I förra inlägget berättade jag om den smått kaosartade situationen som uppstod när jag skulle hälsa på min fd sambo första gången 42 mil bort. 

Detta inlägg kommer att handla om nästa resa ner. 

Andra gången jag fick för mig att åka ner till Ljungskile hade jag beslutat mig för att överraska min pojkvän. jag hade således inte hört av mig till honom innan utan tog sonika tåget till Ljungskile där jag planerade att ringa honom från tågstationen.

Sagt och gjort, väl frammer vid tågstationen ringde jag upp min kärlek för att glad i hågen berätta om mitt spontana infall att hälsa på. Han var dock inte den förste att bli överraskad utan jag. Han svarade nämligen inte i telefon och där stod jag...utan att känna till vare sig området eller folk där förutom min pojkvän. Jag funderade på att promenera hem till honom men insåg snart att jag inte kunde minnas vägen. 

Så, vad göra? Jag svalde min stolthet och ringde hem till den jag trodde var hans storebror och denne (som mycket riktigt var rätt person) kom och skjutsade mig hem till en förvånad pojkvän som somnat och inte hört telefonsignalerna ej heller denna gång...se tidigare inlägg).

Mitt spontana infall fick ett lyckligt slut men pojkvännen läxade ändå upp mig lite med orden:

Man kan inte vara så impulsiv som du!!

Ett ovanligt sätt att träffa sin svåger för första gången och en ovanlig vändning i en överraskning...jag kantillägga att jag gjorde aldrig om den grejen.  

För några år sedan träffade jag en man från Ljungskile på en kvinnokonferens i Kolmården, dvs jag var där 2 andra representanter från Kvinnojouren i Borlänge och han var där med släktingar. Vi bodde på samma hotell, nämligen Vildmarkshotellet. 

Jag hade verkligen inte trott att jag skulle förälska mig i någon den helgen (särskilt inte med tanke på att 95% av hotellgästerna var kvinnor den helgen) men så blev det. Mannen, som blev föremål för min djupa kärlek den helgen, kom fram och började samtala med oss. Efter en stund avslutades samtalet i baren...för att sedan fortsätta i lobbyn långt in på småtimmarna medan resten av hotellgästerna tycktes sova. 

När jag så smög in på hotellrummet framåt morgonkvisten fick jag en lite uppgiven blick av min medresenär som oroligt undrat var jag hållit hus. Jag skulle väl ha informerat damen som var i övre medelåldern som jag reste och delade rum med om att jag kunde bli sen men men...vem tänker på sånt när man har en söt mans odelade uppmärksamhet...

Vi kom att bli ett par, vi två och snart började resorna mellan Borlänge och Ljungskile. 

Första gången när jag skulle åka ner och hälsa på min blivande sambo och man till min yngste son föll det sig så illa att jag glömde mobiltelefonen i bilen som jag parkerat vid tågstationen vid avfärd i Borlänge. Och jag som hade lovat att höra av mig när jag kommit på tåget. 

Väl framme i Göteborg där jag skulle byta tåg gick det snabbt upp för mig att det fanns flera män med samma namn i telefonkatalogen på samma ort. Jag ringde till dem alla men lyckades inte hitta rätt person. 

Så, vad gör man när man hamnat i Göteborg och inte vet vad man ska hitta på?

Jag ringde upp en gammal klasskompis som jag umgåtts mycket med och frågade om jag fick sova där. Hon blev mäkta förskräckt över att jag hamnat i storstan en fredagskväll men lovade mig en sängplats. Eftersom jag sällan var/är ute på vift så passade jag på att gå ut och göra stan ett par timmar innan jag tog en taxi hem till henne.

Dagen efter tog jag kontakt med mina kusiner i Lilla Edet och fick höra att det var dop på gång i släkten. Jag inhandlade en present, hoppade på bussen och åkte dit. På dopfikat efteråt fick jag hjälp med att leta på de där namnen igen (eller rättare sagt namnet) och provade att ringa igen. Och denna gång fick jag napp! Han hade trott att jag hade fått kalla fötter under gårdagen så han hade lagt sig och somnat. Och när den mannen sover, då kan inget väcka honom. Det fick jag åtskilliga bevis för under vår följande tid tillsammans.

Om jag inte hade brytt mig om att återigen försöka få tag på denna unge man hade min son inte funnits idag. Ett spontant infall att skämta lite i baren resulterade i en spontan resa till den man som väckt mitt intresse. Min spontana reaktion att leta upp honom igen resulterade i ett kärleksbarn.

 

Så här ser de ut, telefonkatalogerna, för er som inte minns   

Dans är något som ofta delar upp folk i två olika läger...de som älskar att dansa. Och de som inte gör det. Alltså dansar. Alls.

