Detta är mitt nuvarande favoritcitat. Efter att ha blivit sjukskriven flera gånger för stress är det viktigare än någonsin att jag drar lite i bromsen, saktar ner och försöker ta en dag i taget. Inte bara en dag i taget utan helst en sak i taget och kanske tom helst en sak per dag. 

Efter att ha varit van att ha jobbat i ett hektiskt yrke där det ofta gäller att ha flera bollar i luften och samtidigt ha varit ensam vuxen hemma med tre barn har det där höga tempot blivit en del av vardagen. Under flera år har jag t.ex inte andats rätt, humöret och tålamodet har gått upp och ner och självförtroendet och självkänslan likaså. 

Nu ska det bli ändring på detta. De första avgörande stegen har redan tagits. Jag har äntligen fått komma till en arbetsplats där det är bra stämning, det finns rutiner och där arbetsbelastningen är hanterbar och personalen är rutinerad. Och nu ska jag äntligen få gå en kurs i stresshantering. Inte en dag för tidigt. 

Jag märker redan nu hur mycket bättre jag mår, bara av detta byte av arbetsplats. Jag har i flera år varit tveksam till att jag gör rätt som jobbar med barn när jag är ensamstående. Nu känns det dock helt OK igen. Nu orkar jag vara en närvarande mamma som inte är dödstrött efter jobbet varje dag. Nu börjar bitarna falla på sin plats igen och jag känner mig som en hel människa igen.

En väldigt god väninna till mig som är duktig på att måla tavlor har fått i uppgift att måla en tavla till mig där jag ska skriva detta citat. Tavlan ska jag hänga ovanför min säng och den ska påminna mig om att minnas det förflutna och  fortsätta drömma om framtiden men framförallt...att börja leva idag!!!

Äldsta sonen lyssnar gärna på rap och de sista dagarna har låten Håll om mig med Petter gått varm. Himla mysig låt, bra text och melodi. Kan varmt rekommenderas. När jag nu precis letade på den på youtube för att kunna läsa texten till slog jag jag av tanken på något som jag fullkomligen älskar och som får bli kärnan i detta inlägget, nämlligen KRAMAR.

Kramar sänker stress och ökar välbefinnandet.

Vårt näringsupptag förbättras

Vi blir mer smärtttåliga

Blodtrycket sjunker

Läkeköttet förbättras

Vi känner oss trygga och omtyckta av kramar

(Aftonbladet.se, relationer i Fokus 2011-07-29)

Jag måste erkänna att jag är ganska dålig på att krama mina barn. Jag fick nåt ryck för nåt år sedan då jag även då läste om hur positiva kramar är för människors välbefinnande. Så jag sa till mina barn att ungar...nu ska vi kramas mer, vi måste åtminstone kramas varje kväll innan ni går och lägger er. Dvs jag måste få ge dem e kram, jag syftade inte på någon fobollsliknande gruppkram eller dylikt. Sagt och gjort, kramarna gjorde sitt intåg i familjen. För en tid. Sedan glömdes de bort igen. Rackarns. Jag vill ju gärna tro att mina barn känner att jag älskar dem över allt annat ändå men ändock...Jag vet inte vad jag ska skylla på annat än att jag antar att jag inte blev kramad alltför mycket själv som barn. 

I en kärleksrelation är jag däremot en fena på det här med kramar. Då glöms de nämligen inte bort i första taget. Jag älskar att kramas i köket, medan man lagar mat/plockar fram frukosten eller dylikt. Jag älskar att sitta nära, nära i soffan och hålla om varandra framför en bra film. Jag älskar att krama hej och hejdå och go morgon och vad det nu kan vara. Hur himla mysigt är det bara inte med kramar, pussar, kyssar...ja all typ av närhet och gos? Det bästa i livet sägs vara gratis och det är jag faktiskt beredd att hålla med om. 

Såhär på kvällen, innan det är dags att gå och lägga sig själv i en kall säng kan detta krambehov blomma upp helt plötsligt, ur tomma intet. Och då skulle jag ge allt för en kram. 

