Vill inte gråta mer. Var kommer alla tårar ifrån? Har gråtit nog i mitt liv. Kommit över känslan av att inte vara betydelsefull för andra. Känslan av att gång på gång bli bortvald. Trodde jag. Har ju lärt mig att vara försiktig med att ha för höga förväntningar. Trodde jag. Jo tjena. PATETISKT!

Kan inte hjälpa det. Det känns lika tungt varenda gång. Varenda gång jag öppnat hjärtat och släppt in någon. Varenda gång jag sedan blivit besviken. Varenda gång jag fallit och sedan fallit i spillror. Och behövt resa mig igen. Lite mera uppgiven. Och med ännu fler ärr i själen .

Jag skrev till en vän häromdagen som var lite uppgiven att nu är det : "Ett nytt år. Nya problem. Nya besvikelser. Men även nya möjligheter."

Jag ska försöka minnas och ta till mig den sista raden själv så fort dessa förbaskade tårar av besvikelse vill sluta att forsa...

I morgon...ny dag- nya möjligheter! Och framförallt våga vägra träffa män som bor långt borta!! Bortsett från de som faktiskt vet att prioritera rätt saker i livet och som faktiskt är beredda att göra allt för kärleken. Även att flytta.

Jag ville så gärna tro.
Så gärna låta hoppet
växa och gro.

Hur kunde jag låta det ske
Hur kunde jag njuta,
skratta och le.

Varför förstod jag inte direkt
att den misstanken
som från början blivit väckt

Skulle bli befogad och sann
I samma stund som glimten av
spirande kärlek försvann

Dagar som denna kan jag lätt känna mig som huvudrollen i Askungen.

Jag städar, lagar mat o tvättar.(Inte åt otacksamma odrägliga styvsystrar gudskelov utan åt 3 barn som jag självfallet älskar men ändå).

Jag bor i ett skrymsle utan fönster medan de andra i familjen har de trevligare rummen. (Nu sover jag väldigt bra i totalt mörker men ändå)

Jag väljer att äta kålsoppa för 4e gången under en veckas tid medan jag självfallet serverar mina kids en mer varierande kost. Allt för att vi ska kunna åka på en välbehövlig resa ihop i maj där de självklart får följa med. Och som jag vet att de 2 yngsta har önskat länge. (Nu vill ju jag oxå åka men ändå.)

Jag låter äldsta sonen parkera sin epa på min parkeringsplats vilket medför att jag får flytta på min bil varje dag.

Min dotter tappade sin tusenlapp som hon fick av pappan i julklapp och som blev oerhört ledsen över detta blev ersatt av mig som istället får se till att göra allt jag kan för att få det att gå ihop denna månaden. Medan hon shoppat loss på mellandagsrean.

Jag städade halva förra semesterveckan o i morgon är det dags för ett nytt arbetsår. Tjohooo. Nu slipper jag enbart feja o tvätta o laga mat. Nu får jag jobba igen! Också!

Tro nu inte att jag är bitter. Har jag skämt bort mina barn är det ju mitt eget fel. Att jag trivs bäst när hemmet är någorlunda rent o fräscht är dessutom min egen prioritering.

Att känna sig som en huvudkaraktär i en saga är kanske inte fy skam egentligen. Det är dock en sak som stör mig med detta Askungeliv...

När kommer den där jäkla prinsen egentligen??

Han som tillför lite guldkant på tillvaron bara genom sitt sätt att vara och som får mig att känna mig som en prinsessa- på riktigt. Och som jag får att må just som en prins!?

Idag är en sån där dag när jag misströstar lite mer än vanligt att han någonsin kommer att dyka upp.

Visdom
Gjorde ett alldeles-åt-skogen-icke vetenskapligt test på Facebook nyligen för att se vilket ord som skulle vara "mitt ord för 2016". Jag fick visdom och texten under " du kommer att ställas inför nya utmaningar men du kommer att kunna göra de rätta valen". Typ. Diskuterade detta med en väldigt god väninna igår. Jag beklagade mig lite faktiskt. "Vaddå utmaningar???? Har jag inte haft nog med utmaningar de senaste 11 åren??? Visst är jag tacksam om jag kommer att kunna välja det som är bäst för mig men wtf. ? Vill mycket hellre ha orden "lycka" och "kärlek". Ja egentligen vilka positiva ord som helst som inte omfattas av föregående utmaningar. "

Idag känner jag faktiskt att de raderna redan har fått en viss betydelse. Har redan nu upplevt 2 utmaningar i år som båda har fått mig att slänga mig ner på sängen o gråta hejdlöst. Och då bortser jag ändå ifrån de stunder jag gråtit över min älskade systerson som strax innan jul lämnat jordelivet alldeles för tidigt och att begravningen nästkommande lördag känns som en utmaning i sig.

Nyårsnatten fick mammaversionen av mig en rejäl känga som fick mig ur balans rätt rejält. Jag hoppas o tror dock att mitt val var klokt.

Idag var det dags igen. Ny utmaning. Nytt val. Nya tårar. Idag fick romantikern i mig en riktig käftsmäll. Jag är dock förvissad om att mitt val var riktigt.

Jag kommer att fortsätta leva mitt liv detta år o alla följande år på samma sätt. Förhoppningsvis inte genom utmaningar som kommer var 4e dag utan genom att vara sann mot mig själv. Att lyssna på mitt hjärtas röst och att sätta de gränser jag behöver för att minimera risken att bli dålig igen.

