. Jag försöker leva som jag lär och uppskatta folk som finns omkring mig. Le och vara öppen för nya möten, nya åsikter och nya tankar.

Jag är inte stolt över allt jag åstadkommit här i livet, men jag är stolt över att vara den jag är idag. 

Jag vet inte vart jag går men jag är på väg.

Låter skrämmande kanske. Men även en smula befriande, spännande och med en gnutta förtröstan och tillit till att härifrån kan det bara bli bättre tar jag mig an den okända resan.

Den nya resan har nyss börjat. Jag har stökat om bland packningen en hel del. En del kastades ut direkt. Sånt som bara tynger och som jag ändå inte har nån nytta av i framtiden. Sånt som tagit negativ energi fick ge plats åt mer positivt innehåll. En del saker har placerats längst ner i väskan. Sånt som jag kan ha nytta av, inte idag kanske, men en annan dag. I sidofickan placerar jag sånt som jag dagligen behöver och mår bra av. 

Ibland tar jag av mig väskan helt och hållet. Glömmer min packning, sätter mig ner och tar fram lånade glasögon att se världen med. 

Ibland går jag långa sträckor samma dag, ibland är det med myrsteg som jag vandrar vägen fram. det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag går. Där jag har varit finns inget mer att hämta. Inget mer att göra. Det som betyder något, mina barn och mina erfarenheter bär jag alltid med mig.

Vägen har tidigare varit krokig, uppförsbackarna stora och fallgroparna svåra att se. Men på denna resan går jag med lätta steg, starkare än tidigare och utan att vända mig om och se bakåt. Jag vet inte vart jag går. Men jag går. Och jag vet att denna resa får ett lyckligt slut...för jag är redan lycklig i mitt resande.

Though Im still living at the same place as the past years you can be sure that Im still on my way.

Hittade detta kloka citat nyss och log för mig själv en smula. För visst ligger det något i det? helt klart. A lot. 

Senast i morse sa jag just till min yngste son (som är den enda som är hos mig denna vecka):

-Du vet väl att mamma älskar dig!?

-Ja, svarade han.

-Du vet att mamma älskar dig även om vi blir osams och jag blir arg...och vad du än gör?

-Ja, blev svaret även nu.

-Men när du dör då, fortsätter du älska mig då? frågade han plötsligt och utan förvarning.

-Absolut, svarade jag. När jag är död kommer jag att fortsätta att älska dig och jag kommer att finnas nära dig utan att du ser mig och jag kommer att le varenda gång jag ser dig.

Jag tror inte på att vi ska behandla våra barn som kungar och drottningar. Jag tror inte på att vi ska låta dem bestämma allt ifrån matsedel och tv program till resmål. Visst ska de få vara delaktiga och visst ska de bli lyssnade på. Det är dock vi som föräldrar som måste ta vårat ansvar och leda våra barn in på rätt väg. Barn behöver regler och förmaningar. Utan dem får vi osäkra och förvirrade barn som tror att jorden snurrar runt deras huvuden. Dessa barn blir farliga inte bara för sig själva utan även för andra.

Barn behöver inte få bestämma. Men de behöver få prova sig fram. ta ansvar. Göra misstag. Göra bort sig. Säga fel saker. Göra fel saker. Det de också behöver är att vi vuxna finns där, med utsträckta armar. Att vi älskar dem som de är utan förbehåll. Alltid.

Kärleken övervinner allt.

Jo tjena mittbena. Vill sticka ut hakan och påstå att så är det inte alls. Jo, kanske på film och i romaner...men i verkliga livet? Knappast! 

Nu är det ju inte så att jag inte lovprisar kärleken...alla som känner mig vet dessutom att jag är en obotlig romantiker så något annat vore att förneka. Men men...jag tror iallafall inte att kärleken övervinner allt.

Jag tror att kärleken måste matas, födas, underhållas och vårdas. 

Kärleken kanske uppstår utan att vi ibland riktigt fattar varför, men den varar knappast länge under samma premisser. 

Ett förhållande ska bygga på kärlek. Inte bekräftelse. 

Så sa en upprörd kompis som tyckte att jag lät egoistisk i mitt önskemål om att vara tillsammans med en man som är lyhörd och lyssnar på vad jag förmedlar är viktigt för mig.

Jag kontrade med att säga att jag inte tror att kärleken existerar i ett vakum. Jag tror att man måste jobba för att behålla den. Till en början kan jag älska en person för att hans personliga egenskaper som exempelvis utseende och humor. Men för att fortsätta älska honom måste han behandla mig väl, vi måste trivas tillsammans och han och jag måste båda vara lyhörda för varandras behov och önskningar utan att för den delen förlora oss själva. Vi måste se varandra, bekräfta varandra, stötta och uppmuntra varandra. Växa var för sig och tillsammans.

Störst av allt är kärleken.

Det köper jag. Männskor ljuger, manipulerar, tar till våld och sårar sig själva och varandra pga kärleken.

Människor uthärdar, längtar, saknar och uträttar stordåd i kärlekens namn.

Alla som är föräldrar vet hur kärleken till de egna barnen överskuggar allt annat.

En del människor lyckas till och med övervinna problem, avstånd, svek och kriser...och de låter jag vara undantagen som bekräftar regeln för jag tror inte att de är så himla många.

För oftast är det nog iallafall så...på gott och ont...att

Kärleken övervinner INTE allt!!

Love hurts

Den obesvarada kärleken. Kärleken som lever på lånad tid. Kärleken som tagit slut.

Kärlek borde inte heta kärlek. För någon lek är det banne mig inte enligt mig iallafall. Särskilt inte när kärleken inte besvaras eller sinar och dör ut. När hjärtat krossats är det lätt att tänka att näää, nu vill jag aldrig mer bli kär igen. För fy satan vad ont det gör. Och många människor blir rädda att släppa in någon inpå livet igen. Rädda för att älska. Rädda för att bli sårade. Det jobbiga i kråksången är nog dock det att med den inställningen mister man mjligheten att kunna bli lyckligt kär också. Man måste ju våga för att vinna. Hur jobbigt det än är!

Kärleken övervinner inte allt. Inte av sig självt. Båda parter måste hjälpa till. Då kan kärleken bli evig.