Kikade nyss på en repris av Bonde söker fru. Ett av dessa program där de gör ett återbesök hos de delaktiga i programmet för att se hur det har gått sedan sist.   

För en del par hade det inte gått bra alls..men de hade iaf blivit goda vänner tycktes det som.

Något par hade verkligen funnit varandra själsligen men brottades nu med den praktiska biten med barn o avstånd. Ytterligare andra par hade gått och blivit sambos.

Ett par tog ytterligare ett steg direkt i programmet. Det var två bönder som funnit varandra i början av programmet och nu gick han ner på knä och friade till sin sambo...

Och redan när han gick ner på knä började jag böla. Är en sucker för kärleksförklaringar och frierier måste väl ändå anses vara den främste av kärleksförklaringar...Det finns många stora ting i världen men störst av allt är ändå KÄRLEKEN! =)

Dagens hissa går till min minsting som ville prova på att gå hem och vara hemma själv ett par timmar innan jag slutar jobbet denna vecka och har klarat det med bravur! 

Dagens dissa går till grannen som väcker mig alltför ofta och högljutt för att det ska vara särskilt skoj...speciellt inte då jag har sovmorgon...

Dagens sanning...

När jag är kär i en man som får mig att känna mig bekräftad, stark, lycklig, vacker och som får mig att blomma så blir jag ännu mer kär i honom för det.

Och tvärtom...

När en man får mig att känna mig ifrågasatt/förbisedd/tagen för given/överkänslig/otrygg avtar min kärlek så sakteligen till honom. 

Jag sa en gång till min senaste pojkvän att det spelar egentligen ingen roll hur snygg en man är eller hur bra han är eller hur mycket pengar han tjänar osv om han inte får sin kvinna att må bra. För då kommer hon iallafall inte att vilja ha honom. Det står jag för. 

And thats why Im single!

I förra inlägget berättade jag om den smått kaosartade situationen som uppstod när jag skulle hälsa på min fd sambo första gången 42 mil bort. 

Detta inlägg kommer att handla om nästa resa ner. 

Andra gången jag fick för mig att åka ner till Ljungskile hade jag beslutat mig för att överraska min pojkvän. jag hade således inte hört av mig till honom innan utan tog sonika tåget till Ljungskile där jag planerade att ringa honom från tågstationen.

Sagt och gjort, väl frammer vid tågstationen ringde jag upp min kärlek för att glad i hågen berätta om mitt spontana infall att hälsa på. Han var dock inte den förste att bli överraskad utan jag. Han svarade nämligen inte i telefon och där stod jag...utan att känna till vare sig området eller folk där förutom min pojkvän. Jag funderade på att promenera hem till honom men insåg snart att jag inte kunde minnas vägen. 

Så, vad göra? Jag svalde min stolthet och ringde hem till den jag trodde var hans storebror och denne (som mycket riktigt var rätt person) kom och skjutsade mig hem till en förvånad pojkvän som somnat och inte hört telefonsignalerna ej heller denna gång...se tidigare inlägg).

Mitt spontana infall fick ett lyckligt slut men pojkvännen läxade ändå upp mig lite med orden:

Man kan inte vara så impulsiv som du!!

Ett ovanligt sätt att träffa sin svåger för första gången och en ovanlig vändning i en överraskning...jag kantillägga att jag gjorde aldrig om den grejen.  

För några år sedan träffade jag en man från Ljungskile på en kvinnokonferens i Kolmården, dvs jag var där 2 andra representanter från Kvinnojouren i Borlänge och han var där med släktingar. Vi bodde på samma hotell, nämligen Vildmarkshotellet. 

Jag hade verkligen inte trott att jag skulle förälska mig i någon den helgen (särskilt inte med tanke på att 95% av hotellgästerna var kvinnor den helgen) men så blev det. Mannen, som blev föremål för min djupa kärlek den helgen, kom fram och började samtala med oss. Efter en stund avslutades samtalet i baren...för att sedan fortsätta i lobbyn långt in på småtimmarna medan resten av hotellgästerna tycktes sova. 

