Det är nåt speciellt med grannar. De bara finns där. Du har liksom inte bett om att få ha dem i din närhet men de bara är där ändå. På gott och ont kan man tänka och tycka ibland. Jag vill dock gärna tro att de flesta grannar är en källa till något positivt....för visst är väl de flesta människor flockdjur och trivs med liv och rörelse runtomkring sig? 

Jag har samlat på mig några positiva omdömen om grannar jag haft och grannar jag har...och here they come...

1. På hedersplats måste min fd granne och sedermera bästa väninna ändå komma. En underbar kvinna som trots personliga svårigheter alltid ställer upp för folk-däribland jag själv- i sin omgivning. Hon har varit som en stöttande kärleksfull syster...en bästa vän...och det finns inget jag inte skulle göra för denna tjej. Tack för att du finns!  

2. På en säker andraplats kommer kanske lite otippat en 60plus farbror (och hans fru) som bodde i huset mittemot mig för ett tag sedan. Han har en underbar generös personlighet och hans sociala kompetens och förmåga att se och bry sig om andra fick snabbt hela gården att blomma upp...och att sakna honom när de flyttade.

3. Jag hade för några år sedan en väldigt go granne som jag gick på gympa tillsammans med. Våra barn lekte och vi kom väldigt bra överens. Efter skilsmässa och diverse tråkigheter samt flytt upphörde allt detta men jag kan ibland minnas denna tid, och denna granntjej med glädje.

4. I lägenheten under mig bor en tant som ställer upp och matar min katt när jag är borta....och om kidsen blir utelåsta kan de alltid gå in till henne och vänta tills jag kommer hem. Jag har färgat håret på henne och vi har fikat ihop ett antal gånger. Hon är pigg och ungdomlig och helt enkelt en bra granne.

5. I trappuppgången bredvid mig bor det tre ensamstående män som alla är himla trevliga och roliga att ha att göra med. Den äldste bjöd på grillad korv en kväll i somras när jag kom hem från ett utegympapass på Friskis och Svettis. Den näst äldste bjöd på öl en kväll och den yngste är rolig att munhuggas med lite då och då. Två olika generationer representerar de...men lika trevliga alla tre.

6. Längre bort på gården bredvid bor det en jättetrevlig mamma. Vi känner inte varandra så väl än men jag känner på mig att vi kommer att det bara är en tidsfråga. Vi har redan planerat för en tjejträff..,men så kom personliga bekymmer i vägen för hennes del och det blev en gårdsfest i min regi istället....trevligt det med dock!

Var rädd om dina grannar...de kan komma att bli dina bästa vänner! =)   

Jag är en "sucker" för spontanitet och spontana människor. =) 

Själv får jag nog mina "kickar" som mest när jag får göra något oväntat eller säga något inget förväntat sig. Ibland tror jag att det är bara jag som gör såna halvtokiga saker men ibland blir även jag överraskad. Som i söndags.

Jag fick skjuts av en kompis för att åka och handla diverse smått o gott till kvällens kräftskiva i hemmet med kidsen. Eftersom min bil brölar och låter har jag låtit den stå och skämmas några dagar i väntan på att min nyförälskade killkompis ska ha tid att se på den, som han så stort lovat...för x antal veckor sedan. Nåja, för att komma till saken.

Jag sprang in i affären medan kompisen väntade i bilen utanför, ryckte åt mig en scanner och tänkte att detta ska snart vara avklarat. Så snabbt avklarat blev det nu inte, jag kom på mer och mer saker som kunde vara bra att passa på att handla, för vem vet när man har tillgång till bil igen, och ja just ja...dottern skulle ju ha hårfärg....osv osv.

Framme vid frukten började jag se mig om efter nåt smaskigt nyttigt som kunde parera ihop med kräftor och kex och ost och det var då jag såg honom. Trots att han endast skrivit ett par gånger till mig på nätet och jag i ett utfall av artighet men lite bristande intresse svarat honom en gång så mindes jag ansiktet...och namnet dessutom...(ännu ett tecken på att jag är på banan igen efter min sjukskrivning för stress). 

Hur många gånger har man inte varit i en affär och önskat att man fått kontakt med den där söte snubben i kassakön/vid mjölkdisken etc. Så var dock inte fallet nu. 

Vi gick ganska nära varandra och jag tänkte nää, kom inte fram till mig, jag vet inte vad jag ska känna/tycka/tro. Därmed styrde jag om mina steg raskt och döm om min förvå ning när han gjorde samma sak och gick rakt fram till mig och sa...

-Ähum...ursäkta men...

-Ja, svarade jag ganska rappt. Ja, det är det.

- Ja det är det va? replikerade han.

Om någon i närheten hörde oss kan de inte ha förstått mycket, vilket ju också var syftet från min sida iaf hihi.

Efter att ha inlett med småprat om hur är det med dig då ? och jasså ni är också ute och handlar? kom så frågan.

-Jag tycker fortfarande att vi ska ta den där fikan nån dag (han hade frågat om en fika och jag hade undvikit att svara)

-Javisst sa jag, och nummer utbyttes. 

När jag gick därifrån var jag lite upprymd. Tänk att någon törs och vill gå fram till lilla mig för att visa sitt intresse. Smickrande. Himla skoj med folk som vill och vågar. Nästa gång kanske det är någon som jag VILL träffa också...för om sanningen ska fram så tackade jag i sms senare samma dag för intresset men förklarade att jag är less på nätdejting. Och oss emellan...dessutom kände jag ingen kemi mellan oss två...och det måste det finnas. =)

Hej hopp!

Ligger nerbäddad under en filt i soffan. Mina kollegor får kämpa på utan mig. Inte för att jag inte vill hjälpa dem eller så...utan helt enkelt för att jag inte borde/får.   

Det är i princip samma sak varje höst...det är JÄTTEROLIGT att träffa barnen igen efter semestern. Eftersom jag nyss har bytt arbetsplats är det många nya ansikten. JÄTTESKOJ! Men efter några dagar slår en av yrkets baksidor till...BACILLUSKERNA...I vanliga fall brukar det innebära förkylning i olika tappningar. Det brukar börja med barn som hostar, snörvlar och är allmänt sega. Det fortsätter sedan med fröknar som hostar, snörvlar och är allmänt sega. Efter ett tag är alla allmänt trötta på det ständiga utringandet efter vikarier och föräldrar som tvingas komma och hämta sina febriga barn. Nu hårddrar jag det hela en aaaning MEN förra hösten var detta verkligen en verklighet (alla ni som minns sommaren förstår även varför). 

Denna vecka var det så min tur igen. Ingen förkylning i detta fall (vilket kan vara nog så drygt att dras med vecka ut och vecka in) utan en variant av magsjuka. En skitkonstig(!)variant. Jag lever ungefär som en bulimiker, har aptit och äter och gör mig av med intaget av föda lika raskt då och då. Inget ont om hetsätare, det måste vara ett helvete. I detta fall försöker jag dock se det positiva i det hela. Sure, jag vill inte gå alltför långt ifrån toaletten och sure det är inte skoj att börja terminen med att stanna hemma från jobbet...men men...det sägs ju att det är bra att rensa magen på innehåll ibland och jag gråter inte om jag förlorar nåt hektos kroppsfett på kuppen. Dessutom är jag piggare än jag brukar vara vid magsjuka så jag kan nog härda ut. Litar fullt och fast på att mina kollegor håller ställningarna under tiden.