Små saker kan verkligen betyda en hel massa ibland.

Ett leende, en kram, ett vänligt ord.

Att se någon lyckas. Att se någon lysa av stolthet. Att se någon stråla av lycka och tillfredsställelse.

Det känns stort.

Speciellt är det när denne någon är ens eget barn.

Att se en kanonbra film som berör.

Att bli uppringd av en vän som du inte hört av på länge.

Att få ett sött sms av någon du har ett gott öga till.

Det känns också stort.

Dela med dig av din tid, din uppmärksamhet och bjud på en komplimang eller kram ibland...det kan förändra en dag från att vara pissig till att bli störtskön för någon därute. 

Livet som katt måste väl ändå vara ganska fantastiskt!?

Nu är det ju förstås många katter som inte har det så himla bra, jag tänker på s.k sommarkatter och såna som dumpas i en påse i nån sjö eller liknande.

Men de resterande, de som har en husse eller matte eller bådadelarna som bryr sig om dem. De verkar väl ändå ha det rätt bra...

Ta min katt som exempel. Eller rättare sagt vår. För barnen var såklart med och valde honom i kullen när vi köpte honom. Och junior fick namnge honom och valet föll på LUCAS.

Lucas är som en hund ibland. Han tigger vid bordet då och då (en förbättring från för nåt år sedan då han tiggde konstant) Han kommer när man gör ett särskilt ljud som betyder maaat. Och han sätter sig vid dörren när han vill gå ut. Han är trofast och även om han gärna låter sig klappas av alla grannar som verkar hyggliga så ser han alltid till att gå till rätt port i slutet av dagen.

En katt blir kelad med stup i ett. Han blir serverad mat utan att behöva jobba för den. Och han sover flera gånger oom dygnet. Han kan klättra högt, springa snabbt som bara den och han är smidig som få.

Se bara på denna bild, jag skulle knappast komma i närheten av hans vighet, hur mycket yoga jag än går på (nu har jag förvisso bara gått 2 gånger men you get the picture ;)). 

I nästa liv tror jag att jag vill vara katt =) En bortskämd typ a la Katten Gustaf =)

Om en knapp vecka är det dags igen för årets festival Salut!

En festival som går av stapeln på friluftsscenen vid Älvhagen. Ackompanjerat av bland andra Borlänge Skolors Musikkår kommer som vanligt en hel del fyrverkeripjäser att tuttas på och spridas på himlavalvet. 

Det brukar bli rätt mäktigt och många är vi som bor i närheten som tar våra familjemedlemmar och en och annan filt med oss för att slå oss ner i gräset och avnjuta festivalen.

Jag kommer att vara där. 8åringen kommer definitvt att vilja gå. De äldre kidsen kanske oxå. Men de kommer antagligen inte att vilja sitta i närheten av oss. Åtminstone inte dottern som tycker att mamma är såå pinsam bara att synas med. Hursomhelst är det nåt lite udda och mysigt över arrangemanget som drar publik i alla åldrar!

Ta med filten och anslut dig till tusentals andra borlängebor som lämnar dumburken en kväll för att socialisera med varandra. På lördag kommer dessutom den största trestegsraketen som avfyrats i Dalarna under detta millenium att lysa upp hösthimlen. 

Bör inte missas =)

Före              Efter

Jag städade dotterns garderob idag. Det var INTE gjort i en hast kan jag lugnt påstå.

Egentligen borde jag ju FÖRSTÅS inte ha gjort det alls. Hon är gammal nog att göra det själv.

Men men...jag gjorde (ännu) ett undantag och gjorde det åt henne.

Och resultatet blev rätt slående!

Eller hur!?

Jag åkte till minstingens pappa nyss och lämnade tillbaka hans bil som han varit bussig och lånat ut till mig under några dagar (nä, jag har fortfarande inte låtit fixa min egen =( ).

Tillbaka hem tog jag apostlahästarna, som inte har använts alltför flitigt under mina billånardagar. Jag slogs av vilken fantastisk fin natur jag har "bara bakom knutarna". Det var förvisso ingen direkt överraskning, Jag brukar gå en älvlinga på 4,6 km lite då och då och då njuter jag ju av samma vy. Men ändock, så kom samma känsla över mig igen. 

Jag stannade upp när jag promenerade över bron och tog detta foto. Sedan slog det mig att jag alltid går med huvudet vänt åt detta hållet när jag går denna väg. Varför då? Jag vände mig och knäppte ett kort med mobilen även på den andra sidan....SSAB sidan =(. Jag tror att ni förstår vad jag menar. 

Handen på hjärtat, visst ligger det något i detta?

Ibland kanske det inte är så enkelt att utföra men ack så himla skönt det kan kännas efteråt när man har lyckats.

Själv har jag varit barnslig nog att vara lite extra glad (läs skitglad) senast i somras när ett exx som har gjort allt för att ödelägga mitt liv har varit i närheten.

Jag kikar inte på honom. Jag behöver inte ens titta åt hans håll. Jag socialiserar bara lite extra med folk i min närmaste om givning, viftar lite extra med armarna och ser till att stråla med ögonen och riktigt visa hur lycklig jag är.

Jag skulle tro att det stör honom som f-n...

men det bjuder jag på.

Och inte bara det.

Det gläds jag åt -

så in i baljan!! =)

PÅ min nybörjade stresshanteringskurs häromdagen fick jag fylla i ett häfte med frågor om mig själv. En fråga var om jag kan visa känslor.

Det kan jag. Speciellt när jag kikar på film. "Men Carina, det är ju bara film" säger ibland någon välmenande medgluttare.

Men det kan inte hjälpas ändå. Det skrattas, det snyftas, huvet göms bakom kudden och fingrarna stoppas i öronen. För mina känslor,de har jag kontakt med. Och visar. Och va sjutton hakar, det finns väl ingen anledning att titta på film om man inte har en förmåga att leva sig in i filmen?

När jag kikar på filmer som exempelvis Mr Bean får jag ont i magen av medlidande.

När jag kikar på förlossningsdokumentärer får jag ont i magen av gamla minnen som kommer upp.

När jag ser på skräckfilmer (vilket jag har undvikit i snart 20 år) får  jag ont i magen av fasa.

När jag ser riktigt bra komedier får jag ont i magen av allt skrattande.

Och så vidare...

(Man ska gå på magkänslan sägs det ju och det ligger nog något i att man känner känslorna där hihi.)

Igår såg jag Kristallen på tvn. Och då insåg jag att jag inte kikar så mycket på dumburken faktiskt. Många av serierna, filmerna och programmen som var nominerade kände jag helt enkelt inte till...

Men de filmer jag verkligen ser (oftast genom streaming) de ser jag med hela känsloregistret påkopplat som oftast.

Jag är en sucker för roliga historier och eftersom jag har lite långtråkigt så bjuder jag på tre ...och denna gång handlar de om våra kära huvudstadsbor (no offense  alla 08:or )!

Vet du vad som är skillnaden mellan spermier och stockholmare?

Det finns en j-la massa av dem men det är få det blir folk av!

Två stockholmare gick in på den restaurang. Den ena mannen frågade:

- Har ni reker här?

- Reker?  frågade servitören fundersamt.

- Ja, såna man eter, svarade stockholmaren.

- Nä, maneter- det har vi inte här!

- Nu kallar man inte stockholmare för 08:or längre utan för 99,9. Vet du varför?

- Nä?

- De är inte riktigt hundra.