När jag så smög in på hotellrummet framåt morgonkvisten fick jag en lite uppgiven blick av min medresenär som oroligt undrat var jag hållit hus. Jag skulle väl ha informerat damen som var i övre medelåldern som jag reste och delade rum med om att jag kunde bli sen men men...vem tänker på sånt när man har en söt mans odelade uppmärksamhet...

Vi kom att bli ett par, vi två och snart började resorna mellan Borlänge och Ljungskile. 

Första gången när jag skulle åka ner och hälsa på min blivande sambo och man till min yngste son föll det sig så illa att jag glömde mobiltelefonen i bilen som jag parkerat vid tågstationen vid avfärd i Borlänge. Och jag som hade lovat att höra av mig när jag kommit på tåget. 

Väl framme i Göteborg där jag skulle byta tåg gick det snabbt upp för mig att det fanns flera män med samma namn i telefonkatalogen på samma ort. Jag ringde till dem alla men lyckades inte hitta rätt person. 

Så, vad gör man när man hamnat i Göteborg och inte vet vad man ska hitta på?

Jag ringde upp en gammal klasskompis som jag umgåtts mycket med och frågade om jag fick sova där. Hon blev mäkta förskräckt över att jag hamnat i storstan en fredagskväll men lovade mig en sängplats. Eftersom jag sällan var/är ute på vift så passade jag på att gå ut och göra stan ett par timmar innan jag tog en taxi hem till henne.

Dagen efter tog jag kontakt med mina kusiner i Lilla Edet och fick höra att det var dop på gång i släkten. Jag inhandlade en present, hoppade på bussen och åkte dit. På dopfikat efteråt fick jag hjälp med att leta på de där namnen igen (eller rättare sagt namnet) och provade att ringa igen. Och denna gång fick jag napp! Han hade trott att jag hade fått kalla fötter under gårdagen så han hade lagt sig och somnat. Och när den mannen sover, då kan inget väcka honom. Det fick jag åtskilliga bevis för under vår följande tid tillsammans.

Om jag inte hade brytt mig om att återigen försöka få tag på denna unge man hade min son inte funnits idag. Ett spontant infall att skämta lite i baren resulterade i en spontan resa till den man som väckt mitt intresse. Min spontana reaktion att leta upp honom igen resulterade i ett kärleksbarn.

 

Så här ser de ut, telefonkatalogerna, för er som inte minns   

Det finns någon för alla sägs det. Och kanske är det så. Men visst kan man undra ibland. Personligen har jag lyckats dejta män där alla möjliga typer av komplikationer har uppstått/ har funnits för att vi ska kunna få det att funka ihop. Här är några av de no no´s som jag har stött på förutom alla de vanliga fall där endast en av oss har känt något klick..och inte den andre...eller när båda har saknat detta.

Avstånd i kombination med barn, dvs ingen är flyttbar. 

Mannen i fråga har varit barnlös och velat ha barn (här är jag helt person att satsa på i de fallen).

Mannen har visat sig vara alkoholist (periodare). 

Mannen har varit alkoholist och behöver nu ha tid att hitta sig själv och en balans i livet.

Mannen har en svartsjuk son (o svartsjuk mamma) som vägrar acceptera någon ny kvinna i pappas liv.

Barnen har varit en källa till oro på olika sätt.

Mannen är nyseparerad och inser att han inte är redo för något seriöst.

Mannen är livrädd för att binda sig oavsett hur länge han har varit singel. 

Jag har antagligen dejtat fler än de flesta och mestadels har det varit nätdejting det har varit fråga om. Fruktansvärt skoj och spännande till en början och numera fruktansvärt jobbigt och jag mår i dag illa enbart av tanken att gå in på en kontaktsida. I vissa fall, då man kanske inte hittar kärleken men finner en vän, kan dessa träffar kännas positiva. I vissa andra fall känns det endast lönlöst. Det har helt klart tagit en hel del energi, även om det även har gett många glada goa minnen också.

När jag såg detta citat kunde jag inte annat än att småle, för det är väl det vi alla kärlekskranka människor som gått på nit efter nit går och hoppas på. Att det en dag kommer in någon i våra liv som gör att vi förstår varför det inte funkade med dem vi träffade tidigare.

