Bra:
Jag stannade hemma från jobbet för att kurera mig. Självmedveten.
Jag gladde dottern m god lunch o blåbärspaj. Matlagningskunnig.
Jag tog en kort promenad o mediterade lite vid älven. Hälsosam.
Jag annonserade ut min frys till förmån för en hjälpförening. Givmild.

Tacksam för:
Att solen sken idag.
Att jag gjorde 2 medvetna men inte helt lätta val för att minimera drama i mitt liv.
Min egentid.

Behöver hjälp med:
Att finna riktig inre ro.
Att bli kvitt förkylningen.
Att trivas med ensamheten.

Say no more.

Varför är det så att vissa killkompisar kommer med förslag om att mysa ihop osv så fort man skriver att man är lite nere eller uttråkad? Jag blir nästan förbannad ibland då det känns som att de försöker utnyttja situationen.

Herregud. Det finns andra sätt att trösta sig på. Mina vänner är mina vänner men en del har jag fått lov att påminna gång på gång. Nån lekkamrat söker jag inte.

Något som lockar och drar.
Som får mig att drömma och fantisera.
När jag ändå vet att det är en omöjlighet.
Måste jag stanna upp och agera.
Att göra något drastiskt. Och det nu.
Och så var det gjort. Dörren är stängd.
Jag ska låta den vara det.

Det finns en pojke som jag skriver med ibland. Han känns just som en pojke och inte som en man.

Hans förflutna gör att jag börjat fundera.Å nu står det glasklart för mig. Jag vill inte veta mera.

(Nej) vill ej ha mer kontakt
(Nej) nu har jag fått det sagt
Vi är ej menade att bli

(Nej) det här känns inte rätt
(Nej) det här var inte lätt
Vi måste inse nu dock
Det kommer aldrig bli vi två

Jag kanske är tantig i vissa människors ögon. Kanske en tönt i andras. I vilket fall som helst så kan jag inte bry mig mindre isåfall.

Jag har extremt svårt för att förstå när vuxna människor beter sig som barn och slåss på fotbollsmatcher. Eller när helgnöjet består i att häva i sig en massa bärs och lyssna på skränig missnöjesmusik.

För mig hör sånt beteende hemma i tonåren. Möjligtvis.