"Du är speciell du" sa en något yngre manlig kollega till mig förra veckan. Varpå jag replikerade med ett leende: " Ja, alla är vi ju unika. Vad tänkte du på? "

Han berättade att han syftade på mina sånger om bajs på jobbet (de är dock inte så äckliga som de låter hihi).

Tilläggas bör att vi jobbar på en förskola där många barn tycker att det är hisnande roligt med kiss o bajs. ( Och om någon kollega lar så JA, jag har faktisk sjungit kiss-sånger oxå hihi ).

Jag förklarade mig med att jag dels kanske är lite barnslig (även om jag personligen vuxit ur kiss- o bajsåldern). Jag vet iallafall att jag gärna bjuder på mig själv och trivs med att roa andra. Dels så gör jag detta mer eller mindre medvetet bland andra vuxna för att visa att även en kvinna o i detta fallet en 40 årig 3barnsmamma kan vara lika spontan, lekfull o halvgalen som en 20 årig manlig kollega.

Min kollega köpte förklaringen och verkade inte alltför missnöjd med sin nya (knäppa?) kollega.

En sak är säker: mitt barnasinne vill jag aldrig förlora.

Om du vill ha kaffe så säg te! ?
En fd pojkvän som delade mitt sinne för humor o ordvitsar fällde den repliken ibland under vårt förhållande.

Jag insåg häromdagen att jag verkligen har utökat mitt teförråd här hemma. Eftersom jag får magkatarr av kaffe så har det fallit sig rätt naturligt att jag fokuserat mer på denna dryck. Någonstans läste jag dock för några månader sedan att te (o kaffe) minskar näringsupptaget vid samtidigt intag m mat. Därför är jag numera noga med att främst förtära denna dryck mellan måltiderna.

Nån söndag eftermiddag skulle det vara trevligt att bjuda in några vänner på afternoon tea med hembakade scones o annat smått o gott.

Välkommen in på en kopp!
Och vill du ha kaffe istället så säg te (läs:till)! ?

Äntligen är dottern nöjd o glad. Åtminstone vad anbelangar matlagningen här hemma. Lilla mamsen (läs:jag) har nämligen nappat på hennes förslag om att äta vegetariskt/åtminstone mycket mer vegetariskt.

Så...demivegeterarianer är vi plötsligt. Vi undviker nöt, fläsk o kyckling men äter fisk, skaldjur, ägg o mejeriprodukter.

17årige sonen är inte lika road. Han tycker att vi fuskar o ifrågasätter varför vegetariskt skulle vara mer hälsosamt osv osv. Varpå dottern fäller kommentarer om hur rasistisk han är o mer eller mindre kräver att jag läxar upp honom. I tonåren är mycket svart eller vitt. Hå hå ja ja. Hur man än vrider och vänder sig har man alltid rumpan bak. Och inte kan man göra alla tillfreds.

Dagens singelmän tycks oftast vara livrädda för allt vad romantik, kärlek och ömsinthet innebär.

Jag är en romantisk varelse. När jag blir intresserad av någon vill jag visa det. Bekräfta personen. Visa min uppskattning och att han gör mig glad. Jag vill glädja och stärka personen. Flirta och bli flirtad med.

Tragiskt nog tror jag att en del män kan misstolka min romantiska läggning och tro att jag är desperat eller naiv. Jag är långt ifrån detta. Snarare är jag väldigt analytisk och försiktig. Men men...

Först och främst är jag romantisk och vill jag inte stanna på vänskaplig nivå så ser jag till att visa det. Men inget är så fruktansvärt tråkigt/oattraktivt som att flirta med någon som har fullt upp med att hålla folk på avstånd/någon som inte vill/törs vara romantisk och känna berusningen av att uppvakta o uppvaktas.

Jag skulle vilja föreslå 3 olika kategorier av nätdejtingsidor:
(Jag kanske kommer på fler senare.)

1. Brända/bittra/besvikna personer som vill ha bekräftelse och tillfälliga relationer men som är rädda att bli besvikna igen och därför skyr seriösa förhållanden som pesten.

2. Nyblivna euforiska singlar som lyckligt njuter av att få bekräftelse och söker nya spännande möten hela tiden och inte alls är redo för att binda sig igen.