Ni som har någon att krama på...njuut av denna lycka =)

Vi som inte har någon att kramas på...vi ses på Tyllsnäs på tisdag och smygkramas i form av dans ;)

KRAAAAAM på er därute!!!

Det finns någon för alla sägs det. Och kanske är det så. Men visst kan man undra ibland. Personligen har jag lyckats dejta män där alla möjliga typer av komplikationer har uppstått/ har funnits för att vi ska kunna få det att funka ihop. Här är några av de no no´s som jag har stött på förutom alla de vanliga fall där endast en av oss har känt något klick..och inte den andre...eller när båda har saknat detta.

Avstånd i kombination med barn, dvs ingen är flyttbar. 

Mannen i fråga har varit barnlös och velat ha barn (här är jag helt person att satsa på i de fallen).

Mannen har visat sig vara alkoholist (periodare). 

Mannen har varit alkoholist och behöver nu ha tid att hitta sig själv och en balans i livet.

Mannen har en svartsjuk son (o svartsjuk mamma) som vägrar acceptera någon ny kvinna i pappas liv.

Barnen har varit en källa till oro på olika sätt.

Mannen är nyseparerad och inser att han inte är redo för något seriöst.

Mannen är livrädd för att binda sig oavsett hur länge han har varit singel. 

Jag har antagligen dejtat fler än de flesta och mestadels har det varit nätdejting det har varit fråga om. Fruktansvärt skoj och spännande till en början och numera fruktansvärt jobbigt och jag mår i dag illa enbart av tanken att gå in på en kontaktsida. I vissa fall, då man kanske inte hittar kärleken men finner en vän, kan dessa träffar kännas positiva. I vissa andra fall känns det endast lönlöst. Det har helt klart tagit en hel del energi, även om det även har gett många glada goa minnen också.

När jag såg detta citat kunde jag inte annat än att småle, för det är väl det vi alla kärlekskranka människor som gått på nit efter nit går och hoppas på. Att det en dag kommer in någon i våra liv som gör att vi förstår varför det inte funkade med dem vi träffade tidigare.

I väntan på det tycker jag att vi ska ta vara på den enda relationen som garanterat varar för evigt- nämligen den med oss själva. Jag har varit kass på det men nu börjar jag få kläm på det!

Visst är det väl fantastiskt med människor som kämpar för något som de tror på, som har långsiktiga mål och som trots att det kan både ta tid och en massa energi aldrig ger upp. 

Själv har jag väl haft såna jobb i den större delen av mitt yrkesverksamma liv där man stöttar och hjälper folk att utvecklas; som omsorgsassistent på gruppbostad, som klasslärare och resurslärare och nu sedan några år tillbaka som förskollärare.

Ibland är det lättare att göra, ibland tuffare. 

Vissa människor har lättare att ta emot hjälp, andra svårare.

Vissa dagar har man mera tålamod, andra dagar sämre.

Men det finns väl inget roligare än att se människor göra framsteg, vad det än må gälla, och oavsett hur lång tid det har tagit honom/henne. 

Idag hissar jag: Den/ de som tog initiativet till den klädbytarträff som jag var på idag och fyndade lite smått och gott. Skoj med såna upptåg =)

Idag dissar jag: Mentaliteten bland dagens unga (uj uj vad gammal jag har blivit nu då) som innebär att man inte kan visa sig med mamma ens när man är ute o handlar mat utan att skämmas. Tråkigt!!!!

Tokig OCH spontan...härligt härligt men farligt farligt  

Jag har en hypotes som säger att om man hamnar bland de absolut översta på listan för antal inlägg så får man fler nyfikna besökare på sin blogg. Sant eller inte, den sista veckan (som även är min första som bloggare här) har jag faktiskt hanmnat på båda listorna (antal inlägg och antal besökare) i åtminstone några timmar. 

Lite skrämmande när jag tänker efter, både vad gäller inlägg och besökare, eftersom jag hittills så gott som aldrig har gått tillbaka och läst igenom ett inlägg som jag skrivit för att göra det bättre, varken språkligt eller innehållsmässigt.