Som när det gäller alla intressen o hobbies måste man ju hitta sitt eget gebit men jag kan tycka att det är lite synd att inte fler människor har insett tjusningen med att dansa.

Som tjej vet man dessutom ofta inte alls hur man kommer att dansa när man går upp på dansgolvet med sin partner. Åtminstone gäller detta i bugg som jag gillar starkt och som tillsammans med den lika roliga dansen foxtrot utgör hela min så kallade dansreportoar.

Omväxling förnöjer ju som bekant och ju fler danspartners man hinner avverka desto fler dansstilar o turer får man ju prova på.

Jag tror att de flesta människor blir glada av att dansa. Musiken, den trevliga stämningen och att få vara nära någon annan människa och kramas i takt med att du svävar runt på golvet ( alternativt trampar runt på samma ställe hihi) triggar helt enkelt igång våra må bra hormoner.

Känner du dig det minsta nyfiken på tex att börja bugga, tveka inte att hoppa på en kurs. I Borlänge finns drop in kurser arrangerade av Borlänge dance. Dansfolket är lättsamt. Stämningen hög. Och motionen...den får du på köpet!    

Jag känner att jag måste väga upp alla negativa inlägg som jag gjort idag med ett positivt så här innan det är dags att göra natter.

Det får bli i form av en kort tacksamhetslista. Sånt ska ju va nyttigt att göra har jag förstått. Så här kommer den:

Idag är jag tacksam över att...

1. Jag har ett jobb.
2 Jag har ett jobb där jag får sjunga o apa mig och spexa och va hur kreativ jag vill.
3. Jag har tak över huvudet.
4. Min bostad blir mysigare för varje vecka och varje projekt jag tar mig an.
5. Jag har 3 barn.
6. Jag har tre friska mysiga och fantastiska barn som skänker mig sådan glädje.
7. Jag är piggare än på flera år.
8. Jag trivs allt bättre med mig själv och som ensam.
9. Jag har fått nya vänner och ser fram emot att lära känna dem bättre.
10. Jag ser ljust på framtiden och känner på mig att flera goda saker är på väg att hända.

Idag har jag insett följande saker...

1. Det gör ont när man hjälper ett barn på med skorna lutandes över henne och den lille försöker att bättra på balansen genom att nypa till där åtminstone inte jag vill bli nypt. Aj!

2. Man bör hålla hårt i bilnyckeln på väg till parkeringen o tacka gudarna för att man hittat den igen när man inte gjort så. Lånad bil- mer ångest o sedan lättnad!

3. Den däringa glassen med jordgubbar o vit choklad som de hade på extrapris på Lidl var banne mig supergod! Den satt som en smäck! :)

4. Man kan verkligen fynda på Rosa Huset bland stuvvitarna där. 25:- för något som just nu är en halvklar beige löpare med dalahästar och 165:- för något som i morgon ska bli ett draperi i min blivande mini walking closet. Bilder kommer! :)

5. Det är ALLTID skoj att umgås/shoppa med en go väninna. Även om tiden är knapp.

6. Även om man anat sig till vissa saker blir man likt förbenat besviken ändå när man får det konstaterat. Ett telefonsamtal kan få en människa att skifta sinnesmod och förväntningar radikalt. Men då är det bara att bita ihop o gå vidare. Och trösta sig med att en del saker inte var meningen att de skulle bli. Och att den där glassen kom väl till pass!!

Jag vet inte om du känner till Lagen om alltings jäkelskap...i detta fallet hoppas jag att du inte gör det.

För isåfall skulle det kunna betyda att du, liksom jag, har en förmåga att upptäcka att vi pissar i motvind då och då. Allt för ofta dessutom.

Jag fick höra att en före detta kollega kommenterat min eviga otur en gång ned orden "Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man hör om Carinas otur. "

Jag känner likadant. I bland skrattar jag åt eländet. Ibland får tårarna skölja bort all förtret. Jag hoppas dock att folk omkring mig varken skrattar eller gråter utan möjligtvis tackar de högre makterna att de inte har samma oflyt.

Det spelar nästan ingen roll om det handlar om jobb, hälsa, relationer, bilar eller viktiga vägval i livet. Det har en förmåga att uppstå mindre skojiga situationer i alla dessa områden.

Nåja det är ingen idé att hänga läpp för såntsom har varit...som alltid blickar jag framåt och vill gärna tro att NU, nu är det min tur att få lite medvind!!!

Jag tecknade ett nytt telefonabonnemang nyligen... ett där man fick en ny telefon på köpet höll jag på att skriva, jag menar med en tllhörande månadsavgift för en ny telefon.

Jag slog till på en Samsung Galaxy S4 för den skulle tydligen vara sååå bra. Och visst, den har en himla massa funktioner varav jag säkert bara använder hälften men jag har haft en del problem med den hela tiden, som säkert bottnar till stor del i min egen otekniska läggning i allmänhet och mina bristfälliga kunskaper angående mobiltelefoner i synnerhet. 

