Livet som katt måste väl ändå vara ganska fantastiskt!?

Nu är det ju förstås många katter som inte har det så himla bra, jag tänker på s.k sommarkatter och såna som dumpas i en påse i nån sjö eller liknande.

Men de resterande, de som har en husse eller matte eller bådadelarna som bryr sig om dem. De verkar väl ändå ha det rätt bra...

Ta min katt som exempel. Eller rättare sagt vår. För barnen var såklart med och valde honom i kullen när vi köpte honom. Och junior fick namnge honom och valet föll på LUCAS.

Lucas är som en hund ibland. Han tigger vid bordet då och då (en förbättring från för nåt år sedan då han tiggde konstant) Han kommer när man gör ett särskilt ljud som betyder maaat. Och han sätter sig vid dörren när han vill gå ut. Han är trofast och även om han gärna låter sig klappas av alla grannar som verkar hyggliga så ser han alltid till att gå till rätt port i slutet av dagen.

En katt blir kelad med stup i ett. Han blir serverad mat utan att behöva jobba för den. Och han sover flera gånger oom dygnet. Han kan klättra högt, springa snabbt som bara den och han är smidig som få.

Se bara på denna bild, jag skulle knappast komma i närheten av hans vighet, hur mycket yoga jag än går på (nu har jag förvisso bara gått 2 gånger men you get the picture ;)). 

I nästa liv tror jag att jag vill vara katt =) En bortskämd typ a la Katten Gustaf =)