Detta innebär alltså, i klartext, att jag inte bara pratar utan att tänka efter så mycket innan oftast...utan alltså också skriver utan att tänka efter så mycket efteråt. Det tillhör väl min personlighet kanske. Vädurar är öppna har jag läst och detta stämmer banne mig in på mig åtminstone. Jag är inte bara ruskigt ÖPPEN utan jag är även ruskigt SPONTAN.

I min blogg kan man kanske läsa sig till det genom att man ser att jag inte drar mig för att diskutera en del mer eller mindre känsliga ämnen och att jag utelämnar rätt privata saker om mig själv. På gott och ont. Som den kanske tokiga och spontana människa jag är. Mitt användarnamn här som jag valde lite hastigt och lustigt (även det utan någon längre betänketid) var kanske inte så dumt ändå. Tokspontan. Thats me. In a nutshell.

Jag hoppas att jag inte kommer att ångra denne öppenhet och att folk kan se bakom mina pekpinnar, mitt moraliserande och mina spontana kommentarer om ditt och datt. Jag har alltid sett mig själv som en ödmjuk människa trots mitt raka sätt och jag hoppas verkligen att andra också ska få den bilden av mig. 

Ta inte livet så allvarligt. Du kommer ändå inte ur det levande. 

Man har inte roligare än man gör sig.

Kan man ha roligt åt lite har man mycket att vara glad åt.

Som sagt är jag en sucker för ordspråk och detta är något som jag hoppas inte ska störa mina läsare alltför mycket.

Jag kunde helt enkelt inte låta bli att gilla den här bilden, även om jag verkligen inte är den som förespråkar våld.   

När jag pluggade på högskolan i Falun för evigheter fick jag erfara detta med skitsanck bakom ryggen personligen och mycket konkret för första (och hittils enda) gången i mitt liv.

Det lustiga...eller snarare olustiga med just skitsnack är annars just att man inte har en aning om vad som egentligen har blivit sagt eller till vilka och man får därmed ingen chans att förklara sig inför dessa människor...eller för den delen han/hon som har spridit ut dessa illvilliga rykten. 

På lärarutbildningen fick man (vid denna tidpunkt åtminstone) själv välja i vilken ordning man läste de olika kurserna. Kanonbra ur en synvinkel. Kasst ur social synvinkel. För det innebar nämligen att man mötte olika studenter hela tiden och därmed aldrig fick någon riktigt bra kompisrelation till någon (åtminstone inte många, åtminstone inte jag). 

Den sista terminen var jag gravid med mitt första barn och detta innebar att jag ibland inte var närvarande och kanske hade jag ett extra stort behov av att ventilera saker med under denna tid. Den kvinna som jag kom att hänga med mest under denna tid på håltiderna mellan seminarier och föreläsningar sårade mig faktiskt en hel del genom att prata illa om mig samtidigt som hon låtsades bry sig om mig.

Detta uppdagade för mig en dag när jag satt och pluggade i en stol på en dold yta under en trappa. Ner för trappan gick denna kvinna tillsammans med några andra studenter. Hon pratade högt och ljudligt och beklagade sig över någon lat student som inte såg till att vara på plats och dra sitt strå till stacken vid grupparbeten men som ändå när hon var på plats gärna ville bossa och styra. Typ. Jag kan inte minnas de exakta orden. Men jag kan helt klart minnas känslan när det gick upp för mig att denne förkastlige student var jag. 

Ingen i den lilla skaran studenter såg mig där jag satt och hur hennes kommentarer bemöttes och hur diskussionen avlöpte bortom mina öron vet jag inte. Och inte heller brydde jag mig särskilt. Det som sårade mig var hur denne kvinna som jag funnit sympatisk och välmenande, kunde prata så illa om mig när jag inte var i närheten. 

De människor som pratar illa om andra är också de som pratar illa om dig när du inte är där.

Det ligger säkerligen något i detta citat. Jag hade dock inte upplevt denna kvinna som någon skvallerkärring tillika ryktesspridare. Iallafall inte innan. Och jag behöver nog inte förklara varför vår begynnande vänskap tog ett hastigt slut. Och varför jag lämnade henne en lapp med valda ord innan jag gick bort från henne och ur hennes liv efter vår sista "lektion" ihop. 