Problem 1.

Det tog nästan en vecka innan jag ens kunde börja använda telefonen. I affären lät det som att det skulle gå på ett par dagar att portera numret men tji fick jag. Efftersom junior fick min gamla telefon och vi inte har någon hemtelefon kände jag mig väldigt avskärmad från omvärlden i några lååånga dagar. 

Problem 2.

Efter några dagars användning insåg jag att jag inte hör/ser när någon ringer när jag sitter i telefon/spelar mitt nuvarande favvospel Ruzzle på mobilen. (Detta har jag fortfarande inte lyckats ändra på och det leder till lite förtret då och då).

Problem 3.

Ganska snabbt märkte jag att alla mina sms hamnade som mail på både min nya och gamla (den som sonen har) telefon. NOT SO GOOD. Efter att ha frågat runt fick jag äntligen hjälp av väninnans 16årige dotter o pojkvän som lyckades klura ut hur man ändrade den inställningen. TUSEN TACK till er!!!!

Problem 4.

Det finns en funktion på telefonen som heter drivers mode och som innebär att man bland annat kan läsa in sms...himla käckt...ännu roligare vore det om det blev rätt också. Vart och vartannat ord uppfattas galet och en mening som "kom om du vill " blev "kom om gud vill"och det är bara ETT exempel av många. Rätt skojigt att läsa, Skidrygt att korrigera.

Det största problemet med telefonen visade sig dock vara abonnemanget och inte nallen i sig. För egentligen är den riktigt bra i mångt och mycket. OCKSÅ. Men så idag damp telefonräkningen ner i brevinkastet...eller rättare sagt låg och väntade på mig på hallgolvet efter jobbet. Jag var beredd på att den skulle bli lite saftigare än de ca 350kronorna som jag varit van vid från Glocalnet (med fria sms, samtlastid o mms). Jag var dock långa vägar ifrån att vara beredd på de drygt 2700 kronor som jag ska punga ut i telefonräkning denna månad.

AAAAAWWWWW vad klantigt av mig att teckna ett abonnemang där det ingår 300 sms/månad och 10 min samtalstid /dag. Det är ju ingenting!! Inte för mig..tydligen...

Sååå, nu ska jag lägga ut ungefär samma summa som jag hade kunnat spendera på en sista minutenresa en vecka utomlands på något som jag lätt hade kunnat avvärjt, om jag bara tecknat ett 80kr dyrare abonnemang per månad.

Jag blir frustrerad, irriterad och smått ilsken PÅ MIG SJÄLV!! KLANTARSLE!!!

Ett praktexempel på när det hade lönat sig att vara MINDRE spontan och läst igenom abonnemangsvillkoren ordentligt OCH lagt dem på minnet...

Nåja, SHIT HAPPENS !!!

Dagens dissa går till: mig själv som är så himla klantig.     

Dagens hissa går till: mina underbara kollegor som alltid är lika positiva!!      

Detta är mitt nuvarande favoritcitat. Efter att ha blivit sjukskriven flera gånger för stress är det viktigare än någonsin att jag drar lite i bromsen, saktar ner och försöker ta en dag i taget. Inte bara en dag i taget utan helst en sak i taget och kanske tom helst en sak per dag. 

Efter att ha varit van att ha jobbat i ett hektiskt yrke där det ofta gäller att ha flera bollar i luften och samtidigt ha varit ensam vuxen hemma med tre barn har det där höga tempot blivit en del av vardagen. Under flera år har jag t.ex inte andats rätt, humöret och tålamodet har gått upp och ner och självförtroendet och självkänslan likaså. 

Nu ska det bli ändring på detta. De första avgörande stegen har redan tagits. Jag har äntligen fått komma till en arbetsplats där det är bra stämning, det finns rutiner och där arbetsbelastningen är hanterbar och personalen är rutinerad. Och nu ska jag äntligen få gå en kurs i stresshantering. Inte en dag för tidigt. 

Jag märker redan nu hur mycket bättre jag mår, bara av detta byte av arbetsplats. Jag har i flera år varit tveksam till att jag gör rätt som jobbar med barn när jag är ensamstående. Nu känns det dock helt OK igen. Nu orkar jag vara en närvarande mamma som inte är dödstrött efter jobbet varje dag. Nu börjar bitarna falla på sin plats igen och jag känner mig som en hel människa igen.

En väldigt god väninna till mig som är duktig på att måla tavlor har fått i uppgift att måla en tavla till mig där jag ska skriva detta citat. Tavlan ska jag hänga ovanför min säng och den ska påminna mig om att minnas det förflutna och  fortsätta drömma om framtiden men framförallt...att börja leva idag!!!