Min fd kollega M är älskad av alla barn på avdelningen där han jobbar. Han har ett enormt tålamod och ett lugn som kan göra mig lite avis ibland. Han är positiv och glad och bemöter alla- barn som vuxna- med respekt. Jag kom att gilla denna fina man nästan omedelbart. Han har ett hjärta av guld och pratar aldrig skit om andra.

Efter att ha jobbat tillsammans under flera månader fick jag reda på en del saker om denna man. Saker som fick mig att gråta av vanmakt och medlidande när jag kommit hem från jobbet.

M har nämligen en fru och två små barn. Den yngsta som vid tillfället var ca ett halvår gammal hade han aldrig träffat. Inte för att han inte velat. Tro mig. Varje månad skickade M flera tusen till både hans ensamma mamma och hans fru och barn. Detta innebar att M förutom sitt heltids arbete i förskolan var tvungen att arbeta svart som frisör på sidan om. Vilket innebar att han var väldigt trött vissa dagar.

M klagade aldrig över sin situation. Han väntade tålmodigt på sin familj som i år äntligen har återförenats med honom. Och i väntan på det tog han hand om så många andra människors barn med glädje.

Han är en källa till glädje och inspireration. Och även om jag nu har bytt jobb och vi intellängre har kontakt så är han en vän och en hjälte i mimina ögon. För alltid.

Bra:
Jag stannade hemma från jobbet för att kurera mig. Självmedveten.
Jag gladde dottern m god lunch o blåbärspaj. Matlagningskunnig.
Jag tog en kort promenad o mediterade lite vid älven. Hälsosam.
Jag annonserade ut min frys till förmån för en hjälpförening. Givmild.

Tacksam för:
Att solen sken idag.
Att jag gjorde 2 medvetna men inte helt lätta val för att minimera drama i mitt liv.
Min egentid.

Behöver hjälp med:
Att finna riktig inre ro.
Att bli kvitt förkylningen.
Att trivas med ensamheten.

Say no more.

Varför är det så att vissa killkompisar kommer med förslag om att mysa ihop osv så fort man skriver att man är lite nere eller uttråkad? Jag blir nästan förbannad ibland då det känns som att de försöker utnyttja situationen.

Herregud. Det finns andra sätt att trösta sig på. Mina vänner är mina vänner men en del har jag fått lov att påminna gång på gång. Nån lekkamrat söker jag inte.

Något som lockar och drar.
Som får mig att drömma och fantisera.
När jag ändå vet att det är en omöjlighet.
Måste jag stanna upp och agera.
Att göra något drastiskt. Och det nu.
Och så var det gjort. Dörren är stängd.
Jag ska låta den vara det.

Det finns en pojke som jag skriver med ibland. Han känns just som en pojke och inte som en man.

Hans förflutna gör att jag börjat fundera.Å nu står det glasklart för mig. Jag vill inte veta mera.

(Nej) vill ej ha mer kontakt
(Nej) nu har jag fått det sagt
Vi är ej menade att bli

(Nej) det här känns inte rätt
(Nej) det här var inte lätt
Vi måste inse nu dock
Det kommer aldrig bli vi två

Jag kanske är tantig i vissa människors ögon. Kanske en tönt i andras. I vilket fall som helst så kan jag inte bry mig mindre isåfall.

Jag har extremt svårt för att förstå när vuxna människor beter sig som barn och slåss på fotbollsmatcher. Eller när helgnöjet består i att häva i sig en massa bärs och lyssna på skränig missnöjesmusik.

För mig hör sånt beteende hemma i tonåren. Möjligtvis.

Äntligen. Till slut. Nu så ska det ske. Sakta men säkert börjar familjens lägenhet att förvandlas. Energin förvandlas i samma takt.

Här är en bild på en del av vardagsrummet. Tv:n har äntligen kommit upp på väggen. En upp och nedvänd hink med draperat tyg får tjäna som piedestal. En hylla kommer att sättas upp ovanför Tv:n så småningom och sladdarna kommer att döljas antingen med kabellist eller med något tyg som jag fäster som en slags fondvägg bakom tv:n och ner bakom tvbänken. Jag är glad att kunna ge min nya lykta som jag fick i 40årspresent en mer framträdande plats.

Feels good. Looks good.I'm satisfied or will at last be in the future. :)