Såra mig hellre med sanningen än gläd mig med en lögn.

Ett favoritcitat bland många andra. För visst är det så...att sanningen sårar en stund, men att en lögn kan sätta spår i själen för alltid.

Jag diskuterade just detta citat med min senaste pojkvän. Eller rättare sagt jag förde ett resonemang kring dessa tänkvärda ord och han hummade och nickade instämmande. Och anledningen till att han är min senaste pojkvän och inte min nuvarande är antagligen just pga att han sade sig dela mina värderingar men att han när det sedan kom till kritan inte klarade av att leva upp till dem riktigt.

Eftersom jag har bott ensam med mina barn i snart 8år har jag haft en hel del tid att tänka över vad jag egentligen skulle uppskatta hos en framtida partner. Han som inte bara gör ett kort gästspel i mitt liv utan han som stannar kvar där i all framtid. 

Och jag har kommit fram till att det är i mångt och mycket just dessa tre saker som är viktigast; tid, uppmärksamhet och kärlek.

Tiden

Män som har fullt upp med sina egna liv, sina hobbies och personliga åtaganden och som måste planera in våra möten långt i förväg kommer aldrig att bli långvariga i rollen som min pojkvän. Visst är det nyttigt med egentid, egna intressen och att längta efter varandra men det får ju vara någon måtta på det hela. 

Uppmärksamheten

Detta tror jag är den svåraste delen. För att vara uppmärksam på sin partner innebär inte bara att höra vad han/hon säger. Det innebär också att man visar att man lyssnat ich har tagit till sig detta. Det finns väl inget mer osexigt och destruktivt för ett förhållande än att gång på gång behöva diskutera/tjafsa om samma saker för att den andre inte förstått/orkat ta till sig den andre partnerns behov och önskningar. Självklart ska man inte behöva ändra på sig helt för en annan människa men att tro att man kan leva i ett livlångt OCH lyckligt förhållande utan att behöva kompromissa och ibland finslipa lite på sina egenskaper är i mitt tycke naivt. 

Kärleken

Den mest självklare biten. Eller?

Utan kärlek inget förhållande. Varje förhållande föds ur kärlek och växer av kärleken och fortsätter att existera i kärlekens namn. Och kärlek bygger i sin tur på att vi dras till en annan människa och gör allt för att den relationen ska fungera. Nyckelorden blir kanske respekt och omtänksamhet. Att vi skapar en vi känsla och låter den andre komma nära inpå. Både fysiskt och psykiskt. 

Men...och nu skriver jag i ungefär samma takt som jag tänker (på gott och ont...och som jag oftast gör i mina inlägg),,kan det vara så att ibland blir folk så kära i kärleken i sig att det är KÄRLEKEN och inte personen bredvid mig i sången som man är mest betuttad i?

Jag tror nästan det ibland. Och det är väl kanske där skillnaden mellan att VARA KÄR och att älska någon kommer in. För handen på hjärtat, visst har väl de flesta av oss varit kära många gånger och skrivit söta sms och bedyrat vår kärlek med de vackraste tre orden som finns...utan att för den skull egentligen veta riktigt om detta är en kärlek som kommer att hålla? Vi erkänner oss kära men vet kanske med oss att i tider av motgång skulle denna kärleks flyktighet bli en uppenbar sanning och att kärleken inte är stark nog att kämpa för. 

För att återgå till citatet och försöka samla ihop alla lösa trådar som jag har en förmåga att ibland sprida ut omkring mig...

I grund och botten utgör kanske dessa tre ting den gåva som är den vackraste en man kan ge sin kvinna. Materiella ting kan, i min värld iallafall, aldrig komma ens i närheten av dessa saker eller kompensera för uteblivandet av detta. Förhållanden kraschar hela tiden runtomkring oss. Äktenskap upplöses. Var och varannan vuxen svensk lever idag ensam trots att vi människor helt klart är flockdjur. 

Nu förenklar jag kanske det hela liite men jag tror att om vi "bara" såg till att ge med oss mer av vår

tid, uppmärksamhet och kärlek

så skulle de tre orden Jag älskar dig kunna betyda samma sak. Alltid. 