I väntan på det tycker jag att vi ska ta vara på den enda relationen som garanterat varar för evigt- nämligen den med oss själva. Jag har varit kass på det men nu börjar jag få kläm på det!

Jag diskuterade just detta citat med min senaste pojkvän. Eller rättare sagt jag förde ett resonemang kring dessa tänkvärda ord och han hummade och nickade instämmande. Och anledningen till att han är min senaste pojkvän och inte min nuvarande är antagligen just pga att han sade sig dela mina värderingar men att han när det sedan kom till kritan inte klarade av att leva upp till dem riktigt.

Eftersom jag har bott ensam med mina barn i snart 8år har jag haft en hel del tid att tänka över vad jag egentligen skulle uppskatta hos en framtida partner. Han som inte bara gör ett kort gästspel i mitt liv utan han som stannar kvar där i all framtid. 

Och jag har kommit fram till att det är i mångt och mycket just dessa tre saker som är viktigast; tid, uppmärksamhet och kärlek.

Tiden

Män som har fullt upp med sina egna liv, sina hobbies och personliga åtaganden och som måste planera in våra möten långt i förväg kommer aldrig att bli långvariga i rollen som min pojkvän. Visst är det nyttigt med egentid, egna intressen och att längta efter varandra men det får ju vara någon måtta på det hela. 

Uppmärksamheten

Detta tror jag är den svåraste delen. För att vara uppmärksam på sin partner innebär inte bara att höra vad han/hon säger. Det innebär också att man visar att man lyssnat ich har tagit till sig detta. Det finns väl inget mer osexigt och destruktivt för ett förhållande än att gång på gång behöva diskutera/tjafsa om samma saker för att den andre inte förstått/orkat ta till sig den andre partnerns behov och önskningar. Självklart ska man inte behöva ändra på sig helt för en annan människa men att tro att man kan leva i ett livlångt OCH lyckligt förhållande utan att behöva kompromissa och ibland finslipa lite på sina egenskaper är i mitt tycke naivt. 

Kärleken

Den mest självklare biten. Eller?

Utan kärlek inget förhållande. Varje förhållande föds ur kärlek och växer av kärleken och fortsätter att existera i kärlekens namn. Och kärlek bygger i sin tur på att vi dras till en annan människa och gör allt för att den relationen ska fungera. Nyckelorden blir kanske respekt och omtänksamhet. Att vi skapar en vi känsla och låter den andre komma nära inpå. Både fysiskt och psykiskt. 

Men...och nu skriver jag i ungefär samma takt som jag tänker (på gott och ont...och som jag oftast gör i mina inlägg),,kan det vara så att ibland blir folk så kära i kärleken i sig att det är KÄRLEKEN och inte personen bredvid mig i sången som man är mest betuttad i?

Jag tror nästan det ibland. Och det är väl kanske där skillnaden mellan att VARA KÄR och att älska någon kommer in. För handen på hjärtat, visst har väl de flesta av oss varit kära många gånger och skrivit söta sms och bedyrat vår kärlek med de vackraste tre orden som finns...utan att för den skull egentligen veta riktigt om detta är en kärlek som kommer att hålla? Vi erkänner oss kära men vet kanske med oss att i tider av motgång skulle denna kärleks flyktighet bli en uppenbar sanning och att kärleken inte är stark nog att kämpa för. 

För att återgå till citatet och försöka samla ihop alla lösa trådar som jag har en förmåga att ibland sprida ut omkring mig...

I grund och botten utgör kanske dessa tre ting den gåva som är den vackraste en man kan ge sin kvinna. Materiella ting kan, i min värld iallafall, aldrig komma ens i närheten av dessa saker eller kompensera för uteblivandet av detta. Förhållanden kraschar hela tiden runtomkring oss. Äktenskap upplöses. Var och varannan vuxen svensk lever idag ensam trots att vi människor helt klart är flockdjur. 

Nu förenklar jag kanske det hela liite men jag tror att om vi "bara" såg till att ge med oss mer av vår

tid, uppmärksamhet och kärlek

så skulle de tre orden Jag älskar dig kunna betyda samma sak. Alltid.