Jahapp, så har man avverkat sista logdansen för i år då. Troligen. Åtminstone den sista i Borlänge. För den sista sommardansen i Tyllsnäs hölls nämligen igår till dansbandet Blender.

Personliga reflektioner från säsongens danser (som inte blev alltför många men ändock)

1. Det är dags att investera i nya skor.

Jag måste investera i ett par riktiga dansskor. Inte nog med att de jag använde igår är rätt mesiga (och att en man frågade om det var golfskor en gång) utan de är rätt obekväma oxå. Inte för att gå i, men för att dansa i. Jag får allt hosta upp med de 700 kr som Skohuset tar för ett par dansskor (jippie, de har sådana äntligen till försäljning. Det var tydligen efter dansbandsveckan i Mora som någon bestämt att de skulle testa hur försäljningen avlöper i Kupolen). Kanske kommer jag att dansa sååå himla mycket bättre med nya skor. Antagligen inte. Men åtminstone slipper jag att bli så trött i fötterna. 

2. Jakt på dansssällskap ska påbörjas under hösten.

Jag måste hitta lite danssällskap. Någon som vill hänga med då och då ut på danser, inomhus som utomhus. Under själva dansandet är det helt OK att vara själv. Men under fikapausen är det mer eller mindre DÖDEN. Vad ska man göra? Vandra planlöst omkring? Trycka i sig en korv i sin ensamhet? Sitta och glo på folk? Nja, De gånger jag har haft någon med mig har man haft någon att prata med i pausen och det är bra mycket trevligare. 

3. Mer träning för min del.

Jag borde nog utveckla min danskunnighet och pallra mig iväg till Borlänge Dance drop in kurs som brukar hållas på söndagar på Galaxen i Borlänge. För det mesta känner jag att jag följer rätt skapligt 8och jag brukar faktiskt få en och annan komplimang för detta) men det händer lite då och då att jag blir lite full i skratt för att jag blir osäker på om jag verkligen gjorde rätt i den där turen. 3 kurser är således inte nog. Jag vill bli bättre!! Kikar då och då på duktigare kvinnor som är så pass duktiga att de kan spexa till det lite, krydda dansen! Blir avis!

Det vill jag oxå kunna göra. 

4. Det är spännande med kändisar (eller?)

Ibland är jag bra barnslig. När jag insåg att en av dansarna som hållit till på Tyllsnäs i år är en fd. dokusåpakändis från Tv (en av bönderna som sökte kärlek) tyckte jag att det var himla skoj och lite spännande. Med följden att jag måste kika lite extra på honom, då och då men diskret. Inte för att jag känt någon som helst dragning till karln eller haft en önskan om att få dansa med människan utan helt enkelt för att det är ett bekant ansikte, någon som jag följt från tv soffan. En B eller ska man säga C kändis.

 Ibland är jag som en tonåring! 

5. Vattenflaska är superpraktiskt

Förvisso kan man alltid gå och hämta vatten men vissa kvällar går det åt så pass mycket vatten att det är bra mycket bekvämare och mer tidsbesparande att ha en vattenflaska som man fyller på istället för de små fjuttiga plastmuggarna som erbjuds. Lyckas man sedan hålla koll på var man ställer den och hur den såg ut är det ÄNNU mer praktiskt och tidsbesparande. 

6. Lagom är bäst

Gårdagens dans bekräftade det jag alltid har tyckt. Det är som roligast när det är lagom mycket folk uppe på dansgolvet. Igår kändes det som att hela logen myllrade av danssugna som trängdes, svettades, knuffades och förvisso hade himla skoj men som ändå med fara för sin egen hälsa gett sig den på att beta av några bugg och foxtrot danser. Själv blev jag trampad på. En gång. Två gånger. Tre gånger. När jag sedan blev sparkad av en kvinna som gjorde något slags sidoskutt med benen rakt åt sidan (samma sida haha) som jag inte skulle våga mig på fick jag mer eller mindre nog. Vid pausen kände jag dessutom av min tidigare begynnande huvudvärk efter att ha suttit hos frissan med en superobekväm hätta i en timma. Så jag åkte hem till mina älsklingar istället och avslutade kvällen med dem.