3. Människor som har bearbetat det förflutna. Kommit över besvikelser och gamla exx och nu hoppas återigen få uppleva kärleken igen

Eftersom jag själv tillhör 3e kategorin upplever jag det oerhört tröttsamt att oftast träffa män ur de andra 2 kategorierna när det äntligen dyker upp någon som man känner på sig att man skulle kunna lära sig att älska. Har fått fler erbjudanden om att bli någons kk än jag kan minnas. Ett flertal bara i år. Jag kommer alltid att svara på samma sätt. Det är inget för mig.

Mer kärlek och romantik åt folket i allmänhet och åt mig i synnerhet ;-)

Det är inte hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga. De orden har stört mig fler än en gång. Vaddå? En del människor tycks ju vara immuna mot problem och otur medan andra verkar fungera som rena magneter när det gäller att dra till sig tråkigheter. Det är väl klart som korvspat att det är lättare att hantera små minimotgångar än såna som rubbar ens hela existens?

Men...jag måste erkänna att det ligger något i det. När man har insett vad som tynger en och kan acceptera detta kan man också välja att släppa taget om dessa tankar.

Låt de virvla iväg. Upplösas i intet. Visst kommer de tillbaka nån gång. Men då gör vi samma sak igen.

Prioritera på det som fungerar. Det som känns bra. De och det som får dig att njuta av livet. Släpp allt annat!

Jag måste erkänna en sak. Kanske lite töntigt enligt vissa mogna och duktiga människor. Men ändock...

Jag är en sucker för söta sms. Jag blir varm i själen, go i hjärtat och de hjälper mig genom de tuffaste dagar.

Betyder det att jag är osäker på mig själv och att jag duger som jag är? Att jag vill ha ständig bekräftelse?

Jag tror inte att det är så faktiskt. Jag vet nämligen mycket väl att jag är bra. Att jag är värd att behandlas bra. Helt enkelt för att jag ser till att behandla andra bra.

Men kanske beror det på min ensamhet/min romantiska ådra. Jag vet inte. Men visst är det väl underbart att få veta att någon tänker just på lilla mig.

En del kvinnor älskar biffiga muskulösa män. En del kvinnor dras till makt och pengar. Jag attraheras enormt av män som kan konsten att kännas närvarande även när de är långt borta.

När deras intresse, ömhet, omtanke och längtan lyser igenom de kortaste sms så smälter jag som snö i solsken.

Jag har haft bråttom. För ofta. För länge. Idag är min största utmaning att göra lagom. I lagom takt.

Jag VET att andningsövningar och mindfulness, yoga och annan avslappning är värdefulla fantastiska verktyg för en stressad själ. Jag har själv märkt av effekten när jag gör detta regelbundet.

Fortfarande får jag dock jobba med tålamodet, förmågan att fokusera på en sak i taget, att bara vara. Vissa saker måste få ta tid. Det är en av vinsterna.

Jag älskar en viss sorts människor. De människor som delar med sig frikostigt av sin tid, sin energi, sina råd och gör detta utan några baktankar, utan att se ner på någon, utan att vänta sig något tillbaka.

Dessa människor är precis som alla andra. De har sina goda sidor och dåliga. De har sina bra dagar och sämre. Men du kan alltid
lita på att...
de lyssnar på vad du säger
de tänker sig för innan de ger nåt råd
de utstrålar godhet o välvilja
de tar sig alltid tid

Dessa människor vet oftast hur det egna humöret påverkar andra och därför försöker de oftast att hålla sig positiva och konstruktiva. De delar med sig av egna upplevelser utan att vara präktiga och deras syfte är aldrig att tynga någon med de egna bekymren utan möjligtvis att tillsammans finna en lösning.

Dessa människor är inte svåra att älska. De finns överallt. Det enda tråkiga med dessa människor är ibland deras oförmåga att prioritera sig själva. Deras vilja att hjälpa och att finnas för andra går ut över deras egen hälsa och mående. Men om de lär sig att även fylla på de egna reserverna kan de fortsätta vara det de egentligen är bäst:

UNDERBARA ENERGIGIVARE och FANTASTISKA MEDMÄNNISKOR! ???