Jag har en väninna som liksom alla andra människor är fantastisk på sitt egna vis. Hon är konstnärlig och varje gång som jag besöker henne slås jag av hennes skapandeförmåga och hennes blick för vad som passar in i hennes feminina och lite gammaldags miljö.

Min väninna bryr sig om andra människor. Och framförallt så bryr hon sig om vad de tycker och säger om/till henne. Tyvärr har hon dock inte samma möjlighet som de flesta av oss att skaka av oss negativa erfarenheter o mer eller mindre elaka/opassande kommentarer. Hon är inte ensam om detta. Hsp personer (highly sensitive persons) finns överallt runtomkring oss. Jag har dock personligen aldrig tänkt på detta innan jag träffade min goda väninna.

Ibland kan min kära väninna göra mig smått frustrerad. Ibland kan jag faktiskt bli irriterad och nästintill arg. Det handlar dock aldrig om att hon inte duger som hon är. För det gör hon. Min frustration/irritation/ilska handlar mer om att jag känner mig otillräcklig som väninna ibland.

Jag önskar att jag kunde ge henne styrkan att tro på sig själv. Att ge henne förmågan att kunna ta avstånd från energitjuvar och därmed slippa låta sig bli utnyttjad. Att kunna sålla bland intrycken och endast fokusera på det positiva. Jag önskar att jag kunde låta henne se sig själv med mina ögon. En omtänksam och sinnlig kvinna som aldrig vill någon annan något illa. En kvinna som missförståtts ibland och som mått väldigt dåligt i perioder. En kvinna som är värd aatt behandlas med respekt. En vän att vara rädd om. En skatt. Hon har min respekt. Min tillgivenhet. Och min fulla förståelse (även om jag ibland får jobba lite på just den sista biten). Jag önskar henne en omgivning som tar hänsyn till hennes svårigheter och uppmuntrar och stärker hennes många styrkor o talanger. Jag önskar henne ett liv fritt från drama. Och massor av kärlek och lycka. Det är hon värd.

Jahapp. Som relativt nybliven 40taggare får jag nog inse att jag- om inte tidigare så iallafall nu- tillhör medelåldern.

Jag känner ingen åldersnoja eller mental stress över detta dock. Och den omtalade 40årskrisen den såg jag aldrig så mycket som röken av. Nåja, med tanke på all skit som jag gått igenom tidigare i mitt liv så har jag kanske krisat färdigt. 4 good. Jag tror o hoppas det iallafall.

Nåja. Tillbaka till nutiden o medelåldern. Å några snabba reflektioner kring denna.

1.Jag känner min kropp o mitt psyke bättre än tidigare. Jag vet således vad jag bör göra o undvika att utsätta mig för.

2. Jag bryr mig SÅ mycket mindre om andras åsikter och vad de kan tänkas gilla/ogilla. Jösses, vad skönt det är att klä sig bekvämt o praktiskt tex och slippa frysa arschlet av sig. Lika skönt som att få klä upp sig och piffa till sig ordentligt ibland o strunta i om någon tycker att man är overdressed för tillfället.

3. Visst har kroppen tagit lite stryk av tidigare hårt leverne (å nu talar vi inte om alkohol/droger/uteliv utan snarare om dålig självkänsla/höga krav/högt arbetstenpo/ mentalt stress o utbrändhet). Jag har dock insett att det finns något som jag kan göra för att "hela" mig. Mer eller mindre. Det stavas mindfulness, egentid, motion, frisk luft, solljus, andningsövningar, att stå för vad jag tycker, att släppa negativa tankar o andras kommentarer, att umgås med folk som ger positiv energi och slutligen att stoppa i mig omega3, magbakterietabletter o dyl för att komma till bukt med dåligt minne, magkatarr o dyl.

Så...visst är kroppen inte lika pigg och oförstörd som för 20 år sedan. Men å andra sidan så är knoppen desto mer på hugget.

"Du är speciell du" sa en något yngre manlig kollega till mig förra veckan. Varpå jag replikerade med ett leende: " Ja, alla är vi ju unika. Vad tänkte du på? "

Han berättade att han syftade på mina sånger om bajs på jobbet (de är dock inte så äckliga som de låter hihi).

Tilläggas bör att vi jobbar på en förskola där många barn tycker att det är hisnande roligt med kiss o bajs. ( Och om någon kollega lar så JA, jag har faktisk sjungit kiss-sånger oxå hihi ).

Jag förklarade mig med att jag dels kanske är lite barnslig (även om jag personligen vuxit ur kiss- o bajsåldern). Jag vet iallafall att jag gärna bjuder på mig själv och trivs med att roa andra. Dels så gör jag detta mer eller mindre medvetet bland andra vuxna för att visa att även en kvinna o i detta fallet en 40 årig 3barnsmamma kan vara lika spontan, lekfull o halvgalen som en 20 årig manlig kollega.

Min kollega köpte förklaringen och verkade inte alltför missnöjd med sin nya (knäppa?) kollega.

En sak är säker: mitt barnasinne vill jag aldrig förlora.

Om du vill ha kaffe så säg te! ?
En fd pojkvän som delade mitt sinne för humor o ordvitsar fällde den repliken ibland under vårt förhållande.

Jag insåg häromdagen att jag verkligen har utökat mitt teförråd här hemma. Eftersom jag får magkatarr av kaffe så har det fallit sig rätt naturligt att jag fokuserat mer på denna dryck. Någonstans läste jag dock för några månader sedan att te (o kaffe) minskar näringsupptaget vid samtidigt intag m mat. Därför är jag numera noga med att främst förtära denna dryck mellan måltiderna.

Nån söndag eftermiddag skulle det vara trevligt att bjuda in några vänner på afternoon tea med hembakade scones o annat smått o gott.

Välkommen in på en kopp!
Och vill du ha kaffe istället så säg te (läs:till)! ?

Äntligen är dottern nöjd o glad. Åtminstone vad anbelangar matlagningen här hemma. Lilla mamsen (läs:jag) har nämligen nappat på hennes förslag om att äta vegetariskt/åtminstone mycket mer vegetariskt.

Så...demivegeterarianer är vi plötsligt. Vi undviker nöt, fläsk o kyckling men äter fisk, skaldjur, ägg o mejeriprodukter.

17årige sonen är inte lika road. Han tycker att vi fuskar o ifrågasätter varför vegetariskt skulle vara mer hälsosamt osv osv. Varpå dottern fäller kommentarer om hur rasistisk han är o mer eller mindre kräver att jag läxar upp honom. I tonåren är mycket svart eller vitt. Hå hå ja ja. Hur man än vrider och vänder sig har man alltid rumpan bak. Och inte kan man göra alla tillfreds.