Jag skulle antagligen kunna rabbla upp fler reflektioner men nöjer mig med sex. För det kan kan väl aldrig vara fel. 

Ikväll är det dans på Tyllsnäs udde i Borlänge. Jag är vldigt lockad av att gå dit och svänga mina lurviga, inte minst för att det är sista logdansen i vår lilla stad för denna säsong.

Jag drar mig till minnes hur det var sista gången jag var dit, för några veckor sedan. Jag hade lyckats dra med mig en väninna som vanligtivis inte är ute mycket alls och dansar, vilket hon oroligt påpekade då och då på ditresan.

Som vanligt var det mycket folk där. Och som vanligt väldigt skoj. Jag slås varje gång av tanken att Det ÄR ju jätteskoj att dansa...även om jag glömmer av det ibland mellan danstillfällena och blir bekväm och sitter hemma och såsar framför dumburken som den breda massan svenskar. 

När halva kvällen har avlöpt slås jag av en annan tanke. Den kanske längsta mannen jag någonsin har sett är där och dansar. När våra blickar möts (och jag nästan får akut nackspärr) tänker jag i ren desperation: Bjud inte upp! Bjud inte upp! När man tänker tvärtom nån gång (Bjud upp, bjud upp) brukar det inte slå in. Inte denna gång heller. Självklart styrde han stegen mot mig och bjöd upp. Och självklart tackade jag ja. För enda giltig ursäkt till att tacka nej på dansgolvet är enligt mig om man absolut måste vila/gå på toan eller dyl. 

Väl uppe på dansgolvet slås jag snabbt av en ny tanke. Han är bra. Riktigt bra. Han lyckas vika både rygg och ben på något smidigt obemärkt sätt och dansen flyter på. Han snurrar mig så snabbt att jag plötsligt utbrister: Och jag som glömde åksjuketabletterna hemma mellan skrattattackerna. Han tycks tycka att det är skoj att dansa med mig. Och jag tycker sannerligen att det är skoj att dansa med honom.

Därför vill jag slå fast en gång för alla:

Storleken har ingen betydelse.

Åtminstone inte på dansgolvet!!

Idag när jag låg och nattade barn på vilan märkte jag att telefonen vibrerade (jag hade den på ljudlöst). När jag sedan kikade såg jag att jag missat ett samtal från minstingens fritids. Den första tanken som slog mig var att nää, nu är han sjuk och jag ringde snabbt tillbaka.

I andra änden svarade en ny manlig fritidspedagog på skolan. Han berättade att flera barn i klassen, bland annat min son, hade för vana att "testa" honom och han bad mig att prata med min son om detta hemma. Jag blev minst sagt förskräckt eftersom jag alltid trott att han höll sin lite rebelliska läggning (läs trotsiga) i hemmet och alltid visade upp en frommare sida ute bland andra människor. Han sa att även andra pedagoger hade yttrat liknande kommentarerom min son (inte den om hans trots i hemmet men ni fattar).

Nåja, nu fick jag inte reda på riktigt vad som hade hänt, men eftersom fritidspedagogen valde att ringa oss föräldrar så antar jag att han såg ganska allvarligt på detta.

Själv hoppas jag verkligen att jag kan förmå min son att skärpa till sig och uppföra sig väl i skolan. Jag tycker att jag har gjort allt för att mina barn ska visa respekt och lyssna på andra, särskilt de vuxna. Dessutom hoppas jag för alla inblandades skull att denne fritidspedagog ser till att sätta sig i respekt hos dessa tvåagluttare. Det behöver man inte vara elak för att vara, utan enbart konsekvent, tydlig och respektingivande.

Heder åt fritidspedagogen som sa att han skulle fortsätta ringa när något problem uppstår och att han uppmanade mig som förälder att göra detsamma. Det var modigt och ansvarsfullt gjort. För jag, liksom han, vill ha en tydlig och direkt kommunikation med hemmen. Och så vill jag förstås ha en snäll son...och ingen värsting!

