I år vet jag inte vad som har hänt. Plötsligt har jag fått så många bevis på att många människor runtomkring mig kämpar.

Att alkohol är en av människans största fiende är inget nytt för mig men att så många i min närhet lider av alkolism i olika utsträckning är ingen rolig vetskap. Även om jag är tacksam för deras öppenhet som tyder på att de är redo för att göra något åt sin sjukdom.

Jag har nyligen fått kontakt med en kvinna som har levt i ett mycket dåligt förhållande där våld förekom men som nu försöker skapa ett bra liv för sig och sina barn samtidigt som hon som ensamstående mamma både studerar och jobbar extra. Hon verkar vara en positiv kvinna, det förflutna till trots.

Jag har blivit vän med en kvinna som blivit nedtryckt av ett exx och som har fått jobba för att hitta självkänslan igen.

Jag har även blivit vän med en man som efter en arbetsskada fått brottats mot både påföljande övervikt, värk och en ständig ekonomisk misär. Just nu lever han i princip på ingenting men har gått ner typ 70kg och trots värk säger han sig ta vara på varje dag
som om den vore den sista.

Jag blir lite betryckt av dessa människors lidande men även förhoppningsfull om att de har fyllt sin kvot av olycka i livet och att framtiden ter sig bra mycket ljusare. Jag önskar dem och alla ni andra som kämpar därute (räknar in mig själv) lycka, god hälsa och välgång!

Träffade en man via nätet en gång. Han var jättefin på fotot. Skrev fantastiskt fina meddelanden och sms. Verkade otroligt ömsint, romantisk och seriös.

Vi träffades snart IRL. Mycket snart eftersom han propsade på att hälsa på samma vecka och påstod att han tagit ledigt från jobbet. Jag hämtade på tågstationen.

Fram till mig kom en man som såg enormt sliten ut...och tanken på Photoshop dök genast upp i mitt huvud. Nu var dock inte utseendet det värsta.

Jag vill inte gå in på detaljer om vad som sedan hände men jag är tacksam över att jag fann mig så fort och körde mannen på porten. Något allvarligt hände alltså inte men varningsklockorna ringde skyhöga och lättnadens var enorm när han gått.

På kvällen blev jag uppringd av en kvinna som även hon dejtat samma man. En gång. Hon hade dock behållt kontakten med honom för att hjälpa honom.

Han hade ljugit om precis allt. För både henne och mig. Jobbet som han pratat om finns inte. Han har inte jobbat på 4år. Pappan som han sa nyss bytt jobb ät död. De pengar han påstod sig ha existerar inte. Att hon berättade att han var psykiskt sjuk och alkoholist kom inte som någon chock.

Idag har jag lärt mig en läxa. Kommer aldrig att ta hem nån till mig igen på en första dejt.

Ligger i soffan och funderar lite...
I nästa liv ska jag nog ta dagen mer som den kommer. Inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Göra vad som faller mig in utan några tankar på efterföljderna. Lita på att människor runtomkring mig städar upp den röra som jag skapar. Unna mig saker som kanske inte är så bra för mig i längden men som känns riktigt skoj just nu. Inte ta så hårt på löften och det där med att passa tider. Tänka mest på mig själv. Ha kul. Kick some ass.
Livet som man är lockande ibland. ;)