Ibland undrar jag vart detta samhälle är på väg (och just nu undrar jag hur gammal jag har blivit haha).

Föräldrar drar sig för att säga ifrån till sina barn. Och vuxna drar sig för att säga ifrån till andras barn. Till och med lärare är ibland rädda för att säga ifrån till sina elever. 

Det hände en sak på jobbet för några dagar sedan. Ett barn kastade en pinne på en förälder och denne vågade inte tillrättavisa barnet eftersom det inte fanns någon pedagog i närheten som bevittnat händelsen. Tragiskt kan jag tycka. 

Själv drar jag mig faktiskt sällan för att tillrättavisa även andras barn. Förvisso är det väl kanske en typ av "arbetsskada" när det ingår i ens arbetsuppgifter att uppfostra det uppväxande släktet. Men jag hoppas och tror att jag skulle ha gjort det även om så inte vore fallet.

Igår kom sonen in gråtandes för att flera barn kastade grus i ansiktet på hans kompis ute på gården. Sonen sa direkt när han kom in genom dörren: Mamma, nu får du ta tag i det här!

Vilket jag självfallet gjorde. På med skorna och så ut genom dörren alltså.

Ute på gården spatserade jag med bestämda steg fram till den lilla skaran barn som stod samlade och tittade lite oroligt mot mitt håll.

Jag frågade med skarpa i rösten "vad är det som händer här?"

En tjej började berätta och när en annan tjej inflikade något vände hon sig om till denne och fräste Håll käften!

När jag såg henne lugnt i ögonen och sa att det var inte OK att prata så till någon blev hon minst sagt förbannad.

Hon vände sig mot mig och mer eller mindre vrålade Det ska du skita i. Håll käften! Jag påtalade då att hon kunde gå en bit bort och vänta för jag hade ingen lust att lyssna på någon som pratade så till mig. 

Jag tänker inte återge hela händelseförloppet men när jag fick reda på vem hon var (och tanken slog mig att hon antagligen har en diagnos) blev jag lite tveksam till mitt agerande. Kanske var flickan van att folk inte lyssnade på henne. Inte orkade. Kanske dömde man henne ohörd bara för att hon inte kunde behärska sig alla gånger. Hon skrek ju också "det är aldrig nån som lyssnar på mig", vilket såklart berörde mig både som förälder och yrkesverksam pedagog. 

Men ändå hoppas och tror jag att jag gjorde rätt. Vi vuxna måste våga säga ifrån. Både till våra egna barn OCH andras. Jag hoppas innerligt att andra vuxna tillrättavisar mina när jag inte är i närheten om de beter sig illa. För barnen, det är ALLAS ansvar! Och sätter vi inga gränser får vi bara fler och fler ungdomar som löper amok i samhället och inte kan skilja på rätt och fel. Vissa påstår att det är alla tv och dataspels fel. Och visst kan väl de också påverka ett barn. Men till syvende och sist tror jag ändå att det är vi vuxna som formar våra (och andras) barn. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag firas Barnkonventionens grundande. I Borlänge kommer man att gå i fackeltåg klockan 17 från Kupolen (samling vid tunneln till Ikea) till Cozmos där det blir uppträdanden, tal och prisutdelning. Hoppas att flera gör som jag och deltar i f...

Har en tarotkortlek och en tillhörande bok. Jag har spått vänner å bekanta på skoj gratis i drygt 10 år och det brukar stämma riktigt bra. Idag känner jag mig extra snäll och erbjuder de 5 första som kommenterar ett "dagens kort" där du får reda på v...

Förväntansfull...förvånad...ledsen och besviken...misströstande..Förväntansfull förvånad...ledsen och besviken. Omtumlad och resignerad. Veckan började med en sjujävla känslomässig bergochdalbana. Som om jag inte fått min beskärda del redan....

Även jag vill. Vill ha en egen måne. Som JAG kan åka till. Där jag kan glömma alla besvikelser. Grusade förhoppningar. Och kraschade drömmar. På min måne existerar bara jag. Och bara nu. Där härskar lugnet. Tålamodet. Kärleken i dess r...

Ditt val. Du ville inte kämpa. Du kanske inte förmådde/orkade/helt enkelt inte tyckte att jag var värd det. Men kom ihåg det sen. Kom inte till mig och gråt. Du lät mig gå. Ditt val. Inte mitt. ...