Jag går efter magkänslan...på senare tid mer än någonsin. Antagligen betyder det att jag förälskar mig lättare än genomsnittet. Men det innebär likväl att jag också lättare backar när något inte känns bra.

Ibland är det himlastormande underbart att ha en sådan god kontakt med mina känslor. Ibland är det minst sagt jobbigt.

Föt oftast tror jag att magkänslan är en vis vägledare....men ibland vet jag helt enkelt inte om det är taskiga erfarenheter som spökar/för stora förhoppningar som fått sig en törn.

Vill jag för mycket? För fort? Tröttnar jag för lätt? Jag vill inte tro det. Jag har hittills trott att jag mår som bäst när jag öppnar mig för alla känslor, gläds med dem, bjuder in någon i mitt liv, öppnar mig för honom.

Det rackiga är antagligen min förbaskade romantiska sida. En stor del av min personlighet som antagligen räddat mig från att inleda något med självupptagna/tråkiga män. Å andra sidan har jag säkert skrämt bort någon försynt stackare eller läst in för mycket i något som någon har sagt/gjort. Kanske. Min psykolog säger dock att det är mycket klokt av mig att välja män mes omsorg och att välja bort de oromantiska eftersom jag inte trivs med sådana typer.

Min magkänsla skriker jaaaa vilken underbar människa! när någon berör mig/låter mig komma nära/öppnar sig för mig.

Likväl trummar den näeee när någon håller lite distans, uppträder lite strikt eller känns likgiltig.

Om jag ska lita till min magkänsla...det återstår att se...jag har nog blivit bättre på att analysera den så kanske jag törs följa den...

Även i framtiden

Varje gång jag hör talas om en man som har blivit utnyttjad ekonomiskt skäms jag. Inte för mig själv men å dessa kvinnors vägnar. Samtidigt som jag självfallet beklagar dessa mäns missbrukade tillit. Kanske mest av allt sörjer jag att dessa kvinnor förstör för oss andra.Vi som är genuint intresserade av någon just för den han är. Och inte vad han tjänar/kör för bil o dyl.

Jag har alltid varit mån om min självständighet, att göra rätt för mig och att dela lika. Med facit i hand har mina sambos varit de som varit snikna medan jag gjort diverse eftergifter. Å andra sidan vet jag att jag kan sova med gott samvete och att ingen kan säga att jag snyltat på någon annan.

Min senaste pojkvän visade sig tjäna dubbelt så mycket som mig. Dessutom var jag sjukskriven under större delen av vår tid ihop. Jag sov nästan inget den natten han berättat om sin inkomst. Jag grät av oron att detta skulle kunna förstöra för oss. Han var helt enkelt van att leva på ett annat sätt, dessutom med lika bemedlade flickvänner. Nu blev det inte ekonomin som blev vår stötesten även om den gav upphov till ett par trista incidenter när han helt enkelt inte tänkte på att vi har olika förutsättningar...
Jag försöker att inte känna mig mindre värd även om jag tjänar betydligt mindre och har lovat mig själv att inte stressa upp mig över sånt. MEN...

Jag vill ha en man som får mig att känna mig...
vacker
betydelsefull
värd att uppmärksamma, uppskatta och måna om...

Vad han har för jobb/kör för bil struntar jag blankt i...

Om han får mig att känna dessa saker är jag den lyckligaste och rikaste kvinnan i världen.

Trevligt. Spännande. Roligt.  Upprörande. Förfärligt. Härligt.  Jag kommer osökt att tänka på reklamen där de erbjuder alternativ till rökning.  Ni vet..det där snurrande huvudet och armen som ömsom fimpar ömsom för cigaretten till munnen. Lite så känner jag inför nätdejting. Det finns seriösa män där. Män som inte utger sig för att vara någon annan än den de är. Och som är ärliga med vad de söker. I den kategorin finns det även de som söker samma sak som jag, dvs allt eller inget. De är, liksom jag, inte där för att få bekräftelse/som tidsfördriv/för att skaffa lekkamrater. De finns. Oftast långt bort och med barn på halvtid och därför, liksom jag, inte flyttbara. Även de som är flyttbara/bor i närheten finns. Liksom den där förb...nålen i höstacken. 

Tyvärr tycks dock majoriteten nätdejtare vara ute efter just spänning, bekräftelse, tillfällig njutning o tillfredsställelse.  

Därför känns nätdejting ibland lika lite lockande som en stinkande cigarett och ungefär lika hälsosamt att hålla på med...

Härligt, härligt men farligt farligt...

I år vet jag inte vad som har hänt. Plötsligt har jag fått så många bevis på att många människor runtomkring mig kämpar.

Att alkohol är en av människans största fiende är inget nytt för mig men att så många i min närhet lider av alkolism i olika utsträckning är ingen rolig vetskap. Även om jag är tacksam för deras öppenhet som tyder på att de är redo för att göra något åt sin sjukdom.

Jag har nyligen fått kontakt med en kvinna som har levt i ett mycket dåligt förhållande där våld förekom men som nu försöker skapa ett bra liv för sig och sina barn samtidigt som hon som ensamstående mamma både studerar och jobbar extra. Hon verkar vara en positiv kvinna, det förflutna till trots.