I förra inlägget berättade jag om den smått kaosartade situationen som uppstod när jag skulle hälsa på min fd sambo första gången 42 mil bort. 

Detta inlägg kommer att handla om nästa resa ner. 

Andra gången jag fick för mig att åka ner till Ljungskile hade jag beslutat mig för att överraska min pojkvän. jag hade således inte hört av mig till honom innan utan tog sonika tåget till Ljungskile där jag planerade att ringa honom från tågstationen.

Sagt och gjort, väl frammer vid tågstationen ringde jag upp min kärlek för att glad i hågen berätta om mitt spontana infall att hälsa på. Han var dock inte den förste att bli överraskad utan jag. Han svarade nämligen inte i telefon och där stod jag...utan att känna till vare sig området eller folk där förutom min pojkvän. Jag funderade på att promenera hem till honom men insåg snart att jag inte kunde minnas vägen. 

Så, vad göra? Jag svalde min stolthet och ringde hem till den jag trodde var hans storebror och denne (som mycket riktigt var rätt person) kom och skjutsade mig hem till en förvånad pojkvän som somnat och inte hört telefonsignalerna ej heller denna gång...se tidigare inlägg).

Mitt spontana infall fick ett lyckligt slut men pojkvännen läxade ändå upp mig lite med orden:

Man kan inte vara så impulsiv som du!!

Ett ovanligt sätt att träffa sin svåger för första gången och en ovanlig vändning i en överraskning...jag kantillägga att jag gjorde aldrig om den grejen.  

För några år sedan träffade jag en man från Ljungskile på en kvinnokonferens i Kolmården, dvs jag var där 2 andra representanter från Kvinnojouren i Borlänge och han var där med släktingar. Vi bodde på samma hotell, nämligen Vildmarkshotellet. 

Jag hade verkligen inte trott att jag skulle förälska mig i någon den helgen (särskilt inte med tanke på att 95% av hotellgästerna var kvinnor den helgen) men så blev det. Mannen, som blev föremål för min djupa kärlek den helgen, kom fram och började samtala med oss. Efter en stund avslutades samtalet i baren...för att sedan fortsätta i lobbyn långt in på småtimmarna medan resten av hotellgästerna tycktes sova. 

När jag så smög in på hotellrummet framåt morgonkvisten fick jag en lite uppgiven blick av min medresenär som oroligt undrat var jag hållit hus. Jag skulle väl ha informerat damen som var i övre medelåldern som jag reste och delade rum med om att jag kunde bli sen men men...vem tänker på sånt när man har en söt mans odelade uppmärksamhet...

Vi kom att bli ett par, vi två och snart började resorna mellan Borlänge och Ljungskile. 

Första gången när jag skulle åka ner och hälsa på min blivande sambo och man till min yngste son föll det sig så illa att jag glömde mobiltelefonen i bilen som jag parkerat vid tågstationen vid avfärd i Borlänge. Och jag som hade lovat att höra av mig när jag kommit på tåget. 

Väl framme i Göteborg där jag skulle byta tåg gick det snabbt upp för mig att det fanns flera män med samma namn i telefonkatalogen på samma ort. Jag ringde till dem alla men lyckades inte hitta rätt person. 

Så, vad gör man när man hamnat i Göteborg och inte vet vad man ska hitta på?

Jag ringde upp en gammal klasskompis som jag umgåtts mycket med och frågade om jag fick sova där. Hon blev mäkta förskräckt över att jag hamnat i storstan en fredagskväll men lovade mig en sängplats. Eftersom jag sällan var/är ute på vift så passade jag på att gå ut och göra stan ett par timmar innan jag tog en taxi hem till henne.

Dagen efter tog jag kontakt med mina kusiner i Lilla Edet och fick höra att det var dop på gång i släkten. Jag inhandlade en present, hoppade på bussen och åkte dit. På dopfikat efteråt fick jag hjälp med att leta på de där namnen igen (eller rättare sagt namnet) och provade att ringa igen. Och denna gång fick jag napp! Han hade trott att jag hade fått kalla fötter under gårdagen så han hade lagt sig och somnat. Och när den mannen sover, då kan inget väcka honom. Det fick jag åtskilliga bevis för under vår följande tid tillsammans.

