En varmhjärtad kollega till mig berättade häromdagen om en mamma som hon hittat ihopsjunken och gråtandes i ett hörn på en avdelnings tambur. I ett annat hörn satt barnet som modern skulle hämta.

Som pedagog ser man då och då exempel på barn som sätter sig på tvären och inte vill följa med sin förälder hem.

Som mamma har jag upplevt det själv. Speciellt mina två äldsta som stortrivdes på förskolan kunde slå i backen och vilja stanna kvar längre vid hämtningen ibland.

Längre hos alla kamrater och leksaker. Som en frisk och stark mamma såg jag detta som något positivt, ett tecken på deras trivsel. Under några veckors sjukskrivning då jag åt tabletter som ändrade både min personlighet och omvärldsuppfattning såg jag samma sak som något negativt, som ett tecken på min oförmåga att vara en bra mamma.

I fallet med den gråtande mamman var det antagligen bara ett bevis på något som de flesta föräldrar upplever ibland. Känslan av vanmakt och misströstan. Att inte orka. Barn som är trotsiga frestar på en del. Jag vet. Föräldrar som är känsliga reagerar mera på detta. Jag vet detta också.

Jag är glad att min fantastiska kollega tycks ha haft ett bra samtal med mamman där hon poängterade att det är OK att vara ledsen. Att inte orka jämt. Men också om betydelsen av att våga be om hjälp.

När jag själv åt de tabletter som gav mig dagliga självmordstankar bad jag om avlastning för mina barn. När en syster bemötte min önskan om hjälp med att säga att du är en jättebra mamma och det där klarar du galant kändes det som ett slag i magen. Efteråt har jag förstått att det var min läkare som avrått min familj att hjälpa mig. För han ansåg att jag behövde mina barn hos mig. Jag blir vansinnig av tanken. Trots att så många år har gått.

Barn behöver utvilade och starka föräldrar. Och vi föräldrar, vi behöver svälja våran förbaskade stolthet och be om hjälp ibland.
Att se till barnens bästa.

Det är tragiskt med alla pensionärer som sitter ensamma. Absolut. Men jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att det många gånger är nästan lika tragiskt med yngre människor som sitter ensamma.

Visst, människor i yrkesverksam ålder har ofta ett socialare liv. Särskilt de som har ett jobb att gå till. Men...det finns faktiskt de som arbetar ensamma. Och de som pga arbetsbrist inte jobbar alls. Det finns de som är långtidssjukskrivna.

Man hoppas ju att alla människor har ett socialt skyddsnät runt sig. Särskilt de människor som inte har ett arbete att gå till. Jag vet dock att så är det inte alltid. Jag har själv suttit hemma barnledig och ensamstående utan att höra ifrån en annan vuxen på dagar. .veckor. Utan besök på månader.

Man kan nämligen känna sig ensam trots att man har barn. Barn är underbara och skänker så mycket glädje omkring sig bara av att finnas till.

Men jag tror att mer eller mindre alla vuxna behöver en annan vuxen att prata av sig med ibland. Jag tror att man behöver dela både problem och lyckliga stunder med en annan vuxen människa. Speciellt för att orka uppfostra och stötta sina egna barn. Man behöver fylla på sin egen bägare av energi innan man kan tömma den i omtanke och omsorg av andra.

Efter en skilsmässa tappar man lätt gamla vänner. Och om man som i mitt fall har umgåtts mest med sina fd ingifta släktingar ( i mitt fall svägerskor som sedan vänt mig ryggen) blir bortfallet av vänner ännu påtagligare.

Idag har jag nya vänner. Det händer att vi träffas och hittar på saker ihop. Vi hörs via telefonsamtal och sms. Det händer också att det går veckor utan att vi ses. Jag vet dock att de finns där och det betyder mycket för mig.

Men visst känner jag mig ensam då och då. Ensamhet tär på humöret. Ensamhet gör att man blir uttråkad, pessimistisk och sårbar. Självvald ensamhet är något annat. Men ensamhet som blivit påtvingad är sällan skoj.

