Äntligen! 

I natt (i morse) drömde jag en himla trevlig dröm som omväxling till alla mardömmar som annars helt klart dominerar min reportoar av ihågkomna drömmar. 

Jag drömde att jag var hemma hos några bekanta på fest (fråga mig inte vilka för det vet jag inte). 

Under kvällen träffade jag en lång mörkhårig man som var där tillsammans med sin blonda dotter. Vi började prata med varandra och rätt som det var så kysstes vi (hoppla). Jag frågade om vi skulle sätta oss i soffan och han föreslog att vi istället skulle ligga sked. Något som jag inte var oäven till. Vi gick mot soffan och där...

ringde mitt alarm.

Drömtydning: Jag kommer att träffa en mörkhårig man snart som det kommer att klicka med!

(kan man ju hoppas iaf hihi)

Inatt drömde jag en ny dröm. Ovanligt logisk och verklighetsförankrad för att vara en av mina drömmar. Jag drömde nämligen om något så banalt att jag bestämde mig för att låta någon fixa min bil. Jag bara plockade upp mobilen, ringde numret till en verkstad och bad dem kolla upp varför den låter så illa, och höra av sig med ett prisförslag. 

Drömtydning:

Nu är det dags Carina. Din välmenande kompis löfte om att se över bilen kommer antagligen inte att infrias de närmaste dagarna (eller veckorna) heller.

Visst kommer det en olämplig månad då mobilräkningen nästan var det tiodubbla mot det vanliga, du är fortfarande sjukskriven 25% i ytterligare 4 veckor och har just betalat ett årskort på gym. 

Men ändock, som i Nike reklamen:

JUST DO IT!

(Ring en verkstad!)

Häromnatten drömde jag att jag och mina kära barn befann oss i ett hus som var beläget ute på vischan. Mitt i skogen. Idylliskt kanske man kan tro. Men drömmen var allt annat än idyllisk. 

Ute på gården härjade nämligen ett stort antal ungdomar som antagligen både var onyktra och påtända. För att inte säga våldsbenägna. Och av någon anledning försökte de ta sig in i vårat hus.

Förgäves försökte jag gång på gång leta reda på numret till den lokala polisen i Borlänge(för det var tydligen på hemorten vi befann oss) på eniromappen i mobiltelefonen. Utan att lyckas. Med hjärtat bultande minns jag hur jag istället uppmanade mina barn att tillsammans med mig ta sig ut genom det lilla toalettfönstret på baksidan av huset för att därifrån springa så fort som benen bar dem in bland träden utanför och ner till bäcken i närheten.

Sedan vaknade jag.

Den första tanken mitt vakna jag hade var: Varför ringde jag inte 112?

Den andra tanken som slog mig var: Jaja det var ju bara en dröm.

Den tredje: Men ändå? Varför inte 112?

Även om jag kan småle åt min bisarra reaktion både i drömmen och vid uppvaknandet kvarstår frågan. Varför drömde jag som jag gjorde?

Det är knappast första gången jag drömmer att någon eller några är ute efter mig och mina barn. Och den ena drömmen är läskigare än den andra. Men jag läste nånstans att man aldrig drömmer att man dör. Och det stämmer åtminstone i mitt fall.

Jag kan inte skylla på skräckfilmer för några sådana ser jag inte längre. Det var nästan 20 år sedan jag insåg att det finns nog med elände i livet ändå utan att matas med det i soffan hemma med en chipspåse i knät. 

Min kvasipsykologiska tydning av drömmen (och de många föregående på samma tema) är som följer:

Eftersom jag har mött många svårigheter ensam och med föreställningen och förhoppningen om att alltid göra mitt bästa för mina barn oavsett vem som sätter käppar i hjulet så drömmer jag också om liknande saker. 

Värre saker förvisso...men de betyder antagligen samma sak:

Jag har ensam ansvaret för mig och mina barns vällevnad. Människor och situationer kan röra om vår omvärld då och då och det är upp till mig att få oss att gå helskinnade ur dem. Jag kan inte lita på att någon annan hjälper mig utan måste se till att lösa problemen själv. 

Nu hoppas jag få slippa mardrömmar ett tag framöver. Nu vill jag bara drömma FINA drömmar. Såna som gör att man vaknar leende. Alltså såna som andra än jag drömmer. Hihi.

Sweet dreams to all of you!!