Visdom? Hmmm... nåja, får jag inte uppleva sann kärlek detta året så får jag väl nöja mig med visdom då. I förlängningen kan det ju leda till både det ena o det andra.

Jag beklagar sorgen är ord som inte räcker till. De känns pyttiga och förmätna, torftiga och stela. Men vad säger man?

I går fick jag det värsta telefonsamtalet jag någonsin har fått. Min syster ringde strax före elva på kvällen och jag kände direkt att något var väldigt fel.

Och fel var det. Alldeles för jävligt fel. Min stackars syster hade drabbats av varje förälders största fasa och sorg; nämligen att mista sitt barn.

Min älskade systerson som jag aldrig riktigt hann lära känna hade kört av vägen och rakt in i ett träd. Bilen gick nästan itu på mitten och han och min systerdotters sambos son som båda fanns i bilen miste sina liv.

Så fruktansvärt tragiskt. Två unga män som inte hunnit bli pappor än. Som hade hela livet framför sig. Och som efterlämnar familj, släkt o vänner i sorg och förtvivlan.

Älskade Patrik. Du var en kämpe som trots några tuffa år lyckades få rätsida på ditt liv. Allt tycktes flyta på. Jobb, vänner o sambo.
Så orättvist att du fick lov att lämna oss. Så onödigt.

Jag hoppas att ni inte hann lida utan att slutet kom fort. Och att de närmaste sörjande kan finna tröst i varandra o i fina minnen av er båda. Och att ni har frid där ni är.

R.I.P

Ramlade nästan baklänges av förvåning när jag såg bröllopsbilder upplagda på Facebook häromdagen på en vän. Och hans fru får man ju då förmoda.

Jag hade ju skrivit med denne man för bara några veckor sedan o han nämnde ingenting om någon ny fling. Eller flickvän. För att inte säga fästmö.

Förvirrelsen var total. Känslor av glädje och upprymdhet över att min vän äntligen (!) hade hittat kärleken (och inte bara det utan gått framför altaret m henne) blandades med en smula bitterhet över att han inte nämnt detta.

Men...i ärlighetens namn så är vi inte sådär jättetjenisvänner utan mer sådär harderhäntnåtnyttsedanvisistpratade för sisådär ett halvår sedan. Och dessutom hade bröllopet ägt rum utomlands. Å då pratar vi inte om i något grannland utan i vackra delar av Asien.

Nåja, självklart blev jag tvungen att slänga iväg ett meddelande till mannen i fråga. Hela 5 ord innehöll det men speglade ganska väl mina känslor. VA!? Har du gift dig?? Ganska snabbt insåg jag att det lät ganska otrevligt faktiskt så jag fick skicka ett ytterligare meddelande där jag gratulerade.

Han svarade att det hela gått väldigt fort. Han hade haft kontakt med en kvinna via nätet och under en vistelse i landet hade de sedan umgåtts oavbrutet och gift sig . Mycket vackra bilder på ett påkostat bröllop bevisade detta. Dock hade de inte registrerat äktenskapet utan tänkte vänta tills de visste att detta kändes helt rätt. Hon är tydligen en framgångsrik advokat så att hon skulle ta honom för pengarna behövde han inte befara.

Där och då fick mitt romantiska jag en liten törn i hjärtat. Men vem är jag att döma. De hade väl sina anledningar och jag kunde inget annat än önska dem lycka till.

Idag...typ en vecka senare är skilsmässan tydligen ett faktum. Eller snarare så kan man ju säga att bröllopet blev en illusion. Ett drömbröllop i FEL bemärkelse. Å nåt äktenskap bidde det aldrig.

Min luttrade vän loggade nämligen in på samma dejtingsida igen under falsk identit, tog kontakt med sin fru ( to be) som befann sig i sitt hemland och fick inte bara ett muntert svar tillbaka utan även hennes telefonnummer.

Åhhh vart är denna världen på väg?
Mitt romantiska jags inre är i gungning ordentligt. Mitt cyniska eftertänksamma jag har däremot fått lite näring. Tyvärr.

Vad hände
med våra förhppningar och tvåsamhet
När bröts de ner till
besvikelser, resignation och ensamhet

Vi två som skulle finnas för varandra
Leva här. Leva nu. Leva livet.
Dag som natt.
Höst som vår
Hur blev det så

Vart tog glädjen vägen
Den bubblande spirande framtidstron
Alla drömmar som vi delade
Vår längtan och vår tröst

Som bleka skuggor lever vi
sida vid sida
Våra hjärtan stängda
Våra tankar dolda

Vill vi nöja oss med detta
Små snuttar av glädje o kärlek
Outtalade önskningar
Rädslor och begär

Kom närmare mig
Lägg din hand i min
Vila i min famn
och se mig djupt i ögonen

Om vi vill så kan vi
Har vi fortfarande nåt att slåss för
så gör vi
För att vi vill
Tillsammans.

Om inte låt oss gå och gör det tryggt
Med tacksamhet för det som varit
Blicka framåt mot nya mål
Och lev här. Lev nu. Lev livet.

3 steg framåt och ibland 2 tillbaks....men WTF....jag är både stolt o tacksam över både mig själv o mina barn. Vi har klarat av mycket tillsammans. Ingen gräddfil här inte. Nu väntar ljusare dagar. Äntligen! Det är vi SÅÅ värda!!!