Jag var engagerad i Röda Korset en period i mitt liv och hälsade på hos en ensam tant som flyttat från Tyskland för att bo hos sin svenske kärlek. När han sedan dog blev hon ensam kvar. Utan vänner. Utan barn. Efter några månader gick kvinnan plötsligt bort. Jag var antagligen en av få som sörjde henne. Någon ny person kom jag inte att besöka eftersom jag hade fullt upp med min förstfödde son som ideligen hade öronproblem.

Under några år har jag arbetat extra inom äldreomsorgen. Även där får man dagliga bevis på hur ensamheten tär på människors livslust. I början valde jag att sitta hos de mest utsatta åldringarna en stund på mina raster. Detta blev dock snart ohållbart. Jag behövde mina pauser.

Beklagligt är det i mina ögon iallafall....att så många människor sitter ensamma. I den bästa av världar skulle vi orka och hinna bry oss om dessa personer.

Nu är så oftast inte fallet. Vi väljer oftast att inte se eller bry oss. Men du och jag. Vi kan göra skillnad. Inte för alla. Men för någon.

I världen betyder du kanske inte mycket.
Men för någon betyder du hela världen.

Jag läste en insändare i en dagstidning häromdagen. Mannen i fråga som skrivit insändaren ifrågasatte huruvida det verkligen är jobbet och inte privatlivet med alla dess måsten och våra behov av att vara uppkopplade som gör folk sjuka i stress.

Hans funderingar och fråga är säkert berättigade. Ibland. Men personligen tog jag lite illa vid mig. För jag vill gärna tro att människor själva är kompetenta nog att skatta sina liv och se var problemen ligger. Och jag vill bestämt hävda att olika jobb är olika stressande. Och på olika sätt.

Jag gick en kurs i mindfulness under våren. På eget initiativ och på min egen fritid. Eftersom jag under min 6 månader långa sjukskrivning förra året inte blev erbjuden någon stresshantering. Och eftersom jag när jag propsade på att få byta arbetsplats kom till en ännu stressigare miljö (både fysiskt och psykiskt). Nu har jag fått byta ytterligare en gång och känner att jag äntligen har kommit rätt.

Nåväl, på kursen fick vi lära oss hur viktigt det är att göra en sak i taget. Och att äta i lugn och ro. Båda dessa saker är ofta stört omöjliga att få till stånd i barnomsorgen där jag jobbar.

Jag kan blicka tillbaka på den senaste veckan bara för att ge exempel på detta.

Under måltiden, som varar ungefär i en halvtimme, ska man som pedagog hjälpa ca 5 barn var. Man ska ösa på mat, dela, hälla i dryck, skicka papper, se till att barnen inte bränner sig eller ställer glas/porslin för nära bordskante etc. Man ska även försöka få alla barn att smaka på all mat och att förmå dem att äta grönsaker eller vad det nu kan vara som de är skeptiska till. Man ska även besvara barnens frågor och uppmuntra alla barnen att komma till tals. Samtidigt som man ska förmå dem att sitta ordentligt och lyssna på varandra. Att använda ett gott bordsskick. Och prata i lagom ton. Dessutom ska du försöka hinna få i dig själv lite mat samtidigt och förmedla att maten var sååå god.

Igår, efter maten, skulle barnen som vanligt tvättas, en del skulle bytas på och alla skulle sitta ner i en kort samling innan vilan. Mina underbara kollegor torkade bord och bytte blöjor och nystartsjobbaren fick sitta kvar med ett par långätare.

Själv skulle jag fånga upp barnens intresse och få dem att lugna ner sig innan vilan (genom att få dem att sitta still i en liten soffa o på golvet framför mig). Jag berättade ramsor och vi sjöng en och annan kort barnsång ihop. Samtidigt som jag bar på ett barn som grät av trötthet och ett barn som absolut inte kan sitta still snurrade omkring på golvet. Samtidigt som en förälder hämtade sin dotter som nyss börjat hos oss på avdelningen och som förtjänade några ord om hur dagen avlöpt. Och samtidigt som nya barn ständigt tillkom efter tvätt o blöjbyten.