För några år sedan gick jag i en studiecirkel för Kvinnojouren. Syftet var att vi deltagande skulle kunna arbeta ideellt åt denna beundransvärda organisaton som hjälper utsatta kvinnor till ett bättre liv. Både genom att sitta och ta emot samtal i jourlinjen  men även genom mer praktisk hjälp på deras jourhem, såsom tex. städning och att prata med föräldrar och barn som just då har sin tillflyktsort där. I studiecirkeln fick vi bland annat läsa historier om olika kvinnors livsöden.  Kvinnor som misshandlats, verbalt och/eller fysiskt . En av dessa kvinnor återgav frustrationen hon upplevde då hon vände sig till polisen vid ett tillfälle då hon helt enkelt fick nog av all misshandel. Frustrationen som grundade sig i polisens skepsis över det inträffade, eftersom kvinnan såg både proper och självständig ut och hade ett bra arbete och i övrigt ordnat liv. 

Själv är jag rätt van att ta ansvar och stå på egna ben. Jag valde att flytta 22 mil bort för att studera på annan ort under gymnasiet. Inte för att jag behövde det pga utbildningen egentligen eftersom samma utbildning fanns i grannkommunen. Utan helt enkelt för att jag behövde det av andra anledningar. Jag antar att detta var första gången som jag gjorde ett aktivt val för att främja mitt eget välbefinnande och min egen personliga utveckling.

När jag sedan efter gymnasiet valde att läsa till lärare kom jag så till nästa brytpunkt. Om jag nu ville läsa till lärare måste jag ju kunna tala inför folk också. Och då menar jag inte bara en eller ett par. Utan inför en samling människor. Sagt och gjort, jag som knappt hade räckt upp handen under hela grundskolan och gymnasiet trots lärares försök att pusha mig till att göra just detta, tog mig an denna uppgift med fast beslutsamhet.

Jag tvingade mig själv till att räcka upp handen och ställa frågor vid de flesta föreläsningarna och att öppna munnen och säga min åsikt på alla seminarier med mina medstudenter. Detta var till en början mycket obehagligt eftersom jag ganska ofta under min barndom av en förälder fått höra kommentarer liknande "om du inte har nåt klokt att säga kan du lika gärna hålla käften". Nåja under mina 3,5 år på högskolan i Falun tränade jag mig själv på att tala inför andra människor och när jag under ett seminarie under min sista termin då vi tränade att debattera fick kommentaren "finns det ingen stoppknapp på dig" av en frustrerad manlig student i det motsatta debattlägret fick jag ett tydligt kvitto på att jag hade lyckats. 

Jag har alltid insett mitt eget personliga ansvar för min utveckling och jag har alltid gått mina egna vägar. Jag är målinriktad och står upp för vad jag tycker. Trots att människor som jag litat fullt och fast på har baktalat mig, vänt mig ryggen, trampat på mig och förskjutit mig, håller jag mitt huvud högt och vet att jag duger. 

Ibland får jag bevis på att folk tror att jag är starkare än vad jag är. Det har rört sig om både arbetsliv, i rollen som mamma och som helt enkelt en människa. Antagligen på grund av att jag allid ger järnet på jobbet, alltid prioriterar barnens bästa när det gäller och nästan alltid säger vad jag tycker och gör som jag vill. 

Jag kan således identifiera mig med berättelsen om/av den misshandlade kvinnan jag nämnde i början av detta inlägg. Hon bedömdes klara sig själv fast hon egentligen mest av allt önskade att någon kunde se hennes helvete och sträcka ut en hjälpande hand. Jag har aldrig råkat ut för något av det den stackars kvinnan upplevt. Däremot har jag som så många av oss upplevt mina egna helveten på jorden. Jag har gått igenom de flesta skärseldar ganska ensam och idag kan jag väl säga att även om det har gjort mig starkare så har det även bidragit till att jag inte litar på att andra vill/kan hjälpa mig. 

Jag önskar att vi människor vore bättre på att hjälpa varandra, för även den som verkar vara stark utåt kan gråta invärtes.