Om jag inte hade brytt mig om att återigen försöka få tag på denna unge man hade min son inte funnits idag. Ett spontant infall att skämta lite i baren resulterade i en spontan resa till den man som väckt mitt intresse. Min spontana reaktion att leta upp honom igen resulterade i ett kärleksbarn.

 

Så här ser de ut, telefonkatalogerna, för er som inte minns   

Dans är något som ofta delar upp folk i två olika läger...de som älskar att dansa. Och de som inte gör det. Alltså dansar. Alls.

Som när det gäller alla intressen o hobbies måste man ju hitta sitt eget gebit men jag kan tycka att det är lite synd att inte fler människor har insett tjusningen med att dansa.

Som tjej vet man dessutom ofta inte alls hur man kommer att dansa när man går upp på dansgolvet med sin partner. Åtminstone gäller detta i bugg som jag gillar starkt och som tillsammans med den lika roliga dansen foxtrot utgör hela min så kallade dansreportoar.

Omväxling förnöjer ju som bekant och ju fler danspartners man hinner avverka desto fler dansstilar o turer får man ju prova på.

Jag tror att de flesta människor blir glada av att dansa. Musiken, den trevliga stämningen och att få vara nära någon annan människa och kramas i takt med att du svävar runt på golvet ( alternativt trampar runt på samma ställe hihi) triggar helt enkelt igång våra må bra hormoner.

Känner du dig det minsta nyfiken på tex att börja bugga, tveka inte att hoppa på en kurs. I Borlänge finns drop in kurser arrangerade av Borlänge dance. Dansfolket är lättsamt. Stämningen hög. Och motionen...den får du på köpet!    

Jag känner att jag måste väga upp alla negativa inlägg som jag gjort idag med ett positivt så här innan det är dags att göra natter.

Det får bli i form av en kort tacksamhetslista. Sånt ska ju va nyttigt att göra har jag förstått. Så här kommer den:

Idag är jag tacksam över att...

1. Jag har ett jobb.
2 Jag har ett jobb där jag får sjunga o apa mig och spexa och va hur kreativ jag vill.
3. Jag har tak över huvudet.
4. Min bostad blir mysigare för varje vecka och varje projekt jag tar mig an.
5. Jag har 3 barn.
6. Jag har tre friska mysiga och fantastiska barn som skänker mig sådan glädje.
7. Jag är piggare än på flera år.
8. Jag trivs allt bättre med mig själv och som ensam.
9. Jag har fått nya vänner och ser fram emot att lära känna dem bättre.
10. Jag ser ljust på framtiden och känner på mig att flera goda saker är på väg att hända.

Idag har jag insett följande saker...

1. Det gör ont när man hjälper ett barn på med skorna lutandes över henne och den lille försöker att bättra på balansen genom att nypa till där åtminstone inte jag vill bli nypt. Aj!

2. Man bör hålla hårt i bilnyckeln på väg till parkeringen o tacka gudarna för att man hittat den igen när man inte gjort så. Lånad bil- mer ångest o sedan lättnad!

3. Den däringa glassen med jordgubbar o vit choklad som de hade på extrapris på Lidl var banne mig supergod! Den satt som en smäck! :)

4. Man kan verkligen fynda på Rosa Huset bland stuvvitarna där. 25:- för något som just nu är en halvklar beige löpare med dalahästar och 165:- för något som i morgon ska bli ett draperi i min blivande mini walking closet. Bilder kommer! :)

5. Det är ALLTID skoj att umgås/shoppa med en go väninna. Även om tiden är knapp.

6. Även om man anat sig till vissa saker blir man likt förbenat besviken ändå när man får det konstaterat. Ett telefonsamtal kan få en människa att skifta sinnesmod och förväntningar radikalt. Men då är det bara att bita ihop o gå vidare. Och trösta sig med att en del saker inte var meningen att de skulle bli. Och att den där glassen kom väl till pass!!