Efter denna samling fick jag ont i magen. Av stress. För 1a gången sedan jag kom till denna braiga arbetsplats efter min senaste sjukskrivning.

Alla som arbetar inom barnomsorgen vet att det frestar på lite extra under inskolningen.
Det har jag märkt av särskilt under vilan. Jag har snurrat fram och tillbaka mellan två ledsna barn som inte kunnat somna för att trösta dem samtidigt som jag förmanat den tredje som ligger och pratar att vara tyst.Jag har flyttat om madrasser hit och dit och provat olika tröst strategier. Jag har nynnat, sjungit, vaggat, klappat, strykt. Jag har spelat vaggvisor på min mobiltelefon. Vi har särat på barnen och låtit den ena sova i vagn.

Ute på gården måste man som pedagog ha en överblick över de barn man har i sin närhet. Det handlar om att snyta näsor, sätta på skor som lossnat, ta av och på kläder allteftersom vädret skiftar, hjälpa de yngsta över trösklar och de äldsta ner ur klätterträd. Man gungar på fart, drar skrindor, sparkar boll, håller hand i rutschkanor m.m Det vill säga allt man som förälder gör för sitt barn i en lekplats. Bara med den skillnaden att på förskolan har vi 5-6 barn per pedagog.

För att återgå till vilan. ( ska flytta om dessa stycken sedan). igår hände det. Ungefär som i lottoreklamen men utan någon nybliven miljonär. Vinsten blev istället trygga barn och en förnöjd pedagog. Samtliga tre barn somnade mer eller mindre bums. Åh så underbart! Jag hoppas att det håller i sig. För om en vecka ska ytterligare ett nytt barn sova i samma lilla rum med oss. Då återstår det att se om vi är tillbaka på ruta ett igen.

Med dessa exempel vill jag visa på hur stressigt det är att jobba inom barnomsorgen. Samtidigt är det ju så himla kul. Det är ju därför som vi stannar kvar. Och därför som så många bränner ut sig.

I hemmet kan du oftast välja vad du gör eller när du gör det. Du kan göra saker enklare eller svårare beroende på dagsformen. På jobbet är det oftast bara att kavla upp ärmarna och köra.

Jag saknar dig mindre och mindre. Det kommer annat emellan och det är bra. Jag saknar dig mindre och mindre. Jag har glömt dig en vacker dag. (Melissa Horn)

Jag drömde om dig i natt igen. Det är väl typ den fjärde gången på bara de få veckorna som gått sen det tog slut mellan dig och mig.

Det har inte varit tal om några rosenröda drömmar...utan helt vardagliga.

Men jag vill inte drömma fler drömmar om dig. Du har släppt taget och gått vidare. Det trodde jag att jag också gjort. Och på dagarna går det bra. Men det är värre vissa kvällar och nätter.

Jag saknar dina kramar och pussar. Jag saknar ditt leende och dina underbara sms.

Jag saknar förhoppningarna och drömmarna om en gemensam framtid.

Men jag saknar inte alla missförstånd. Alla gånger som min självkänsla fick sig en törn på grund av ditt behov av att göra som du vill utan beaktande om hur det påverkar mig.

Jag saknar den jag trodde att du var. Inte den du visade dig vara. Nu vill jag inte sakna dig alls. Så sluta hemsök mig i mina drömmar. Du är en fin man och jag älskade dig. Men du och jag var inte meningen att bli.

Jag har saker som är dina men håll dig borta från mig tills jag har slickat mina sår.Jag vill inte se dig innan sorgen har lämnat mitt hjärta.

Det du behöver kan jag ställa utanför dörren.

Och jag vill aldrig mer hoppas. Aldrig mer sakna. Aldrig mer drömma. Om dig.