Jag har blivit vän med en kvinna som blivit nedtryckt av ett exx och som har fått jobba för att hitta självkänslan igen.

Jag har även blivit vän med en man som efter en arbetsskada fått brottats mot både påföljande övervikt, värk och en ständig ekonomisk misär. Just nu lever han i princip på ingenting men har gått ner typ 70kg och trots värk säger han sig ta vara på varje dag
som om den vore den sista.

Jag blir lite betryckt av dessa människors lidande men även förhoppningsfull om att de har fyllt sin kvot av olycka i livet och att framtiden ter sig bra mycket ljusare. Jag önskar dem och alla ni andra som kämpar därute (räknar in mig själv) lycka, god hälsa och välgång!

Träffade en man via nätet en gång. Han var jättefin på fotot. Skrev fantastiskt fina meddelanden och sms. Verkade otroligt ömsint, romantisk och seriös.

Vi träffades snart IRL. Mycket snart eftersom han propsade på att hälsa på samma vecka och påstod att han tagit ledigt från jobbet. Jag hämtade på tågstationen.

Fram till mig kom en man som såg enormt sliten ut...och tanken på Photoshop dök genast upp i mitt huvud. Nu var dock inte utseendet det värsta.

Jag vill inte gå in på detaljer om vad som sedan hände men jag är tacksam över att jag fann mig så fort och körde mannen på porten. Något allvarligt hände alltså inte men varningsklockorna ringde skyhöga och lättnadens var enorm när han gått.

På kvällen blev jag uppringd av en kvinna som även hon dejtat samma man. En gång. Hon hade dock behållt kontakten med honom för att hjälpa honom.

Han hade ljugit om precis allt. För både henne och mig. Jobbet som han pratat om finns inte. Han har inte jobbat på 4år. Pappan som han sa nyss bytt jobb ät död. De pengar han påstod sig ha existerar inte. Att hon berättade att han var psykiskt sjuk och alkoholist kom inte som någon chock.

Idag har jag lärt mig en läxa. Kommer aldrig att ta hem nån till mig igen på en första dejt.

Ligger i soffan och funderar lite...
I nästa liv ska jag nog ta dagen mer som den kommer. Inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Göra vad som faller mig in utan några tankar på efterföljderna. Lita på att människor runtomkring mig städar upp den röra som jag skapar. Unna mig saker som kanske inte är så bra för mig i längden men som känns riktigt skoj just nu. Inte ta så hårt på löften och det där med att passa tider. Tänka mest på mig själv. Ha kul. Kick some ass.
Livet som man är lockande ibland. ;)

När jag läste detta citat slogs jag vid första anblicken av hur väl det stämmer in på mig. Vid närmare eftertanke börjar jag dock rannsaka mig själv djupare och undrar i mitt stilla sinne om det verkligen fungerar så. Blir man verkligen starkare av att bara trycka ner saker och klistra på ett leende i mötet med andra? Nåja, jag har väl ventilerat mig med mina vänner mer än en gång och just min förmåga att prata om saker TILLSAMMANS med min optimism och tro på framtiden (som stundvis fått sig en knäck) tror jag har hjälpt mig att hålla mig uppe på benen.

Ibland har jag känt mig som en marionettdocka vars liv har styrts av andra. Mot min vilja. Man har gett mig några trådar som jag inte har bett om. Man har kapat några trådar som jag skulle ha behövt. Ibland har jag lyckats förstärka några trådar själv som varit på väg att brista men ibland har jag inte sett det komma. Pjäsen spelas med de viktigaste människorna i mitt liv. Men rekvisitan och handlingen påverkas ständigt av andra. En sak är säker. Jag och mina medspelare vill bara få chansen att skriva vår egen historia. Att uppnå och behålla lugn och ro. Få känna trygghet och glädje. Att uppleva ett lyckligt slut. 

Den får människor att bli håglösa. Den får människor att tappa gnistan och orken att kämpa. Den får människor att bli bittra, uttråkade, sorgsna och rentav förtvivlade. Den får dagar att långsamt släpa sig fram och förminskar glädjestunder och förstorar sorgestunder. Jag pratar om den påtvingade ensamheten. 

Idag mötte jag två människor i min närhet som brottas med ensamheten varje dag. Den ena är en god granne och änka som när jag mötte henne utomhus berättade hur orolig hon blir av ensamheten. Hon försöker sysselsätta sig bäst hon kan för att fylla dagarna med mening och i hennes lägenhet går både radion och tvn varm som hennes enda trogna sällskap. Jag lovade mig själv att hälsa på tanten snart, det var ett tag sedan nu. 

Den andre är min kära bortgångne mormors rara syster (och även hon änka) som blivit inlagd på korttidboende efter en stroke. När jag besökte henne idag återkom hon gång på gång efter det hon allra mest behövde. Någon att tala med,någon som hälsar på. Jag lovade henne att hälsa på snart igen. 

Visst är det väl tragiskt att så många människor sitter ensamma? Jag vet själv vad det kan göra med livsglädjen och orken/motivationen. Tänk om det fanns fler forum/mötesplatser för oss...oavsett ålder och intressen. För ensamma människor som möter andra ensamma människor...är inte ensamma längre.